Ur En svältkonstnär
”En trapetskonstnär – som bekant är denna konst som utövas högt upp under kupolerna på de stora varietéteatrarna en av de svåraste människan överhuvudtaget kan ägna sig åt – hade till en början endast i sin strävan efter fulländning men efterhand även därför att han blivit slav under vanan inrättat sitt liv så, att han under hela den tid ett engagemang varade stannade i sin trapets både dag och natt. Alla hans för övrigt mycket anspråkslösa behov tillgodosågs av ett antal tjänare som i omgångar höll vakt nedanför honom och hissade upp och ner allt som kunde behövas däruppe i för ändamålet avsedda kärl. Några större svårigheter för omgivningen medförde inte denna livsföring, det var bara en aning störande att han var kvar däruppe, vilket inte kunde döljas, medan de övriga uppträdandena pågick, och att en blick från någon i publiken emellanåt sökte sig upp till honom, fastän han vid dessa tillfällen för det mesta höll sig stilla. I ledningen hade man dock överseende med detta eftersom han var en så enastående och oersättlig artist. Dessutom insåg man givetvis att det inte var för att göra sig märkvärdig han levde så, utan att detta var enda sättet för honom att ständigt kunna träna och därmed behålla fulländningen inom sin konst.
Men även i andra avseenden var det nyttigt för honom att vistas däruppe, och när man under den varmare delen av året slog upp fönstren runtom i hela kupolen så att frisk luft och solljus kunde flöda in i rummets halvskymning var det rentav riktigt vackert. Visst var hans umgänge begränsat, bara någon enstaka gång hände det att en kollega bland akrobaterna klättrade upp för repstegen för att besöka honom – då satt de tillsammans lutade åt var sitt håll mot linorna och småpratade i trapetsen – eller så hände det att några byggnadsarbetare som reparerade taket bytte ett par ord med honom genom ett öppet fönster, eller att en brandman som kontrollerade reservbelysningen ropade något uppskattande men i det närmaste obegripligt till honom. Annars var det tyst omkring honom, bara ibland på eftermiddagarna var det någon av de anställda som förirrade sig in på den tomma teatern och som sedan stod och såg mot den höga kupolen – blicken nådde knappt ända upp – där trapetskonstnären, omedveten om att han var iakttagen, gjorde sina konster eller bara vilade sig. Så här skulle trapetskonstnären ha kunnat fortsätta att leva ostört om han inte tvingats resa från den ena platsen till den andra. Något som var synnerligen påfrestande för honom. Visserligen såg impressarion till att pinan blev så kort som möjligt: Vid transporter inne i städerna använde man sig av racerboöar, med vilka man helst nattetid eller i gryningen for fram genom de folktomma gatorna i högsta fart, men ändå alltid för långsamt för den otålige trapetskonstnären, på tåget reserverades en hel kupé, där trapetskonstnären som en visserligen torftig men dock ersättning för sitt vanliga liv tillbringade resan uppe i bagagenätet; i den stad där han härnäst skulle gästspela var trapetsen på plats långt innan trapetskonstnären själv anlände, dessutom stod alla dörrar till teatern på vid gavel och alla passager hölls fria, likväl var det alltid de ljuvligaste ögonblicken i imressarions liv när trapetskonstnären satte foten på repstegen och med ens, äntligen, hängde däruppe i sin trapets igen.
Hur många gånger impressarion än lyckats genomföra dessaa resor, så innebar de ändå en prövning för honom, eftersom de till allt annat frestade hårt på trapetskonstnärens nerver.
Och nu var de än en gång på resa tillsammans, trapetskonstnären låg i bagagenätet och drömde, impressarion satt tillbakalutad vid fönsterplatsen mittemot och läste en bok; då började trapetskonstnären plötsligt tala lågmält till honom. Impressarion spetsade genast öronen. Trapetskonstnären bet sig i läppen och sa att han för att kunna utöva sin konst från och med nu alltid måste ha, inte som hittills bara en trapets, utan två, två trapetser mittemot varandra. Impressarion gick genast med på detta. Men trapetskonstnären sa, som om han ville visa att impressations samtycke i det här fallet var lika betydelselöst som ett avslag, att han aldrig mer, inte under några som helst omständigheter, tänkte uppträda med bara en trapets igen. Blotta tanken på något sådant tycktes få honom att rysa. Återigen förklarade impressarion, nu lite mer tvekande och på sin vakt, att han instämde helt: två trapetser var bättre än en och detta nya arrangemang hade dessutom andra förtjänster, det skulle göra föreställningen mer omväxlande. Då brast trapetskonstnären plötsligt i gråt. Impressarion for upp alldeles förskräckt och undrade hur det var fatt, och när han inte fick något svar klev han upp på sätet, klappade om trapetskonstnären och höll hans ansikte mot sitt, så att även han kom att bada i trapetskonstnärens tårar. Men först efter många frågor och tröstande ord sa trapetskonstnären snyftande:
Bara den där enda stången i mina händer, vad är det för ett liv!
Nu var det genast lättare för impressarion att trösta trapetskonstnären, han lovade att från nästa station omedelbart telegrafera till den plats där de skulle gästspela härnäst och säga till om ytterligare en trapets, han förebrådde sig att han så länge låtit trapetskonstnären arbeta med endast en trapets och tackade och berömde honom. På så sätt lyckades impressarion så småningom lugna trapetskonstnären och han kunde återvända till sin fönsterplats. Själv var han dock långt ifrån lugnad, djupt oroad iakttog han i smyg trapetskonstnären över kanten på sin bok. Om denne väl börjat plågas av sådana tankar, kunde han då någonsin bli kvitt dem? Var det inte ofrånkomligt att de hela tiden skulle växa sig starkare? Var de inte ett hot mot hela deras existens? Och när impressarion nu betraktade honom, sedan gråten övergått i till synes lugn sömn, trodde han sig faktiskt se hur de första rynkorna började avteckna sig i trapetskonstnärens släta barnapanna.”