“Här skapas drömmar!” sa Lugero som stod bredvid honom. De stod på en platå som var helt svart. Natthimlen var ovanför med sin måne och sina stjärnor som speglades i platån. Så det måste vara någon spegel av något slag. Men den såg svart ut eftersom natthimlen var svart… 

Vad skulle han svara på det? Vad då att “drömmar skapas”? Kom de inte ifrån det undermedvetna eller något? 

I å för sig tänkte han att om det fanns någon plats som drömmar kom ifrån så vore det en svart platå. En svart platå som sträckte sig mot horisonten. Så oerhört långt bort. Vilket gav honom svindel. Svindel och en känsla av att tappa kontrollen. Förresten verkade det som det var mycket han tappade på det här stället. Bara det att han inte kunde namnge alla saker. Men balansen var garanterat en av sakerna… 

Och han såg på den stora platån och han tänkte att han var så oerhört liten. Om det var något som den här platån fick honom att känna sig så var det att vara liten. Och han förstod att det här var en plats för skapande. Han förstod att det här var en plats för att bygga saker. Vad var det Lugero hade sagt? “Här skapas drömmarna!”? Ja men varför skapade inte han något själv då? Nu när han hade chansen? 

Det var ju trotts allt en dröm. Och i en dröm kunde man skapa saker som man aldrig sett förut. Men varför han skulle skapa det han skapade visste han inte. Han kände sig som en nybörjare. En gröngöling. Men något skapades i alla fall. Några hus och plötsligt var han inte lika ensam längre… 

Resan hem gick bra. Den var lite snöig men det var ju väntat. Dagen innan var det Nyårsafton. Då firade jag, morbror Tomas och hans tjej Carina högst upp i fäboden med något som jag tror var Cawa och fyrverkerier. Det var riktigt mysigt; det var flera personer där, däribland en liten bebis som kanske skulle fira nyår för första gången. Men mest var det en massa gamla människor där, däribland jag. När vi kom hem sen igen så hade mamma satt på hög musik och P3 och gick runt och bar på hunden Bella. Jag tog en cider med blåbärs och hallonsmak för att fira in det nya året. Sen gick vi och la oss. Jag hade packat lite men dagen därpå fick jag packa ner det sista. Vi åt det sista av frukosten som bestod av fil, musli och bröd. Jag försökte hjälpa till bäst jag kunde med att ställa i ordning soffan, sopa golvet och packa in all packning i bilen. Det hade snöat en del under natten och det såg inte ut som vi skulle ta oss därifrån. Det var väl åtminstone en decimeter snö när vi åkte därifrån. Men vi kom därifrån i alla fall och vid Burger King i Avesta stannade vi och åt lite. Jag tog någon slags baconburgare. Sedan åkte vi vidare tills vi kom till Oppeby och mamma och jag såg lite på nyheterna. Sen åkte vi till ICA knuten där jag handlade Yakisoba, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs och hallondricka, paj och choklad. Sen fick jag skjuts hem och jag fick med mig lite grejer hem eftersom mamma ska flytta. Väl hemma satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Bland det första jag gjorde var att sätta på Out of time av REM. Men jag har även sett färdigt ett avsnitt av Welcome to Derry. Såg färdigt det idag. Har även sett ett avsnitt av Ironheart på Disney plus. Har tänkt att jag ska se She-hulk och Hawkeye. Men så kom personalen och påminde om att arbetslivet här i Nyköping stinker och luktar 30-tal. Det skulle inte förvåna mig om SD i Nyköping planerar att bygga förintelseläger. Det enda skyddet vi har mot ett sådant samhälle är dörrknackning. Jag kan bara önska att de som knackar på dörren här inte var så trångsynta eller vad man nu säger. Inte är de inkluderande i alla fall. Och jag vet inte var jag ska ta vägen för jag trodde att jag skulle ha hittat någon att tillbringa livet med vid det här laget. Men nu när jag inte gjort det blir jag bara sorglig ensam gubbe. Också skrivandet ses meningslöst. Det är jobba som gäller. Alltså inte ett sånt där inkluderande jobb utan här pratar vi hårda tag där man ska lida utav bara fan. Sådant jobb. Kanske vi märker av resultatet av att sätta 13-åringar i fängelse? Samhället har helt klart blivit hårdare och råare i alla fall. Jag har inte börjat kollat på mitt skrivande än i alla fall. Jag hade ju satt punkt men nu kan jag fortsätta. Om jag inte dör innan dess. Vilket vi verkligen får hoppas att jag inte gör. Men jag är rädd för framtiden. Hur den kommer te sig. Och jag har inget att försvara mig med. Det enda jag har är skrivandet och det kan bara hjälpa mig så mycket. I å för sig skulle jag kunna läsa En svältkonstnär men blir samhället nazistiskt så har jag inget att försvara mig. Jag kommer förmodligen vara en av de första som dödas. Som läser judiska författare och allt sånt där. Jag sökte förresten på Franz Kafkas barn. Vad som hände med dem. Han fick inga egna barn men hans systrar fick barn som drabbades av förintelsen. Vilken hemsk levnadshistoria! Förresten så har min relation med mamma kanske inte varit så bra. Jag har nog inte varit så snäll mot henne. Jag hoppas hon kan förlåta mig en dag. Jag har inte hört något från henne sen jag skrev det där. Så kanske blev hon ledsen men jag har ändå känt att något behövt hända. Det finns en massa skit som jag hade velat lämna bakom mig. Som att få besök av polisen och hamna på psykiatrin. Men jag måste ju kunna utvecklas? Kan jag inte det? Jo men jag tror att jag faktiskt kan göra det. Jag har inte tittat på mina texter än dock men har tänkt att jag ska göra det snart. Jag har inte bråttom. Och den text jag skriver är så kort så det tar inte så lång tid att skriva om den. Så klart krävs det koncentration men det gör det ju alltid när man skriver. Sen kanske jag har lite mer att skriva på den här Lugero Sömnväktaren. Det finns en scen jag skulle vilja skriva om. En scen där Kasper befinner sig på en svart platå och allt runt omkring honom är svart. Det är alltså där alla drömmar skapas och något borde skapas när han är där. Det kanske är det jag kommer på medan jag skriver…