Ur En svältkonstnär

”Jag sitter i mitt rum, högkvarteret för allt oväsen i lägenheten. Jag hör hur det slår i alla dörrar, på så sätt besparas jag visserligen ljudet av springande steg mellan dem, men jag kan ändå höra hur ugnsluckan i köket smäller igen. Min far rusar in genom dörren till mitt rum med nattrocken släpande efter sig, i rummet intill är det någon som rakar askan ur kakelugnen, Valli frågar – man hör vartenda ord eka genom hallen – om fars hatt är borstad, någon hyssjar, förmodligen av hänsyn till mig, men följden blir bara att den som svarar skriker ännu högre. Dörrhandtaget trycks ner och låter som en rosslig hals, varpå dörren öppnas med ett ljud som påminner om en sjungande kvinnoröst och när den slutligen stängs är det med en dov, manlig smäll som inte direkt hör till de hänsynfullare. Far har gått ut, och nu hörs ett svagare, mer sporadiskt men ännu odrägligare oväsen anfört av de två kanariefåglarna. Redan tidigare hade jag funderat på det, och när jag hör kanariefåglarna överväger jag återigen att öppna dörren på glänt och likt en orm kräla in i rummet intill för att nerifrån golvet be mina systrar och vår trotjänarinna om lite lugn och ro.”