Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Min god man kom vid elva-tiden. En sak som förvånade mig var att han sa att han ansåg att det var lätt att bli bedragen. Att han själv skulle kunna bli bedragen. Det hade han inte sagt förut så det gjorde mig lite glad. När han hade gått satte jag på radion, gjorde mig en Varma koppen sparris och spelade lite minecraft. Gick till bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet behövde jag inte byta om eftersom det är fredag. Vi tog en promenad och gick till tvättrummet där jag hjälpte Veronika att ta bort luddet från torktumlaren. Efteråt sorterade vi kläderna men en grej som jag inte fattade var varför han inte sa åt oss att gå hem. Det var två och det var fredag. Då sa han att vi egentligen skulle jobba till halv fyra men vad då? Skulle vi jobba till halv fyra på en fredag? Jag satt i alla fall och läste för ett tag och efter ett tag så sa han att vi kunde ta bussen halv tre i alla fall. Så det var ju skönt. När jag kom hem sen så satte jag på radion och datorn. Jag har inte precis läst något. Jag har haft matstöd men något känns fel när man inte får känna något. Det är som att man vill gråta men vet inte om man får gråta eftersom man är kille och killar inte får gråta. Det är dock aldrig något som jag tänkt på utan jag gråter för minsta grej. Jag har kört parkourrace i alla fall. Och även börjat redigera lite i mina låttexter. Jag har tänkt att jag ska redigera i berättelsen också. Det är något som inte stämmer i den. Jag antar att jag behöver flytta om bland meningarna lite. Med det sagt så känner jag mig exalterad. Men ett varningens ord är på sin plats; det är en dramatisk text. Speciellt om den ska heta Allting faller…