“Fönstret mot gatan 

Den som lever ensam men ändå vill vara med på ett hörn ibland, den som, beroende på hur dagen, vädret, yrkeslivet och allt möjligt annat utvecklas, helt enkelt vill få syn på en arm, vilken som helst, att gripa tag i, kommer inte att klara sig länge utan ett fönster mot gatan. Och även om han i själva verket inte söker något utan bara som en trött man går bort till fönstret för att låta blicken vandra fram och tillbaka mellan människorna nere på gatan och himlen däruppe, och egentligen inte alls vill se något utan håller huvudet lätt tillbakalutat, så drar ändå hästarna nere på gatan med honom i sitt följe av bullrande vagnar och därmed till slut in i den mänskliga gemenskapen. 

Önskan att bli indian 

Om man ändå vore indian, alltid på språng, hela tiden lätt skälvande av att marken skalv när man lutade sig fram så att man låg som ett streck genom luften på den galopperande hästen, tills man släppte sporrarna, ty det fanns inga sporrar, tills man släppte tyglarna, ty det fanns inga tyglar, och tills man knappt såg marken framför sig som en nyslagen äng; huvud och hals på hästen hade man redan släppt. 

Träden 

Ty vi är som trädstammar i snö. Skenbart växer de ovanpå snön och man borde kunna skjuta dem åt sidan utan större ansträngning. Nej, det kan man inte, ty de är fast rotade i marken. Men se, även det är bara skenbart.”