Det var kallt igen. Så fruktansvärt kallt. Jag kunde känna hur luften blev som is i mina lungor. Men inte bara det; vattnet hann inte rinna ner från taket förrän de bildade istappar. Det gick så fort; jag fick se det i realtid hur dropparna frös till is. Och jag tänkte att det ju var en speciell sak att se. Men jag kunde inte analysera det mer än så. Mer än att det var väldigt kallt då. Så kallt att vatten frös till is. Jag hade svårt att andas. Stegen var tunga. Istapparna blev längre och längre. Till slut kändes det som jag var stelfrusen. Som att jag inte kunde ta mig någonstans. Jag bara stod på stället. Och synen började försvinna. Det blev mörkt och kallt och lika ensamt som det alltid brukade va. Helt plötsligt lossnade jag från denna stelfrusenhet och kunde röra armarna. Famla i det kolsvarta mörker där man inte kunde se någonting…