I natt hade jag en så levande dröm. Lite motvilligt säger jag dess namn, Brunnsvik, men bakom namnet ligger så många röda byggnader. Och jag drömde om så många röda byggnader. De fanns både på ena och andra stället och mellan byggnaderna kunde det ligga en skog eller en sjö. När jag tog mig till Ludvika antog jag att jag cyklade. Jag kände mig väldigt hemma i alla fall även fast jag inte bor där. Och jag har svårt att beskriva det men det är som jag har velat skriva om det här väldigt länge. Åtminstone de röda byggnaderna. Jag kommer aldrig undan dem. Och jag vet inte om jag vill det heller. Så jag var i Ludvika men på något sätt så hamnade jag i något slags mystiskt tempel av något slag. På något sätt skulle man ta sig ut därifrån levande vilket var väldigt svårt eftersom det på marken låg spända trådar som skulle utlösa en spik om man gick på den. Och man skulle dö direkt. Jag antar att det var drömmens sätt att säga att jag borde skriva innan jag dör. För det finns så många sätt man kan dö på. Och är man inte försiktig så kan man snubbla över en tråd och dö av en spik. Men de röda byggnaderna kommer alltid vara inom mig. Jag ville ha ett tecken att skriva om dem och det har jag fått nu. Frågan är om jag väntat för länge. Om jag kommer dö innan jag hinner skriva om de röda byggnaderna. För om det är så att det finns fällor överallt, och minsta snedsteg kan bli ödesdigert, så måste jag skriva. Kan det vara så att diktskrivandet hjälpt till att få mig att inse vad jag måste skriva? Till viss del. Men något igår måste det ha varit som fått mig att inse att jag måste skriva. Vad var det för något? Drömmen kändes väldigt levande och byggnader bytte plats med varandra. Jag har också kunnat gå in i byggnaderna, förut, men då har det mer varit som inbrott. Så vad jag än skriver om Brunnsvik nuförtiden får jag känslan av att göra något brott? Förmodligen. Men byggnaderna står ju ännu kvar där. Och kommer säkert göra i hundra år till. Det är bara det att när jag drömmer om det här stället så känns det som jag kommit hem. Och sen vaknar jag och inser att jag är i Nyköping. Men på ett sätt hade ledningen rätt då att Brunnsvik var mer än en plats. Men det kändes också som Brunnsvik låg i vildmarken. Men mest var det skönt att vara tillbaka där. Så även om jag fysiskt är i Nyköping så är jag mentalt i Brunnsvik. Jag bara funderar hur berättelsen kommer fortsätta efter berättelsen. Men först måste jag skriva om berättelsen. Vilket jag fått större lust att göra nu efter den här drömmen. Drömmen som varnade om något. Något som vi inte riktigt har kontroll över egentligen. Hur vi ska dö. Först var jag i Brunnsvik, sen kunde jag dö, det är den krassa verkligheten. Jag kan bara önska att vissa inte hade dött när de hade gjort det. Att farmor fortfarande levde. Och att Örjan fortfarande levde. Så att jag kunde få fred med honom. Nu kan jag inte det. Men de här berättelserna; det var aldrig tanken att det skulle skuldbelägga eller shamea någon. Men det är känslor i sin råaste form. Och jag har fått det bevisat nu att jag fortfarande tänker på Brunnsvik. Så vänta er mer inom det ämnet snart…