Ur En svältkonstnär, En läkare på landet

”Min farfar brukade säga: ”Livet är häpnadsväckande kort. I mitt minne framstår det nu så sammandraget att jag till exempel knappt kan fatta hur en ung människa kan besluta sig för att rida till grannbyn, utan att befara – alldeles bortsett från olyckliga omständigheter – att den tid som förflyter under ett vanligt, lyckligt liv inte på långa vägar ska räcka till för en sådan ridtur.””

”Kejsaren – så uppges det – har sänt dig, den enskilde, den lägste av undersåtar, den minsta av skuggor som flytt fjärran från den kejseliga solen, just dig har kejsaren sänt ett budskap från sin dödsbädd. Han lät budbäraren falla på knä vid sin bädd och viskade budskapet i hans öra; så angeläget var det att han begärde att budbäraren sedan skulle upprepa det i hans öra. Genom att nicka bekräftade kejsaren att det som sagts var riktigt. Och inför alla som samlats för att bevittna hans död – alla väggar som förhindrade insyn hade rivits ner och på de breda och höga yttertrapporna stod rikets högste – inför alla dessa sände han iväg budbäraren. Budbäraren begav sig genast åstad, en stark, outtröttlig man; genom att sträcka ut än den ena än den andra armen banar han sig väg genom folkmassan; om han stöter på motstånd pekar han bara på sitt bröst där han bär solens tecken, och visst tar han sig fram lättare än någon annan. Men folkmassan är så stor och deras boplatser så oändligt många. Om han bara kom ut i det fria skulle han flyga, och snart nog kunde du höra de underbara slagen från hans knytnäve mot din dörr. Men i stället – han tröttar ut sig till ingen nytta, han tränger sig fortfarande fram genom gemaken i de innersta delarna av palatset, och så trappor och borggårdar igen, och ett palats till, och så vidare i tusentals år; och störtade han äntligen ut genom den yttersta porten – men det kommer aldrig, aldrig att ske – ligger först den kejserliga huvudstaden framför honom, världens mitt, fylld till brädden med sitt bottenskikt. Ingen tränger sig igenom här, allra minst med ett budskap från en död till någon som ingenting betyder. Men nu sitter drömmande vid ditt fönster och hoppas på det, medan aftonen faller på.”