Ur En svältkonstnär, En läkare på landet

”En del säger att ordet Odradek är av slaviskt ursprung och försöker på grundval av detta påvisa hur ordet bildats. Andra anser att det är av tyskt ursprung, och att det bara skulle ha påverkats av slaviska språk. Men osäkerheten i båda tolkningarna talar väl egentligen för att ingen av dem är riktig, i synnerhet som ingen av dem gör det möjligt att förstå vad ordet betyder.

Självklart skulle ingen ägna sig åt sådana studier, om det inte verkligen fanns en varelse som hette Odradek. Den ser närmast ut som en platt, stjärnformad trådspole, och den tycks faktiskt vara överdragen med tråd, visserligen torde det bara röra sig om gamla, avslitna, hopknutna, men även hoptrasslade trådstumpar av de mest skiftande slag och i de mest skiftande färger. Men det är inte bara en spole, från mitten på stjärnan sticker det nämligen ut en pytteliten tvärslå, och på denna sitter ytterligare en liten slå i rät vinkel. Med hjälp av den sistnämnda tvärslån på ena sidan och en av stjärnans strålar på den andra kan hela anordningen stå för sig själv som på två ben.

Man skulle kunna frestas att tro att denna skapelse tidigare haft någon ändamålsenlig utformning och att den nu helt enkelt vore trasig. Men så tycks inte vara fallet, åtminstone finns det inga tecken på det, ingenstans ser man stumpar eller brottytor som skulle kunna tyda på något sådant, hela anordningen tycks meningslös men ändå på sitt sätt fullbordad. Något mer bestämt är för övrigt omöjligt att säga om detta, eftersom Odradek är utomordentligt rörlig av sig och inte låter sig infångas.

Han vistas omväxlande på vinden, i trapphuset, på svalen, i farstun. Ibland syns han inte till på flera månader, då har han väl flyttat över till några andra hus, men sedan återvänder han ofelbart till vårt hus igen. Ibland när man kommer ut genom dörren och han står lutad mot trappräcket därnere, får man lust att säga något till honom. Naturligtvis stället man inga svårare frågor till honom utan behandlar honom – redan det förhållandet att han är så liten får en att göra det – som ett barn. ”Vad heter du då?” frågar man honom. ”Odradek”, säger han. ”Och var bor du?” ”Utan fast adress”, säger han och skrattar, men det är ett skratt som man endast kan få fram om man saknar lungor. Det låter ungefär som prasslet från nedfallna löv. Därmed är samtalet för det mesta slut. Förresten kan man inte alltid få ur honom ens dessa svar, under långa perioder är han lika stum som det trästycke han tycks vara gjord av.

Förgäves frågar jag mig vad det ska bli av honom. Ska han dö någon gång? Allt som dör har dessförinnan haft något slags mål, något slags sysselsättning som man slitit ut sig med, men detta stämmer inte alls på Odradek. Ska han alltså en gån med trådändarna släpande efter sig rulla nerför trapporna framför fötterna på mina barn och barnbarn? Han skadar ju uppenbarligen ingen, men tanken på att han skulle överleva även mig känns nästan smärtsam.”

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Jag tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet behövde jag inte byta om eftersom det är fredag. Vi tog en promenad runt området och sen fick jag gå. Hunden Bosse var på jobbet också. Jag gick hem till mamma som jag hade ringt innan och som hade varit jättetrött men som blev allt piggare med tiden. När jag kom hem till mamma så fick jag gå ut med hunden Bella så att hon fick kissa och bajsa. När jag kom in igen så fick jag hjälpa mamma att göra tacos. Jag fick steka köttfärsen så gjorde mamma resten av salladen. När köttfärsen var färdig så gjorde mamma en specialare med mjukt tacobröd, köttfärs, hamburgerost och lite grönsaker. Sen stekte dem på båda sidorna så att det blev som ett sånt där U-format tacobröd fast med mjukt bröd i stället. Vi castade Pole to pole med Will Smith på Disney plus och jag missade lite om miljöförstöringarna i Amazonas för jag sökte efter naturguidesutbildningen på Facebook. För jag hade för mig att den fanns på Facebook förut? För visst har den det? Eller så minns jag fel och det var något helt annat. Men jag hade för mig det. Efter Will Smith såg vi Monsen och nationalparkerna. Den här gången handlade det om Gutulia i Norge och den här gången blev mamma sugen att åka ut dit också. Så det kanske vi gör i sommar. Vi får se. Såna grejer brukar ju kräva en del planering också. Så vi får se men det vore ju kul om vi kom iväg på det. Det vore det. Efter Monsen och nationalparkerna åkte vi till ICA knuten där jag handlade pesto, Yakisoba, bananer, päron, äpplen, mandariner, mjölk, chips, Mer äpple-, svartvinbärs/hallondricka, paj och choklad. Alltså inget godis till Melodifestivalen. Men jag tänkte göra fruktsallad då i stället. Det är inget någon annan behöver ha dock för att jag gör det. Vi får se om jag ser Melodifestivalen i gemensamhetslägenheten eller i min lägenhet. Jag tänkte göra det i min lägenhet men det kanske ändras. Efter ICA skulle vi åka till Biltema men vi stannade på parkeringen eftersom jag inte fick tag på lillebror men när mamma ringde så fick hon tag i lillebror och han sa att han hade pratat med mig fast jag inte hade hört. Det var lite märkligt men det viktiga var i alla fall att jag fick boka in tre timmars klättring med lillebror på söndag. Sen funderar jag på att samla mina gamla klasskamrater från naturguidesutbildningen för en återträff men det får bli en senare fråga. Jag bara tänker att det vore på tiden eftersom jag börjat aktivera mig så mycket oavsett om det gäller klättring eller något annat. Jag kanske börjar paddla eller forspaddla och köra jiu jitsu igen. Jag tar dock en sak i taget. Det känns som det är det enda jag orkar för tillfället. Så på Biltema provade vi och köpte kängor och merinoullssockor men sockorna provade vi inte eftersom vi inte ville förstöra förpackningen. Efter Biltema åkte vi till ICA maxi där jag köpte diskborstar, ett paket pigelinglass och ett paket sesamkakor. Efter det fick jag skjuts hem och hjälp att bära in mina gamla kängor i min lägenhet. När jag satte på radion så gick mamma med hund och sen satte jag på datorn och packade upp alla varor. Efter det så har jag mest spelat minecraft, sett på Stamsites stream och kört parkourrace. Just nu är jag mest på skrivhumör men kanske gör något annat. Jag vet inte riktigt. Jag hade bara velat uppleva närhet. På något sätt. Jag vet inte hur och vet inte om jag någonsin kommer få göra det. Det är bara något jag vill. Jag vill inte bara skriva och hålla på med politik och klättra även om klättra är något väldigt bra. Jag hade velat bli kär. Det var länge sen jag var det. Jag har bara några barndomsminnen från när jag bodde i Stjärnhov och var ihop med någon som hette Amanda. Men hur kunde jag veta vad kärlek var då? Det har alltid stört mig att jag inte förstått kärlek nu men gjorde det då. Varför skulle jag inte veta vad kärlek är nu liksom? Och om jag upplever det så ska det vara äkta och att jag verkligen vill det. Annars blir det inget bra. Sen tycker jag rent allmänt att vi är alldeles för dåliga på att prata sex och kärlek som det är nu. Nej nu ska jag gå och göra något annat! Något roligt förhoppningsvis!

Ur En svältkonstnär, En läkare på landet

”Min farfar brukade säga: ”Livet är häpnadsväckande kort. I mitt minne framstår det nu så sammandraget att jag till exempel knappt kan fatta hur en ung människa kan besluta sig för att rida till grannbyn, utan att befara – alldeles bortsett från olyckliga omständigheter – att den tid som förflyter under ett vanligt, lyckligt liv inte på långa vägar ska räcka till för en sådan ridtur.””

”Kejsaren – så uppges det – har sänt dig, den enskilde, den lägste av undersåtar, den minsta av skuggor som flytt fjärran från den kejseliga solen, just dig har kejsaren sänt ett budskap från sin dödsbädd. Han lät budbäraren falla på knä vid sin bädd och viskade budskapet i hans öra; så angeläget var det att han begärde att budbäraren sedan skulle upprepa det i hans öra. Genom att nicka bekräftade kejsaren att det som sagts var riktigt. Och inför alla som samlats för att bevittna hans död – alla väggar som förhindrade insyn hade rivits ner och på de breda och höga yttertrapporna stod rikets högste – inför alla dessa sände han iväg budbäraren. Budbäraren begav sig genast åstad, en stark, outtröttlig man; genom att sträcka ut än den ena än den andra armen banar han sig väg genom folkmassan; om han stöter på motstånd pekar han bara på sitt bröst där han bär solens tecken, och visst tar han sig fram lättare än någon annan. Men folkmassan är så stor och deras boplatser så oändligt många. Om han bara kom ut i det fria skulle han flyga, och snart nog kunde du höra de underbara slagen från hans knytnäve mot din dörr. Men i stället – han tröttar ut sig till ingen nytta, han tränger sig fortfarande fram genom gemaken i de innersta delarna av palatset, och så trappor och borggårdar igen, och ett palats till, och så vidare i tusentals år; och störtade han äntligen ut genom den yttersta porten – men det kommer aldrig, aldrig att ske – ligger först den kejserliga huvudstaden framför honom, världens mitt, fylld till brädden med sitt bottenskikt. Ingen tränger sig igenom här, allra minst med ett budskap från en död till någon som ingenting betyder. Men nu sitter drömmande vid ditt fönster och hoppas på det, medan aftonen faller på.”

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft men hann inte riktigt göra mig en Varma koppen. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet var det bara att byta om. Vi skulle sanda och vi var full styrka. Vilket innebar att vi var tre arbetskamrater och arbetsledaren. Att sanda gick väl lite varierande bra. Det var ju inte jättesvårt men inte heller jättelätt. Att kasta ut grus från spaden var lite småkrångligt då man kunde råka kasta för mycket grus. Men vi gjorde några portar i alla fall. Och när det var gjort så kunde man byta om igen. Jag kommer inte ihåg om jag fick skjuts den dagen. Jag tror inte det vilket innebar att jag gick hem till mamma. Och väl hemma hos henne väntade hunden Bella som var så glad att se mig. Mamma lagade till jättegod mat som var fiskpinnar och stekt potatis och halloumi. Också någon sås till det. Jag antar att vi såg på Pole to pole med Will Smith på Disney plus och Monsen och nationalparkerna på SVT play. På ICA handlade jag lite Yakisoba, bananer, mjölk, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, paj och choklad. Väl hemma sen så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Sen kommer jag inte ihåg riktigt vad jag gjorde. Men det här är väl en bra övning? Att försöka minnas vad man gjorde för flera dagar sen? Jag tror i alla fall det kommer nog fortsätta skriva på något som har med minnet att göra men inte på samma sätt utan mer undermedvetet…