Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag gjorde ingen Varma koppen eftersom jag tänkte att jag ändå skulle äta hos mamma. Jag spelade lite minecraft och stängde av datorn och radion innan jag tog bussen till polisstation. Jag kom en halvtimme tidigt och nämnde för reception att jag skulle på förhör. Ifall de skulle undra vad jag gjorde där. De nämnde att de skulle nämna det för personen det handlade om. Tiden gick rätt fort dock och snart kom mamma och advokaten som var mitt målsägarbiträde. Sen började mötet som spelades in. När jag nämnde att jag hade kontakt med den här personen fortfarande så sa han att han rekommendera mig att blocka kontakten. Annars utgick från några skärmdumpar som jag hade skickat till polisen tidigare. En del saker undrade jag hur jag kunde skicka, men jag antar att det är lätt att vara efterklok. Mot slutet hade vi kommit fram till något i alla fall. Och jag följde med mamma hem där vi lagade till pizza. Vi såg en del på Nyhetsdagen på tv4. När maten var färdig så satte jag på Chernobyl på HBO max. Jag ville komma iväg ganska fort efter det. Så vi såg bara lite på tv4;as Nyhetsdagen. Ute var det riktigt ruggigt väder. Bella kissade bara och sen ville hon in. Mamma satte på en tvättmaskin i tvättstugan. Sen åkte vi till ICA knuten där jag handlade mjölk, milkshake, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, pytt, vegetariska chicken nuggets och choklad. Sen fick jag skjuts hem och jag glömde kassarna än en gång som jag brukar förvara panten i. Väl hemma satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag vet att jag inte haft tid och tänka på saker som kärlek när jag varit hos mamma hela dan. Men jag blir fortfarande lite fundersam när det kommer hit en kille igen. Visst; vi kan mysa kring något intressant samtalsämne men det är lätt att falla i den här Kafkapaviljong-fällan. Den då vi är för blinda för att tro att något som förintelsen bara skulle hända i trettiotalets Tyskland. Egentligen orkar jag inte tänka på det men jag måste tänka på det. Annars kanske jag blir en av dem som sätts i ett sådant läger. Jag måste prata, kanske på boendemötet, om Kafkapaviljongen. Om faran att blunda för nazismen. Men hur uppstår den egentligen? Jag vet väl egentligen inte. Jag skriver ju om något helt annat. Men man kan väl kort säga att den gror i en grund av fördomar och allmän dumhet. Nu har jag anmält mig till Ung Vänsters veckokurs i alla fall så då har jag äntligen chansen att vara med likasinnade. Det är allt för sällan man får vara det… 

Han hade hamnat i ett höstlandskap. Plötsligt byttes det mörka med det röda, gula och orangea. Sådana färger som fanns på löv på hösten, så att säga. Var det kom ifrån visste han inte riktigt säkert. Han var inte ens säker på att det hade varit höst för en liten stund sen. Han var rätt säker på att det inte hade varit höst. Så varför var det höst nu? 

Ja varför var det höst? Varför hade naturen sin gång? Så klart fick naturen ha höst om den ville det. Men det var inte det de hade varit för en liten stund sen. Och vad som hade varit för en liten stund sen var han också osäker på eftersom han inte kom ihåg. Minnet svek honom och det gjorde så ont i honom att han inte kom ihåg. Vem han var, var han var på väg och vad som var hans mål. Allt sådant blev så otydligt nu. Det enda han mindes var det som hände för stunden och det som hände för stunden var att gick genom ett lövtäckt landskap han inte kände igen. Det var som färgerna flöt in i varandra och bildade en sörja som det inte gick att uttyda något ur. Där var det som han fann sig själv, för en liten stund, och han lät sin kropp falla baklänges. Han tänkte att han skulle landa i löv, men landade i en säng, och insåg att allt hade varit en dröm… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet så bytte jag till jobbkläder. Idag skulle vi sopa en trappa av någon anledning jag inte förstod. Jag började överst i alla fall och det var rätt läskigt eftersom det var en rätt brant trappa. När jag var färdig så tog Patrik över och sen tog Patrik över. Vi har alltså två Patrik på jobbet. Vi brukar säga Ö och R för att skilja dem åt. När vi var färdiga så var det bara att byta om. Och sen var det bara att gå hem. Men först gick jag till ICA knuten och handlade mjölk, iskaffe, chips, Mer äpple och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Efter det tog jag bussen hem. Vid ett tillfälle sa bussföraren till några småungar vilket kändes lite onödigt eftersom de inte hade varit så stökiga ändå. När jag kom hem så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Annars har jag inte gjort så mycket annat. Mer än att fundera över varför jag inte kan kärleken förstås. Under långa perioder ligger jag bara och känner mig helt hjälplös över händelsernas gång. Och inte hjälper det att personalen kommer på matstöd eller medicinstöd. Det är knappast en person jag skulle få känslor för. Det känns som man inte får känna någonting. Plötsligt börjar man tro att alla är nazister. Som tur är så har jag träffat chefen. Jag vet inte på vilket sätt det ska hjälpa dock. Jag känner mig fortfarande lika ensam. Jag fattar inte varför ingen vill ha mig. Vad gör jag för fel liksom? Det känns mer och mer som det är personalen som gör fel. Men på vilket sätt vet jag inte än. Jag orkar inte överanalysera det här. Alternativet skulle ju vara att jag skulle dö vilket jag ju heller inte vill göra. Varför ska det va så här när man bor i Nyköping? Staden där killgängen styr. Jag hade verkligen velat hitta kärleken nu. Alltså verkligen! Min törst är avgrundsdjup och jag tror att min hunger är likaså. Kärlekstörstande och kärlekshungrande. Varför skriver ingen om kärlek för? Och om sex? Jag bara… vill inte dö ensam… vet inte… jag ger upp nu… 

Det var totalt kolsvart. Han kunde inte se någonting. Det var något. Var det jord? Som han kände mot sin nakna hud? Han försökte röra sig lite men det gick inte. Den här jorden låg hårt hoppackad mot hans kropp. Så vad skulle han göra? Han kunde ju knappast ge upp. Syret började ta slut och han visste inte vad som skulle hända om allt syre tog slut… 

Om han skulle dö; vad skulle hända då? Skulle han förmultna och bli en del av jorden? När maskarna fått äta ostört? Eller skulle han ta sig ur det här helvetesstället innan det var för sent? Han prövade att röra händerna och fötterna. Varför hade han inte gjort det tidigare? Något rasade; det kändes som det var jorden under honom. Som liksom gled under honom och plötsligt var han inte begraven längre. Men han visste inte heller var han var. Det var totalt kolsvart. Det gick inte att se någonting. Bara känna och allt han kände var jord. Torr jord så han kunde inte vara på något blött ställe. Långt ner i underjorden var han och här, här var allt så extremt mycket torrare, än det var på ytan. I alla fall om man inte var i någon slags berggruva med stalaktiter och liknande saker. Då var det blötare, hade han för sig. Han hade aldrig själv varit i en sådan grotta, men kunde tänka sig att det var så… 

Så vad skulle han göra nu? Han kunde inte se någonting så han kunde inte se var han skulle någonstans. Han fortsatte att glida längs med den här jordhögen han befann sig på. Det verkade inte riktigt finnas någon mark. Jorden, som i övrigt inte gick att få grepp om, gav inget fäste. Han föll handlöst med allt det där jordiga. Och det jordiga täckte honom precis överallt och begravde honom igen. Nu gick det att röra sig dock. Om det slutade regna jord någon gång, det vill säga. För det fortsatte regna jord och det begravde honom. Och han tog sig loss. Så där höll det på. I omgångar… 

Det kändes som maskar försökte äta honom. Det kändes som också han skulle förmultna. Men han vägrade acceptera det. Han reste sig upp och jord föll av honom och landskapet han såg, det var det sista, han hade väntat sig att han skulle få se…