Flödesskrivande

Vad jag skrev på skrivresponsen:

”Det har varit en någorlunda lång dag. Jag kommer knappt ihåg lunchkonserten jag var på. Ändå filmade jag hela grejen. Vad jag däremot kom ihåg var att jag låg i sängen. Kanske det är där som de intressantaste grejer händer. Jag kanske behöver komma bort och skriva andra grejer. Drömvärldar. Precis som att man behöver resa ibland. Men en dröm är ju alltid något som man sett. Går det ens att drömma om platser man inte sett? Jag tror inte det. Jag tror man måste ha sett platsen man ska drömma om. Däremot så kan saker hamna lite huller om buller.”

Vad jag skriver här:

”Precis som det är i mina drömmar. Men det är inget jag överanalyserar precis. Jag bara vet att om jag drömmer om en plats så är det oftast en plats jag saknar. Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om drömmandets terapeutiska syfte men jag tror det skulle tråka ut er så jag skriver bara så här; drömmen bearbetar det man varit med om under dagen. När jag gick i Brunnsvik så hade jag så väldigt mycket att bearbeta. Därför blev drömmen dramatisk och långtgående. Om ni vill veta mer så måste jag skriva mer så då får ni vänta tills jag gjort det…”

Känsla av skuld

Vad jag skrev på skrivresponsen:

”Texten beskriver någon slags känsla av att ha kommit till ro med någonting. Man fick väldigt tydliga bilder och en känsla att man hade en skuld. Kanske till sig själv eller till någon annan. Det spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att man kommit till ro med känslan och kan leva med den. På så vis kan man bearbeta problemet som personen känner. Eller om det är något annat vet jag inte. Vem mer har haft känsla av skuld? Är det något allmängiltigt att den är så tydlig? Jag själv har knappt vågat prata om den men det är för att jag skämts så mycket för den. Det har varit ett trauma för mig. Och trauman brukar”

Vad jag skriver här:

”påverka en djupt. Om man inte är försiktig med den så kan den karaktärisera hela ens person. Precis som det gjorde för Adolf Hitler. När det undersökte hans DNA så upptäckte de att han hade mikropenis. Då han inte behandlade sitt trauma så utsatte han andra för det i stället. Sex miljoner döda judar. Nu har jag inte ett lika stort trauma men det har varit svårt förstås att besöka sitt gamla rum i Kättbo till exempel. Det gick så fort och jag var egentligen inte beredd på det. Men han som bor där ser det som den självklaraste saken i världen. Och verkar inte förstå att det gått för fort fram. Jag far inte illa av det nu längre; jag har bearbetat det. Precis som en dröm bearbetar dagen. Men jag måste säga att det känns konstigt att se ett rum som man inte befunnit sig i på över tio år. Nästan lite sorgligt. Och jag har svårt att förstå personer som väljer att bo så. Jag har verkligen det. Kanske måste jag resa mer för att förstå dem. Göra någon slags inre resa. Bli mer fridfull med mig själv. Det får ni själva avgöra…”