Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med prästost på och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och såg lite på när Matinbum spelade Reanimal. Packade ner matlåda, iskaffe och vattenflaska och tog bussen som skulle ta mig till jobbet. Väl på jobbet var det bara att byta om och sen skulle vi åka iväg. Vi skulle slänga ett bord på Björshult. Även lite annat skulle slängas men jag hade inte så bra koll på vad det var. Och när det var gjort så åkte vi tillbaka till arbetslokalen. Och åkte ner på stan för att släppa av en arbetskamrat. För att åka tillbaka igen och eftersom det var ett tag tills vi skulle äta mat så satte jag mig i vilorummet och sovvilade. Jag tänkte läsa bok, men det blev aldrig tillfälle att göra det. Jag hade gått upp vid halv sju tiden och inte somnat någon gång förrän vid ett-tiden. Nu känns det som det kommer vara anorlunda dock. Nu känns det som jag kommer gå upp tidigt varje dag. Jag är helt enkelt för trött på kvällen. Och just nu känns det som hjärnan jobbar på övertid. I alla fall. Vi åt mat och jag blev sittande efteråt eftersom jag inte hade ätit färdigt maten. Där satt jag medan de andra drack kaffe. Vilket förresten jag också skulle få göra senare. På eftermiddagen kollade vi källargångarna. Hittade vi något speciellt? Inte precis. Men på ett ställe hittade vi en trasig spegel. Jag fick skjuts till Stadsvakten där jag släktforskade. Den här gången på farfars mors sida och farfars morfar och mormor. Och jag har fått två till platser i Finland jag vill besöka. Pukkila och Askola. Konstiga namn, jag vet, men det är ju Finland. Jag hann skriva lite om farfars mormors mor. Men man blir rätt seg av det här forskandet. Vid femtiden tog jag i alla fall bussen hem och väl hemma så satte jag på radion och datorn. Jag såg färdigt på när Matinbum spelade Reanimal och vid sextiden hade jag matstöd. Då värmde jag på en paj. Men annars har jag inte gjort så mycket. Som sagt så jobbar min hjärna på övertid nu. Så jag borde förmodligen gå och lägga mig egentligen. Och gå upp tidigt i stället. Jag vet inte vad jag kommer drömma om. Vet inte om jag bryr mig egentligen men det vore ju häftigt om drömmen hade något slags budskap. Som vad man ska göra med sitt liv. Men oftast är det död och elände. Tyvärr har det blivit så den senaste tiden. Men man måste sova. Det är viktigt för att man ska kunna bearbeta dagarna. Så jag sätter punkt här. Och ser om det fortsätter i sömnen. Berättandet alltså…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med prästost och pulverkaffe. Jag spelade minecraft och gjorde en Varma koppen grönsak. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet behövde jag inte byta om eftersom det är fredag. Däremot så hade de ett kul pyssel som jag kunde lägga som var en bild på hunden Bosse som också var på jobbet och som var så väldigt kelig. Vi gick promenad runt området och jag kunde gå till bussen som inte riktigt gick än. Men jag fick gå in i den och sätta mig i alla fall och sen när det var dags för den att åka så behövde jag inte göra annat än att sitta där och göra ingenting. På busstationen gick jag av och gick genom stan och vi bokhandeln så gick jag in för att leta efter någon bok. Jag tänkte specifikt på Reglerna men såg även att Dan Brown skrivit en bok. Rean är inte förrän tisdag klockan 7 dock fick jag reda på de som jobbade där så jag får avvakta. Däremot så gick jag till biblioteket och åt min baguette. Efter det gick jag in i biblioteket och läste Effekten av Susan. Vid något tillfälle fick jag flytta på mig så att de fick möblera om lite inför föreläsningen. Jag tog lite kaffe och det dröjde inte länge förrän föreläsningen började. Det handlade till stor del om Emma Toll som var en kvinna som vågade ta plats och göra som hon ville. Även om det var väldigt svårt under 1800-talet. Hon kämpade för sitt konstnärskap och det hade grävts fram en hel del av Anna-Lena Jönsson! När föreläsningen var slut sen så fick jag köpa hennes bok signerad och allt! Tog bussen hem och som vanligt var det några som körde i en riktigt risig bil så att det dånade i hela staden. Väl hemma så satte jag på radion och datorn. Jag körde inget parkourrace eftersom jag var för sen men jag har sett Stamsites stream. Och nu har jag duschat men jag tror jag kommer få lov att gå och lägga mig rätt tidigt för att ha rätt dygnsrytm. Men mestadels är det för att jag ska ha tid för att läsa. Nu tror jag att jag hinner läsa ut boken till tisdag ändå. Men det är bättre att vara på säkra sidan. Jag vill hinna läsa tidningen Skriva och vara med i tävlingar. Men det är nog bra som sagt om jag koncentrerar mig på läsandet. Jag hade även några anteckningar till berättelsen som jag tänkte skriva ner. Så jag har saker att göra. Minst sagt…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag såg lite på en skräckfilm som heter Together. En längre text om den kommer kanske senare. Klockan halv tre skulle vi åka iväg och handla. Medan jag väntade på det så låg jag och läste Effekten av Susan. När det sen var dags att åka iväg så handlade jag baguette, rapsolja, Yakisoba, prästost, mascarpone, stjälkselleri, kikärtor, gul lök, basilika, rosmarin, rivjärn, pågenlimpa, mjölk, iskaffe, chips, Mer apelsin- och svartvinbärs/hallondricka och choklad på ICA knuten. Jag handlade så att jag kan laga mat på söndagen till måndagen. När jag kom hem sen så såg jag färdigt Together och såg även Heated rivalry som jag också skulle kunna skriva en längre text om. Annars orkar jag inte skriva något mer nu. Jag ska upp imorgon till jobbet. Jag känner mig tillräckligt frisk för det nu. Sen ska jag på författarbesök på biblioteket. Men jag skulle kunna dela med mig en alternativ text om att gå och handla. I och med att jag skriver om drömmar och sådana saker. När jag gick där bland hyllorna så kunde jag känna en sval bris. Jag kunde höra havets vågor slå mot en strand någonstans och solen som lyste i mina ögon. Så plötsligt var jag i Italien…

Ur En svältkonstnär
”En trapetskonstnär – som bekant är denna konst som utövas högt upp under kupolerna på de stora varietéteatrarna en av de svåraste människan överhuvudtaget kan ägna sig åt – hade till en början endast i sin strävan efter fulländning men efterhand även därför att han blivit slav under vanan inrättat sitt liv så, att han under hela den tid ett engagemang varade stannade i sin trapets både dag och natt. Alla hans för övrigt mycket anspråkslösa behov tillgodosågs av ett antal tjänare som i omgångar höll vakt nedanför honom och hissade upp och ner allt som kunde behövas däruppe i för ändamålet avsedda kärl. Några större svårigheter för omgivningen medförde inte denna livsföring, det var bara en aning störande att han var kvar däruppe, vilket inte kunde döljas, medan de övriga uppträdandena pågick, och att en blick från någon i publiken emellanåt sökte sig upp till honom, fastän han vid dessa tillfällen för det mesta höll sig stilla. I ledningen hade man dock överseende med detta eftersom han var en så enastående och oersättlig artist. Dessutom insåg man givetvis att det inte var för att göra sig märkvärdig han levde så, utan att detta var enda sättet för honom att ständigt kunna träna och därmed behålla fulländningen inom sin konst.
Men även i andra avseenden var det nyttigt för honom att vistas däruppe, och när man under den varmare delen av året slog upp fönstren runtom i hela kupolen så att frisk luft och solljus kunde flöda in i rummets halvskymning var det rentav riktigt vackert. Visst var hans umgänge begränsat, bara någon enstaka gång hände det att en kollega bland akrobaterna klättrade upp för repstegen för att besöka honom – då satt de tillsammans lutade åt var sitt håll mot linorna och småpratade i trapetsen – eller så hände det att några byggnadsarbetare som reparerade taket bytte ett par ord med honom genom ett öppet fönster, eller att en brandman som kontrollerade reservbelysningen ropade något uppskattande men i det närmaste obegripligt till honom. Annars var det tyst omkring honom, bara ibland på eftermiddagarna var det någon av de anställda som förirrade sig in på den tomma teatern och som sedan stod och såg mot den höga kupolen – blicken nådde knappt ända upp – där trapetskonstnären, omedveten om att han var iakttagen, gjorde sina konster eller bara vilade sig. Så här skulle trapetskonstnären ha kunnat fortsätta att leva ostört om han inte tvingats resa från den ena platsen till den andra. Något som var synnerligen påfrestande för honom. Visserligen såg impressarion till att pinan blev så kort som möjligt: Vid transporter inne i städerna använde man sig av racerboöar, med vilka man helst nattetid eller i gryningen for fram genom de folktomma gatorna i högsta fart, men ändå alltid för långsamt för den otålige trapetskonstnären, på tåget reserverades en hel kupé, där trapetskonstnären som en visserligen torftig men dock ersättning för sitt vanliga liv tillbringade resan uppe i bagagenätet; i den stad där han härnäst skulle gästspela var trapetsen på plats långt innan trapetskonstnären själv anlände, dessutom stod alla dörrar till teatern på vid gavel och alla passager hölls fria, likväl var det alltid de ljuvligaste ögonblicken i imressarions liv när trapetskonstnären satte foten på repstegen och med ens, äntligen, hängde däruppe i sin trapets igen.
Hur många gånger impressarion än lyckats genomföra dessaa resor, så innebar de ändå en prövning för honom, eftersom de till allt annat frestade hårt på trapetskonstnärens nerver.
Och nu var de än en gång på resa tillsammans, trapetskonstnären låg i bagagenätet och drömde, impressarion satt tillbakalutad vid fönsterplatsen mittemot och läste en bok; då började trapetskonstnären plötsligt tala lågmält till honom. Impressarion spetsade genast öronen. Trapetskonstnären bet sig i läppen och sa att han för att kunna utöva sin konst från och med nu alltid måste ha, inte som hittills bara en trapets, utan två, två trapetser mittemot varandra. Impressarion gick genast med på detta. Men trapetskonstnären sa, som om han ville visa att impressations samtycke i det här fallet var lika betydelselöst som ett avslag, att han aldrig mer, inte under några som helst omständigheter, tänkte uppträda med bara en trapets igen. Blotta tanken på något sådant tycktes få honom att rysa. Återigen förklarade impressarion, nu lite mer tvekande och på sin vakt, att han instämde helt: två trapetser var bättre än en och detta nya arrangemang hade dessutom andra förtjänster, det skulle göra föreställningen mer omväxlande. Då brast trapetskonstnären plötsligt i gråt. Impressarion for upp alldeles förskräckt och undrade hur det var fatt, och när han inte fick något svar klev han upp på sätet, klappade om trapetskonstnären och höll hans ansikte mot sitt, så att även han kom att bada i trapetskonstnärens tårar. Men först efter många frågor och tröstande ord sa trapetskonstnären snyftande:
Bara den där enda stången i mina händer, vad är det för ett liv!
Nu var det genast lättare för impressarion att trösta trapetskonstnären, han lovade att från nästa station omedelbart telegrafera till den plats där de skulle gästspela härnäst och säga till om ytterligare en trapets, han förebrådde sig att han så länge låtit trapetskonstnären arbeta med endast en trapets och tackade och berömde honom. På så sätt lyckades impressarion så småningom lugna trapetskonstnären och han kunde återvända till sin fönsterplats. Själv var han dock långt ifrån lugnad, djupt oroad iakttog han i smyg trapetskonstnären över kanten på sin bok. Om denne väl börjat plågas av sådana tankar, kunde han då någonsin bli kvitt dem? Var det inte ofrånkomligt att de hela tiden skulle växa sig starkare? Var de inte ett hot mot hela deras existens? Och när impressarion nu betraktade honom, sedan gråten övergått i till synes lugn sömn, trodde han sig faktiskt se hur de första rynkorna började avteckna sig i trapetskonstnärens släta barnapanna.”