Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Min god man kom lite före elva. Jag hann inte bädda sängen och jag hann inte göra Varma koppen. Jag kommer inte ihåg riktigt vad vi pratade om men vill väl heller inte riktigt prata om det här. Om det inte är något jätteviktigt det vill säga. Vilket jag inte tror att det är. Efter att han hade gått så kunde jag göra Varma koppen i alla fall. Jag tog bussen som skulle ta mig till jobbet. Väl på jobbet behövde jag inte byta om eftersom det är fredag. Vi tog en promenad runt området. Efteråt sorterade vi kläder och åkte ut på en tur. Vi åkte till EKO där Patrik skulle lämna tillbaka en sak. Han kom tillbaka med en större sak. Efter det åkte vi till Hemköp där tanken var att Patrik skulle köpa något på apoteket men de hade inte det han sökte efter så han fick gå därifrån tomhänt. Förresten hade jag ringt mamma och kollat om det gick bra att jag kom. Hunden Bosse hade varit på jobbet också. Det gick bra att jag kom. Så när jag kom till mamma så satte jag på Musikhjälpen med en gång. Till mat åt vi spagetti med köttfärssås. Vi tog lite pulverkaffe och mamma badade lite snabbt. Efteråt så mötte vi Selmas husse utanför så vi tog en promenad tillsammans så att hundarna fick kissa, bajsa och leka tillsammans. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade Varma koppen, tortellini, bacon, mango, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, köttbullar, paj och choklad. Efter det fick jag skjuts hem men mamma skulle inte åka hem direkt då hon skulle ställa fram en ljusstake åt mig. Jag satte på datorn, Musikhjälpen på SVT play som jag castar på tv;n och packade upp alla varor. Hunden Bella har fått stanna hos mig då mamma jobbar i natt. Jag har kört parkourrace och sett lite på Stamsites stream men har mest sett på Musikhjälpen. Jag gick ut med hunden Bella vid halv tio-tiden och nu är jag så trött att det känns som jag ska somna när som helst. Men jag hade ändå velat prata om mitt skrivande lite. För det är lite spretigt. Det kan jag hålla med om. Och jag vet inte vilken mening man kan finna i att bara skriva om landskap hela tiden. Martin sa att det kunde vara väldigt Inception-aktigt och Franz Kafka är ju lite surrealistiskt också. Frågan är bara om jag tagit på mig för mycket? Egentligen borde jag bara koncentrera mig på en sak i taget. Varför gör jag inte det för? Jag har gjort det efter att jag skrivit de här andra texterna. Jag tänker mig att det skulle kunna vara romanprojekt som heter Svindlande höjde och Stelfruset. Vad tycker ni om det? Det är förstås på idéstadiet men jag har påbörjat det i alla fall. Sen har jag skrivit lite på Lugero Sömnväktaren. Jag kan bara undra vad jag menade med att döpa ett kapitel till Ett hemligt rum. Det kan hända att jag kommer få ändra den… 

Luften var iskall. Den var som tusen nålar i lungorna. Men han behövde komma vidare. Han behövde komma framåt… 

I landskapet som bara verkade bestå av snö. Fast det fanns något annat också; var det pelare? Ja det var det nog. Långt där borta i horisonten stod de som om de lyfte något. Var det himlen? Ja det var det nog. Men han visste inte varför… 

Det var kallt igen. Så fruktansvärt kallt. Jag kunde känna hur luften blev som is i mina lungor. Men inte bara det; vattnet hann inte rinna ner från taket förrän de bildade istappar. Det gick så fort; jag fick se det i realtid hur dropparna frös till is. Och jag tänkte att det ju var en speciell sak att se. Men jag kunde inte analysera det mer än så. Mer än att det var väldigt kallt då. Så kallt att vatten frös till is. Jag hade svårt att andas. Stegen var tunga. Istapparna blev längre och längre. Till slut kändes det som jag var stelfrusen. Som att jag inte kunde ta mig någonstans. Jag bara stod på stället. Och synen började försvinna. Det blev mörkt och kallt och lika ensamt som det alltid brukade va. Helt plötsligt lossnade jag från denna stelfrusenhet och kunde röra armarna. Famla i det kolsvarta mörker där man inte kunde se någonting… 

Allt förutom det här. Vad var det ens det här var för något? Plankor som var röda. Men det verkade som de vara fastspikade i något i alla fall. Så att de bildade väggar. Men de var på sneden och när jag försökte stoppa fallet genom att gräva in mina naglar i plankorna så gick naglarna av och det började blöda…

Jag tappade greppet. Gled längs med plankorna tills de blev tillräckligt platta att jag på något sätt fick grepp om dem. Lite längre ner kunde man också ligga på dem så jag gled ner lite till så att jag slapp att krampaktigt hålla tag i någon planka som egentligen inte hade något fäste. Det fortsatte blöda och bildades en liten pöl på plankorna. Den här pölen växte för att till slut bli som ett hav. Ett hav av blod…

Kättbo 

Är byn som var en del av min barndom 

Inte hela min barndom 

Vi flyttade mycket när jag var liten 

Men det gjorde mig inte så mycket 

Inte just då i alla fall 

Det är först efteråt som man insett att man 

Behövt läka 

Så Kättbo 

Ligger en helvtimmes bussfärd från Mora 

Och lika lång tid tar det att ta sig till Venjan 

Skogen är tät och 

Myrarna många 

Varför var vi inte oftare på såna? 

Mina klasskamrater bodde alltid på för långt avstånd 

Så för det mesta befann jag mig i skogen utanför huset 

Det var destruktivt 

Så ensamt 

Inget som jag skulle vilja återvända till 

Men jag har varit där 

Och sett mitt gamla rum i Kättbo 

Tagit kort 

Återupplevt gamla minnen 

Det är som att dåtiden viskar tillbaka till mig 

Och säger att jag inte är ensam 

Att jag aldrig var ensam 

För jag var omgiven av miljontals insekter och djur som gömde sig för mig 

Jag förstod det inte bara då 

Just då så var jag så ensam 

Jag bara önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och trösta den lilla pojke jag var då 

Men det är inte så tidsresor funkar 

Man kan bara röra sig framåt 

Så jag lägger Kättbo bakom mig 

Och upptäcker världen i stället…