Ur En svältkonstnär, En läkare på landet

”Det verkar som om åtskilligt har eftersatts när det gäller försvaret av vårt fädernesland. Vi har hittills inte brytt oss om det utan ägnat oss åt vårt arbete, men händelseutvecklingen på senare tid oroar oss. Jag har ett skomakeri vid torget framför kejserliga palatset. Knappt har jag öppnat min butik i gryningen förrän jag ser inkörsportarna till alla gator som leder hit fulla av beväpnade män. Men det är inte våra egna soldater utan uppenbarligen nomader från norr. På ett för mig obegripligt sätt har de trängt ända in i huvudstaden, som ändå ligger väldigt långt ifrån gränsen. Nu är de i alla fall här, och för varje morgon tycks de bara bli fler.

I enlighet med sin natur slår de läger under bar himmel, ty bostäder avskyr de. De sysselsätter sig med att slipa sina svärd, spetsa sina pilar och öva sina konster till häst. Detta fridfulla torg, som vi alltid varit ytterst noga med att hålla rent, har de förvandlat till rena svinstian. Visserligen försöker vi ibland springa ut ur våra affärer och åtminstone få undan det allra värsta, men det sker allt mer sällan, det är helt enkelt inte mödan värt, och dessutom löper vi risk att hamna under de vilda hästarna eller skadas av piskorna.

Tala med nomaderna kan man inte. Vårt språk förstår de inte och något eget har de knappt. De gör sig förstådda med varandra ungefär som kajor. Ständigt hör man detta skrik av kajor. Vårt sätt att leva och våra inrättningar är dem lika obegripliga som likgiltiga. Följaktligen visar de sig också fullkomligt ointresserade av alla typer av teckenspråk. Du kan vrida både käke och armar ur led, de förstår dig ändå inte och kommer aldrig att förstå dig. Ofta grimaserar de, då visar de ögonvitorna och tuggar fradga, men med detta vill de varken säga något eller skämmas, de gör så eftersom det är deras sätt att vara. De lägger beslag på vad de behöver. Man kan inte säga att de brukar våld. Innan de hunnit stjäla något stiger man åt sidan och låter dem ta vad de vill ha.

Även ur mina förråd har de tagit en del. Men när jag till exempel ser hur det går för slaktaren mittemot kan jag inte klaga. Knappt har han fått in sina varor förrän allt slits ur händerna på honom och slukas av nomaderna. Även deras hästar glufsar i sig av köttet, ofta ligger en ryttare jämte sin häst, och båda äter i varsin ände på samma köttstycke. Slaktaren är rädd och vågar inte upphöra med köttleveranserna. Det har vi full försåelde för, vi skjuter till pengar och stöttar honom. Vem vet vad nomaderna kan hitta på om de inte får kött, vem vet förresten vad de kan hitta på även om de får kött varje dag?

Nyligen tänkte slaktaren att han åtminstone skulle slippa besväret att slakta djuren och tog på morgonen med sig en livs levande oxe. Det får han aldrig göra om. Jag låg säkert en timme längst in i min verkstad, raklång på golvet med alla mina kläder, täcken och kuddar över mig, för att slippa höra hur oxen vrålade när nomaderna kastade sig över den från alla håll och med bara tänderna slet loss stycken ur dess varma kött. Först när det varit tyst en lång stund vågade jag mig ut igen; likt drinkare runt ett vinfat låg de fullständigt utslagna kring resterna av oxen.

Just i det ögonblicket tyckte jag mig se självaste kejsaren i ett fönster i palatset, annars kommer han aldrig ut i de yttre gemaken, han håller alltid till i den innersta trädgården, men denna gång stod han – åtminstone fick jag för mig det – vid ett av fönstren och iakttog med nedböjt huvud vad som försiggick framför hans slott.

”Hur ska det gå?” frågar vi oss alla. ”Hur länge ska vi stå ut med detta gissel och denna plåga. Det kejserliga palatset har lockat hit nomaderna men förstår sig inte på hur man ska jaga bort dem. Porten hålls stängd, vaktstyrkan, som förr marscherade in och ut under pompa och ståt, gömmer sig bakom gallerförsedda fönster. Ansvaret för fäderneslandets räddning har man överlåtit på oss hantverkare och affärsmän, men vi är inte mäktiga en sådan uppgift och har heller aldrig berömt oss av att vara det. Det är ett missförstånd och därför går vi under.”