Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet men väl på jobbet behövde jag inte byta om. Hunden Bosse var på jobbet och vi tog en promenad runt området. Efter promenaden tog vi ut tvätten ur torktumlaren och torkrummet. Kort därefter fick jag gå därifrån. Så jag gick till ICA knuten och handlade sushi, chilliflakes, citronkrydda, halloumiost, gul och röd paprika, zucchini, citroner, mjölk, chips, Mer apelsin- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Jag tog bussen hem och väl hemma satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag har haft middagsstöd som var en kille men jag behövde ju inte laga till någon mat eftersom jag skulle äta sushi. Däremot så klarade jag inte av att äta alla sushibitarna eftersom en av dem var så äckliga i munnen. Jag har några kvar att äta till imorgon i alla fall. Och jag körde parkourrace i minecraft men gav upp när jag precis var i slutet av parkouren. Till medicinstödet sen kom en kvinna som inte kändes som hon förstod mig. Hon sa att jag kanske borde gå ut med soporna och jag hade bra lust att skrika att jag går ut med soporna när jag vill. De sitter på sina feta skärtar och verkar tro att allt är perfekt. De har ju koll på oss. Tyvärr. Jag önskar att de kunde ge fan i ens privatliv. Men kanske det är ett mönster som speglar samtiden. Där vi utvisar bebisar. Vi har blivit så kalla. Också pratar alla om Alla hjärtans dag men jag ser inga killar som försöker förbättra sina beteenden på något vis. Jag är bara så jävla trött på att se personal. Och lite rädd för att dö. Det värsta som finns är väl att dö bortglömd? Är det verkligen så allt slutar? Jag hoppas verkligen inte det. Men mycket pekar tyvärr på det…

Just nu ska jag försöka skriva på min berättelse i alla fall. Jag tänkte att jag kunde skriva på Den tätbevuxna skogen eller I baksätet av en bil. Inser att det är ungefär som att skrapa upp en sårskorpa. En infekterad sådan. Då kommer bara fräscht för ett tag och även om det gör ont så kommer en ny sårskorpa bildas där så småningom. Skrivandet är också en massa metaforer. Bara det att mina är verkliga. Säger jag att jag går genom ett oändligt gräslandskap så menar jag det också. Säger jag att jag går genom en tätbevuxen skog så gör jag det också. Så ja; jag måste redigera en hel del. Och jag hoppas att jag trasslar till det på något vis…