Jag gjorde ju en sån här nyårskrönika förra året. Det här året har varit så märkligt dock. Det har aldrig känts som jag kan stanna upp och reflektera över vad jag varit med om egentligen. Jag är ju med i Vänsterpartiet. I och med det så får man sitta på olika videosamtal och gå på event som Mitt Sverige där man träffar Jonas Sjöstedt. Ett stort minus är att jag inte får åka på Ung Vänsters veckokurs. Jag hade verkligen velat vara där i Avesta och utbilda mig och vara med på öppen scen där jag skulle kunna läsa upp någon dikt eller liknande. I stället får jag väl åka till Dalarna för några dagar i alla fall och sen fortsätter skrivandet och politiken även nästa år. Bland annat ska jag på skrivrespons och poesiträffar och den tjugofjärde januari ska vi knacka dörr. Men anledningen till att jag vände mig till biblioteket för att börja skriva var ju för att jag egentligen skulle gå på folkuniversitetet. Jag hoppade av några dagar eftersom Vänsterpartiet skulle ha möte om valet. Så viktigt är alltså politiken för mig. Det är på liv och död. Men min god man blev väl rätt sur på mig då det hade kostat mycket pengar. Men poesiworkshopen på biblioteket hade i alla fall inte kostat pengar. Jag fick blodad tand för poesi och skrev upp mig för poesiträffar framöver. Framöver upptäckte jag att de också skulle ha skrivrespons vilket ungefär motsvarar skrivkurs på folkuniversitetet. Så då fick jag min skrivkurs i alla fall. Jag skrev på något som jag kallar Lugero Sömnväktaren men har nu bytt till något som heter En natt i Brunnsvik eller Allting faller. Jag har spenderat sommaren i Dalarna och det var någon släktträff i Kättbo. Inte min släkt dock utan lillebrors. Jag badade i Kättbo. Var på besök i Tiberget. Tog en massa kort. Tillbringade den mesta av tiden i Rädbjörka. Var på Orsayran och upptäckte ett vispunkbank som kallar sig Elvira Bira. Det måste jag säga var en intressant upplevelse. En inte så rolig upplevelse var att bli utstängd från Facebook. Så det kan jag säga att, för alla som har tvivlat, så är det här mitt riktiga nya konto. Jag har förlorat alla gamla bilder och texter och minnen som jag kunde ligga till långt in på natten för att dela. Eller i alla fall innan tolv då det inte skulle gå att dela minnen längre. Vad tänker ni om att jag förlorat mitt gamla konto? Det var en period där som var mycket svår. Jag tror jag la upp två inlägg på Instagram, Instagram är fortfarande densamma, om vilken ångest jag kände över att vara utstängd från Facebook. Facebook är bra på mycket men att tillåta minnen är de tydligen dåliga på. Och jag hade ju förlorat många vänner också i och med att jag blev utstängd från Facebook. Vänner som jag förhoppningsvis får tillbaka nu efter lite sökande på Facebook och med lykta och skallgång försöka komma på vilka vänner man hade egentligen. Såna man var med när man var på läger eller veckokurser eller kongresser i Åmål, Arboga, Mariefred, Falun eller varför inte Söderhamn? Tråkigt att jag inte fick åka på veckokursen. Jag vet inte vad det beror på men jag kommer ju fortfarande att knacka dörr den tjugofjärde januari. Vad jag gjorde på hösten 2025 minns jag inte riktigt. Någon gång flyttade vi ju från den lilla lokalen i Spindelplan till den stora lokalen. Jag är dock osäker om det var det här året eller förra året. Jag kan minnas att det blev mycket klippande. Och trimmande och en massa andra saker man gjorde utomhus. Men så mycket mer minns jag inte. Jag kommer bara ihåg det vi gjort nu, att vi sopat och skurat trappor, men så klart har jag gjort så mycket mer. Sådant jag inte minns. Det blev en del odlande i år också. Det mesta på jobbet men även hemma. Tanken var att jag skulle odla polkabeta på jobbet men när jag kom tillbaka efter sommarledigheten var det enda jag fick skörda ogräs. Det enda som hade vuxit var en polkabeta vilken förvisso var rätt god. Hemmavid har jag odlat palsternacka vilket jag också tagit frön ifrån igår. Så de håller rätt länge kan man säga. I rädbjörka satte jag ner bondbönor, ärtor, pumpor och prydnadspumpor. Det hann inte riktigt växa till sig men det blev några ärtor när mamma var upp en gång på hösten. De kalla vindarna från höger börjar märkas av också. Då gäller det att klä sig varmt. Eller som ja; förstärka det mentala försvaret. Den här gången genom släktforskning. För vet man om sin historia så löper man mindre risk att göra om den. Jag är dock rädd att det inte räcker för att övertyga SD-väljarna att gå över till vänstern. Jag var på föreläsningar i släktforskarsalen som var mycket intressant. Under samma period var det Litart i Nyköping. Jag var inte så förberedd på det men mamma och jag var ner till caféet i Helmans. Vi frågade om vi fick vara med på filosoficafé men de sa att de redan hade börjat. Jag upplevde dem som något otrevliga. Däremot så gick mamma och jag till bryggeriet och alla konstsalar som finns där. Man får minst sagt inspiration när man står bland de gamla maskinerna som på något sätt verkar ha stannat i tiden. Eftersom ingen rört dem. Eller förstört dem. Så klart tittade vi på annat än gamla maskiner där. Som konst. Och de som gjorde konsten. Jag kan inte komma ihåg några namn men jag kan komma ihåg att de var många. Och på kvällen sen så var jag på teatern vid Stadsvakten och lyssnade på vinnarbidraget till någon tävling jag inte hade någon koll på. Även jag fick läsa upp några dikter och det är ungefär det jag minns från den tiden. Under samma period gick jag även poesiträffar och skrivrespons. Jag gick på ett till författarbesök och ett efter det också. Man blir inte så mycket klokare av dem dock. Man tror att man ska bli klokare men i slutänden handlar ju det om att själv sätta sig ner och skriva. I början skrev jag på något helt annat men jag tror inte jag ska skriva på det längre. I stället skriver jag på något som är en fortsättning på ett kapitel jag skrev för över tio år sen. Det är många minnen, men jag försöker banta ner det, göra den så rå det bara går. Jag har många planer för framtiden. Men då måste Vänstern vinna valet först. Och det har jag ingen aning om hur det går. Det är lätt att bli pessimistisk utan körkort. Men jag har planer för framtiden också. Att paddla kajak, att isklättra, att träna jiu jitsu. Men mest av allt borde jag nog läsa. Det och skriva. Vilket jag har gott om tid att göra när jag åker upp till Dalarna. Det tänkte jag förresten på att jag nog inte kommer skriva nyårskrönikan när jag är i Dalarna. Då har jag nog fullt upp med nyårsfirande och att bada bastu och sådana grejer. Så jag passar nog på att önska gott nytt år nu i stället. Jag bara önskar att fler kunde var uppmärksamma om sin omgivning. Att vi rör oss mot samma tider som rådde 1935. Jag säger inte att vi gör det, bara att tiderna är liknande. Det lär man ju märka när man knackar dörr däremot hur folk är emot en. Jag bara önskar att jag inte dör innan jag hunnit uppleva mer än Nyköpings bakgård. En bra början är väl att skicka iväg ett mejl till Nyköpings forspaddlare. Om jag vill börja med något. Det vill säga. Men det kanske jag inte vill. Jag kanske bara vill fortsätta att skriva. I så fall finns det gott om tid att göra det när jag börjar jobba. De här dagboksanteckningarna jag gör är ju mycket längre än någon text jag skrivit någonsin. Kanske innehåller de mer när de är så kompakta men det är svårt att skapa mening i dem. Något är det som inte står rätt till och jag antar att jag kommer få lov att redigera åtskilliga gånger. Jag håller ju också på och läser Franz Kafkas En svältkonstnär eftersom en på skrivresponsen sa att jag skrev som honom. Vissa texter jag kanske skriver som honom men den senaste jag läste tyckte jag inte alls att jag skrev som honom. Han har ett speciellt sätt att skriva på och kanske var det för att jag delade mina dagboksanteckningar från 2013 som han kom att tänka på Frans Kafka. För de anteckningarna är ju lite påhittiga. Nästan surrealistiska. Något jag försökt frambringa i mina texter i övrigt också. Inte oförståeligt men kanske att jag ska avstå att skriva om vad som hände på naturguidesutbildningen? I alla fall känns det inte som en berättelse om det undermedvetna då. Mer något självbiografiskt. Och berättandet blir nästan lite torftigt. Å andra sidan så finns det en scen i berättelsen där jag besöker samma plats som jag gjorde när jag rymde hemifrån. Många komplexa känslor. Visst. Men mest ett försökt att överleva. Det undermedvetna. Hur det gå får vi inte veta förrän om en tid framåt. När jag skrivit färdigt den här novellen. Och jag kanske kommit till ro med den på något sätt. Om det nu går att komma till ro med den. Jag kan ju försöka i alla fall. Som så mycket annat i världen. Som jag, för övrigt, vill upptäcka. Så många naturreservat som möjligt. Så att jag har mer upplevelser än minnen att berätta om. Just nu har mest minnen. Nästan bara minnen. Och de kan man bara gå på för så länge. Jag önskar att jag hade körkort. Men nu när jag inte har det så kanske jag skulle kunna åka buss till de ställen jag vill besöka? Något måste ju hända i alla fall. I mitt liv. En radikal förändring. Och då måste jag ta mig ut. Ta mig ut och göra någonting. Jag har planer men vi får se vad det blir. 2026 måste börja först. Tills dess får jag skriva om vad jag ska göra. Som jag brukar få göra. För är det något som är beständigt så är det skrivandet i alla fall. Det finns alltid där som en sista nödlösning till allt. Innan man ger sig ut så måste man skriva en lista på saker man ska ha med sig. Skrivandet finns i allt. En dag kommer det vara det enda som finns kvar av mig. Skrivandet. Därför gör det skrivandet lite ångestfullt. Men jag har sätt att ta mig igenom det. Som att lyssna på filmmusik till exempel. Då kunde jag till och med läsa igenom en annans text. Men mer om det senare…