Såg precis Lucia. Gud vad mysigt det var! Det var en del låtar där som jag kände igen. Och visste ni förresten att jag var till Gotland innan jag började i Brunnvik? 

Men Lucia för mig har alltid varit värme. När jag gick Naturguidesutbildningen så fick man möta sån fruktansvärd kyla. Det kunde handla om att bada isvak eller köra skoter. I alla fall i början. Sen fick man prova på att köra slalom, längdskidor, isklättra eller rent allmänt bara vara ute på vintern. Att då komma in och vara med och sjunga i Lucia var obeskrivligt skönt. Det var som mitt stelfrusna hjärta smälte och jag bara kunde tänka på ljuset jag höll i min hand. Och hur det värmde mig. Det är speciellt att sjunga i kör. Det ska jag vara ärlig med. Och är det någon kör som jag skulle sjunga med igen i så är det Orsa ungdomskör med Ingrid som körledare. Det är många mil dock och jag har inget körkort. Så jag får nöja mig med att lyssna på Lucia så länge. Men det som hände i Älvdalen; kommer jag någonsin kunna få vara med om det igen? Isvaksbad går ju att fixa med vatten och is men jag vet inte om jag skulle klara av den kylan. Men när det kommer till det andra som att isklättra och paddla kajak är jag mer osäker på. I å för sig finns det ju en kanotklubb här i närheten så man kanske skulle börja i den… 

Men jag ska vara ärlig med att säga att det är svårt. Jag tog aldrig Lavin0 till exempel för att jag var sjuk. Och att klättra på is krävdes så mycket säkerhetstänk. Så jag tar en sak i taget. Kanske börjar jag på jiu jitsu igen också. Jag saknar att kunna brottas lite. Men den här allmänna tröttheten; den är svår att ta sig ifrån! Den att vi ska jobba och för vissa är jobbet så viktigt att det inte finns något annat. Man kanske inte gör mycket annat än att jobba, ser på tv och går och lägger sig. Och det skrämmer mig. Men jag kan ju bara leva mitt eget liv. Och jag tror att, genom att aktivera mig, så kommer jag kunna göra så mycket mer i livet. Precis som jag vill. För alternativet är inget alternativ jag ens vill tänka på. Det att vi alla ska dö. För jag vet att det är fakta men måste det vara det enda alternativet? Kan man inte ens försöka få leva lite i alla fall. Min förvaltare begränsar mig extremt mycket. Min enda chans att överleva, och vår enda chans att överleva, är om vi röstar vänster. Nästa år är det val och det enda ljus jag ser är vår allmänna medmänsklighet. Och det tycker jag att Lucia visar stort! 

Ur En svältkonstnär av Franz Kafka sida 26 går att läsa… 

“Passageraren 

Jag står på spårvagnens plattform och känner mig fullständigt förvirrad när det gäller min ställning i denna värld, i denna stad, i min familj, inte ens på ett ungefär skulle jag kunna ange vilka krav jag skulle ha rätt att ställa på den ena eller den andra. Jag kan inte alls motivera att jag står på denna plattform, håller mig i denna ögla låter denna spårvagn föra mig genom staden, att folk går ur vägen för vagnen, lugnt promenerar eller står och tittar i skyltfönstren. Ingen begär det heller av mig, men det är inte det saken gäller. 

Vagnen närmar sig en hållplats, en flicka ställer sig vid utgången, beredd att stiga av. Hon är lika tydlig för mig som om jag hade vidrört henne. Hon är svartklädd, vecken i kjolen rör sig knappt, blusen sitter åt och har en vit, finmaskig spetskrage, vänstra handflatan håller hon tryckt mot väggen, paraplyet i högra handen stöder hon mot näst översta fotsteget. Ansiktet är brunt, nästan en aning tilltryckt vid sidorna, rund och bred nedtill. Hon har tjockt, brunt hår och några hårstrån har blåst fram vid höger tinning. Hennes lilla öra sitter tätt intill huvudet, men ändå ser jag, eftersom jag står så nära, hela baksidan av höger öronmussla och skuggan vid örsnibben. 

Jag frågade mig då: Hur kan det komma sig att inte hon undrar över sig själv, att hon håller munnen sluten och inte säger något som vittnar om det?” 

Jag tycker det här kapitlet fångar den allmänna förvirringen att leva i över huvud taget. Ville bara dela med mig lite. Kommer kanske dela med mig lite mer senare. Men till dess ska jag gå och lägga mig lite och förhoppningsvis inte vakna upp i en diktatur… 

Flödesskrivande-Snart jul 

Nu är det snart jul. Det kommer bli en rätt speciell jul eftersom jag inte kommer åka till pappa som jag brukar. I stället åker jag hem till mamma och firar hemma. Det kan ju vara rätt mysigt i sig. Och jag har inte sett julkalendern. Så den kanske jag kan se ikapp. Och mat kommer det att bli. Det har jag bestämt. När man söker på julmat på Google får man en massa träffar. Min favorit är nog… (Här tog det slut men jag fortsätter skriva här) 

Köttbullar och sill. Och kanske korv. Men ingen skinka. Janssons frestelse är ju rätt gott också. Vi får se om jag lagar till det eller köper det i butiken. Jag kan ju börja med och kolla på det i internet i alla fall… 

Bildövning-Rädslan för kriget 

Jag tänker nog att det var en väldigt svår tid. Men att man ändå hade det grundläggande. Man hade koll på världen som var tidningsartiklar uppsatta på pelare. När man var social så kanske man satt med någon cigarr på någon bar. Vad de pratade om är jag inte riktigt säker på dock. Pratade man ens om något? Det får mig att tänka på Welcome to Derry där man, även fast det var 60-tal, socialiserade på någon bar någonstans. Men det är ju annorlunda, förstås, om det är början på 1900-talet och 60-talet. Då kanske man var rädd för krig. Vilket man i å för sig är nu också. Och visst är det så att ungdomar måste göra lumpen nu också? Jag tänker på mina mor- och farföräldrar. Mina morföräldrar var inte så mycket för att röka i å för sig. (Här tog det slut skrivet för hand) Det var däremot min farmor. Hon till och med rökte sig till döds. Och jag hade kunnat börja röka. Det är nog rätt vanligt i journalistyrket i alla fall. Man får en ganska stor abstinens annars vilket jag i å för sig känner varje dag. Men jag har mina sätt att hantera det på som jag anser är rätt bra sätt att hantera det på… 

Dikt till prosa-I god tid? 

Jag trodde att jag var i tid men det visade sig att jag hade missat det. Jag var alltid i tid annars men just nu var jag inte det. Varför? Varför skulle det här hända just mig? Jag såg kupéfönstren åka förbi. Det var ändå en rätt vacker syn trotts allvaret. Hur skulle jag nu ta mig hem? Mobilen hade laddat ur för länge sen och jag hade inga fysiska pengar. Jag fick gå till någon pressbyrå någonstans och se om jag kunde köpa någon biljett där. Annars skulle jag bli kvar på stationen. Sitta på bänkarna men va tvungen att flytta på mig då antingen någon annan ville sitta där eller någon ordningsvakt sa åt mig att flytta på mig. Det var jag mest rädd för. Vad ordningsvakterna skulle tycka att jag satt där hela natten. Det skulle va omöjligt att sova. (Här tog det slut skrivet för hand) Man skulle få flytta på sig hela tiden. Till slut antar jag att ordningsvakterna tröttnat på en och ringer polisen. Men då har man nog pendlat så där ett bra tag, låt säga några timmar, med att halvt sova, sitta och flytta på sig. De hade kanske sagt att “Här kan du inte sitta” också har man fått flytta på sig. Att inte ha en säng är nog dessutom ett mardrömsscenario. Man är så van annars att ha tryggheten i sängen. Men när den försvinner så försvinner också tryggheten. Man är hela tiden orolig, ständigt på sin vakt. Men om polisen kommer så kanske man får sova i en fyllescell eller liknande. Då löser sig allt till slut. Trotts allt. Så trotts att man befunnit sig på Stockholms centralstation mitt i natten så brukar allt ändå lösa sig trotts allt. Och om man panikslaget insett att sista tåget till Nyköping gått så kan man lugnt försäkra sig om att nattbussen också går till Nyköping… 

Det vita var överallt runt omkring mig. Det var tjockt som mjölk och släppte inte igenom något solljus. Inte för att det hade spelat någon roll; det var ju natt så inget solljus hade ändå kunnat släppas in. Men ändå kunde jag ana något solljus så här mitt i natten. Det var märkligt och jag förstod inte vad som höll på att hända. Inte kunde det väl vara dag på natten? Det var väl fysiskt omöjligt?

Ändå var det just det de var. Och ju mer bilden började framträda, desto mer insåg jag, att jag var i baksätet av en bil…

Jag hade förmodligen slumrat till där på soffan i vardagsrummet i Folkhemsbyggnaden.

Det var inte mycket jag kom ihåg från gårdagen. Det hade varit fest och mina kamrater hade supit mig full än en gång; allt var som det brukade vara på denna skola.

Men ändock: Någonting hade väckt mig ur min slummer. Något hade svishat förbi fönstret likt ett spöke! Det hade susat till och försvunnit lika snabbt som det kommit.

Jag gick försiktigt fram till fönstret då jag var rädd för det okända. Men jag kunde inte se något i mörkret, så jag återgick till mitt läsande för att försöka bli av med rädslan.

Men jag hann inte mer än att börja läsa förän det knackade på fönstret.

Jag hoppade upp som en gasell ur soffan och tittade ut genom fönstret. En svart gestalt for förbi likt ett spöke. Jag blev kvar under en längre stund, stirrandes på samma punkt under något som kändes som en evighet och försökte greppa vad som precis hade hänt. Nyfiken tog dock överhand så småningom; jag fick helt enkelt lov att gå ut och se efter vad det var för varelse som höll till där ute!

Kylan slog emot mig som en vägg. Den kändes extra stark här då skolan låg precis vid sjön Wässman och var så öppen.

Gatlyktorna kastade sina ensliga sken över asfalten. Himlen var stjärnfylld och ensam. Jag var ensam; alla andra sov! Jag hade så svårt att greppa vilket värde denna skola egentligen hade! Och mitt minne sviktade det också; vem var jag egentligen? Och vad gjorde jag här?

Utbildningen hade inte blivit som vi hade tänkt oss. Jag kom dock inte ihåg varför nu, men jag kände att en viktig chans till att lära mig skriva hade gått förlorad. Istället hade jag fått lov att protestera och försöka hålla ihop med den lilla gemenskap som hade blivit kvar på Brunnsviks Folkhögskola. Vi hade haft manifestationer, journalister, insändare och skrivelser.

Men allt var så komplicerat att jag inte riktigt vad allt gick ut på. De sa att det gällde att skicka in skrivelser till de högsta instanserna för att man skulle kunna nå fram till förändring. Så många andra val hade vi inte. Men det tärde på alla med att försöka få sin röst hörd när hela Brunnsvikledningen bortförklarade oss som nostalgiker, skällde ut oss för att inte göra som de sa och med alla medel försöka hemlighålla och lura alla andra som inte var insatta i Brunnsviksflytten. Den som var insatt visste redan sedan tidigare att denna ledning inte var att lita på…

Jag tittade upp mot stjärnhimlen. Inga ljud, inga rörelser, ingen varelse; jag måste ha sett i syne! Men så plötsligt hör jag en duns bakom mig! En mikrosekund senare smäller det till skallen och allt blir vitt!