Om det hade gått att uttyda något ur allt det där vita så hade jag gjort det. Men det vita var inte längre kvar. Det hade ersatts av baksätet av en bil. En bil som såg rätt risig ut. Men den gick ju att framföra! Och det var väl det som var det viktiga?

Hur hade jag hamnat där? Jag hade något minne av att jag hade klivit på i någon stad. Men jag hade inte vetat vad det var för stad eller var jag fått minnet ifrån. Föraren, som verkade vara i femtioårsåldern, verkade inte medveten om att jag var där. Han hade svart hår och mustach. Körde hyfsat snabbt i alla fall. Ute var himlen blå. Hur var det möjligt? Hade det inte varit natt alldeles nyss? Så vitt jag visste så hade jag inte sovit något så det hade omöjligt kunnat gå så fort. Tiden alltså. Som verkade rätt oberäknelig. I alla fall här. Som jag inte visste var det var någonstans…

Inget tydde på att föraren skulle sakta ner. Och varför skulle han göra det? Han hade ingen anledning att göra det. Jag bara tyckte mig känna igen honom på något sätt. Precis som jag hade sett honom i något gammalt minne eller liknande. Han kändes väldigt igenkännbar. Jag kunde bara inte sätta fingret på var jag hade sett honom tidigare. Det var något fel med minnet. Jag kunde heller inte komma ihåg var jag hade varit innan jag hade hamnat i den här bilen. Någonstans måste jag ha varit men det kändes som den där tjocka mjölken var det enda jag kom ihåg. Det och något om en stad. Var va den staden någonstans? Var hade jag sett den tidigare? Det kändes som det var något som var väldigt gammalt. Alltså så gammalt att jag egentligen inte borde komma ihåg det för jag var så liten för att kunna komma ihåg det. Men ändå kom jag ihåg det på något vis. Det var ett mysterium. Ett mysterium som inte ville lösas på något sätt och det irriterade mig något oerhört. Men vad skulle jag göra? Det fanns inte mycket att gå, både när det gällde att minnas saker, och att begripa var vi var på väg någonstans egentligen. Det var något jag inte hade tänkt på för ett tag. Var jag var på väg egentligen. Föraren verkade inte mycket för att berätta det i alla fall och jag undrade varför. Hade jag träffat honom i ett annat liv, ett annat minne? Jag kom inte ihåg. Det fanns dock ett minne om ett ställe som låg så väldigt långt bort och jag var osäker på om vi skulle dit men det kändes som det var ett av de ställen som vi kunde åka till…

Det kändes också som vi kunde åka till fler ställen. Att vi hade lite fler valmöjligheter än om man inte hade körkort och var beroende av cykel eller buss. Det kändes också som jag hade haft den möjligheten en gång men att jag hade sumpat den. Och därför fick åka i baksätet av en bil…

Jag kände mig lite skamsen där jag låg över sätena. Det var ingen bekväm känsla att ha. Men jag saknade också något annat. Jag hade svårt att sätta ord på vad det var. Men det var någonting bortanför det här landskapet…

Det här landskapet. Vad var det här landskapet egentligen? Det kunde jag inte veta liggandes förstås utan fick resa mig upp. Ute var gräsmarkerna som ett hav; det nådde till horisonten och verkade inte ta slut. Jag bara stirrade på det här gräshavet för ett tag; jag var som i trans. Men snart nog skulle jag väckas ur min trans. Det var chaufören som saktade in och som sa något om att det var för farligt att fortsätta och att jag fick fortsätta till fots framöver. Så jag famlade med dörrknappen, kastade mig ut på grusvägen och såg bilen göra en U-sväng och fara iväg i ett moln av grus och damm…