Ur En svältkonstnär, En läkare på landet

”Framför lagen står en dörrvakt. Till denne dörrvakt kommer en man från landet och ber om tillträde till lagen. Men dörrvakten säger att han just nu inte kan bevilja honom tillträde. Mannen funderar och frågar därefter om han får gå in senare.

• Det är möjligt, säger dörrvakten, men inte just nu.

Eftersom porten till lagen står öppen som alltid och dörrvakten går åt sidan, lutar sig mannen fram för att se in genom porten. När dörrvakten märker detta skrattar han och säger:

• Om det är så frestande för dig kan du väl försöka gå in trots mitt förbud. Men kom ihåg; jag är mäktig. Och jag är bara den lägsta dörrvakten. Från sal till sal möts man av dörrvakter, den ena mäktigare än den andra. Redan åsynen av den tredje står inte ens jag ut med.

Sådana svårigheter har mannen från landet inte väntat sig, lagen ska ju alltid stå öppen för alla och envar, tänker han, men när han nu ser närmare på dörrvakten som står där i sin päls, med sin stora spetsiga näsa, sitt långa, tunna, svarta tatarskägg, beslutar han sig ändå för att hellre vänta tills han får tillåtelse att gå in. Dörrvakten ger honom en pall och låter honom slå sig ner bredvid dörren. Där sitter han sedan år ut och år in. Han gör många försök att bli insläppt och tröttar ut dörrvakten med sina böner. Dörrvakten förhör honom lite då och då, frågar ut honom om hans hembygd och mycket annat, men han är egentligen inte intresserad utan frågar bara så som höga herrar brukar fråga och säger till slut återigen att han ännu inte kan släppa in honom. Mannen som har utrustat sig ordentligt för sin resa använder allt han har, hur värdefullt det än är, för att försöka muta dörrvakten. Denne tar visserligen emot allt men säger samtidigt:

• Jag tar emot det bara för att du inte ska tro att du har försummat något.

Under årens lopp iakttar mannen dörrvakten nästan oavbrutet. Han glömmer bort de andra dörrvakterna, och denna första tycks honom vara det enda hindret för att komma in i lagen. Han förbannar sitt oblida öde, de första åren högt och ljudligt, senare, när han blir gammal, mumlar han bara för sig själv. Han blir som barn på nytt, och eftersom han under sina årslånga studier av dörrvakten har bekantat sig med lopporna i hans pälskrage, ber han även lopporna om hjälp att beveka dörrvakten. Till slut blir hans syn svag, men han kan inte avgöra om det verkligen mörknar kring honom eller om det bara är synen som sviker. I mörkret skönjer han dock tydligt ett ljus som outsläckligt strålarut ur lagens dörr. Nu lever han inte länge till. Innan han dör samlas i hans huvud alla erfarenheter från hela denna tid till en fråga, som han ännu aldrig ställt till dörrvakten. Han vinkar honom till sig, eftersom han inte längre kan räta på sin allt stelare kropp. Dörrvakten måste böja sig djupt ner mot honom, ty skillnaden i storlek mellan dem har starkt förändrats till mannens nackdel.

• Vad är det nu du vill veta? Frågar dörrvakten, du får då aldrig nog.
• Alla söker sig ju till lagen, säger mannen, hur kommer det sig att ingen mer än jag begärt tillträde under alla dessa år?

Dörrvakten märker att slutet är nära, och för att mannen – vars hörsel nu avtar alltmer – ska uppfatta något, vrålar dörrvakten till honom:

• Här kunde ingen annan få tillträde, ty denna ingång var avsedd endast för dig. Jag går nu och stänger den.”