På en åker utan slut 

Är den oändlig om den går bortom horisonten? 

Eller måste man kunna se att den inte har en ände för att kalla den oändlig? 

Om landskapet inte hade haft någon horisont? 

Hur långt bort hade man kunnat titta innan det tar slut? 

Eller tar det inte slut? 

Går det runt? 

Och runt, runt, runt 

Som i den där filmen Interstellar 

Där folk bor i något slags runt jordliknande station på en av Jupiters månar 

Och man tänker att det där är nog inte möjligt och ändå visar filmen att det är just det de är 

Men när jag pratar om evigheten 

Pratar jag om saker som inte går att greppa 

Som hur stort universum är 

Och om evigheten finns i drömmar 

För om den gör det så tar det väldigt lång tid att ta sig någonstans 

Men vem har sagt att man har bråttom när man drömmer? 

Jag kunde bara önska att det inte kändes som 

Man var en hel livstid i drömmen 

Ett helt liv 

Det är så väldigt lång tid 

Och man hinner bli så väldigt gammal 

Så mentalt är jag mycket äldre än jag ser ut 

Jag kan inte rå för det, det bara blir så 

När man glömmer bort hur man ska leva 

Och hur man ska skriva 

Det har varit så rätt länge nu 

Jag har glömt bort hur det är att vara ung 

Men undanflykter för att inte skriva kommer jag alltid på