Jag hade förmodligen slumrat till där på soffan i vardagsrummet i Folkhemsbyggnaden.

Det var inte mycket jag kom ihåg från gårdagen. Det hade varit fest och mina kamrater hade supit mig full än en gång; allt var som det brukade vara på denna skola.

Men ändock: Någonting hade väckt mig ur min slummer. Något hade svishat förbi fönstret likt ett spöke! Det hade susat till och försvunnit lika snabbt som det kommit.

Jag gick försiktigt fram till fönstret då jag var rädd för det okända. Men jag kunde inte se något i mörkret, så jag återgick till mitt läsande för att försöka bli av med rädslan.

Men jag hann inte mer än att börja läsa förän det knackade på fönstret.

Jag hoppade upp som en gasell ur soffan och tittade ut genom fönstret. En svart gestalt for förbi likt ett spöke. Jag blev kvar under en längre stund, stirrandes på samma punkt under något som kändes som en evighet och försökte greppa vad som precis hade hänt. Nyfiken tog dock överhand så småningom; jag fick helt enkelt lov att gå ut och se efter vad det var för varelse som höll till där ute!

Kylan slog emot mig som en vägg. Den kändes extra stark här då skolan låg precis vid sjön Wässman och var så öppen.

Gatlyktorna kastade sina ensliga sken över asfalten. Himlen var stjärnfylld och ensam. Jag var ensam; alla andra sov! Jag hade så svårt att greppa vilket värde denna skola egentligen hade! Och mitt minne sviktade det också; vem var jag egentligen? Och vad gjorde jag här?

Utbildningen hade inte blivit som vi hade tänkt oss. Jag kom dock inte ihåg varför nu, men jag kände att en viktig chans till att lära mig skriva hade gått förlorad. Istället hade jag fått lov att protestera och försöka hålla ihop med den lilla gemenskap som hade blivit kvar på Brunnsviks Folkhögskola. Vi hade haft manifestationer, journalister, insändare och skrivelser.

Men allt var så komplicerat att jag inte riktigt vad allt gick ut på. De sa att det gällde att skicka in skrivelser till de högsta instanserna för att man skulle kunna nå fram till förändring. Så många andra val hade vi inte. Men det tärde på alla med att försöka få sin röst hörd när hela Brunnsvikledningen bortförklarade oss som nostalgiker, skällde ut oss för att inte göra som de sa och med alla medel försöka hemlighålla och lura alla andra som inte var insatta i Brunnsviksflytten. Den som var insatt visste redan sedan tidigare att denna ledning inte var att lita på…

Jag tittade upp mot stjärnhimlen. Inga ljud, inga rörelser, ingen varelse; jag måste ha sett i syne! Men så plötsligt hör jag en duns bakom mig! En mikrosekund senare smäller det till skallen och allt blir vitt!