Vilken cliffhanger avsnitt 7 säsong 2 av The last of us var! Eller vad var det för något? Kommer det fortsätta så? Eller slutar det så? Frågorna är fler än svaren…

I övrigt ett väldigt känsloladdat avsnitt. Varför skulle det sluta så där för? Det var ju hemskt! Undrar ni vad som hände? Det undrar jag också…

Nej men seriöst! Hur kan man avsluta en serie så? Eller var det slutet? Eller var det något annat? Det får ni själva avgöra…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och såg lite av The last of us på HBO max. Kommer nog se färdigt det senare. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet var det bara att byta om. Vi skulle rensa ett källarförråd eftersom det inte fick vara några grejer där på grund av brandrisken. Vi åkte till Björshult för att slänga grejerna. När det var gjort så åkte vi tillbaka för att kort därefter åka ner på stan för att lämna av en arbetskamrat. Vi åkte tillbaka och jag somnade nästan i fåtöljen jag satt i när det var dags för mat. Vilket innebar min krämiga pasta med halloumi och grönsaker. Efter maten fick jag kaffe och en till arbetskamrat kom. Vi kollade till ännu en källare men vi behövde inte slänga något så kort därefter gick arbetskamraten. Jag bytte om och tog bussen till Stadsvakten där släktforskningen fortsatt och den här gången har jag främst forskat på farfars mors sida. Jag hann inte forska så mycket för en på släktforskningen fick mig att forska på andra saker som varför några som var släkt med mig dog i så ung ålder. Vilket fick mig att skriva ett meddelande till den som hade forskat men jag har inte fått något svar än. Jag har även gått med i en sida på Facebook som är en plats som en släkting till mig föddes på. Så jag ska komma på något bra att skriva till dem också. Efter släktforskningen tog jag bussen till Brandholmen och när personalen kom så skulle jag värma paj men jag pratade även om körkort vilket jag skrivit ett annat inlägg om som ni kan läsa när ni gör vilket jag hoppas att ni gör för jag är trött på att vara tjatig. Men i alla fall. Borde se färdigt The last of us så får vi se vad jag skriver om sen…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet men väl på jobbet behövde jag inte byta om. Hunden Bosse var på jobbet och vi tog en promenad runt området. Efter promenaden tog vi ut tvätten ur torktumlaren och torkrummet. Kort därefter fick jag gå därifrån. Så jag gick till ICA knuten och handlade sushi, chilliflakes, citronkrydda, halloumiost, gul och röd paprika, zucchini, citroner, mjölk, chips, Mer apelsin- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Jag tog bussen hem och väl hemma satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag har haft middagsstöd som var en kille men jag behövde ju inte laga till någon mat eftersom jag skulle äta sushi. Däremot så klarade jag inte av att äta alla sushibitarna eftersom en av dem var så äckliga i munnen. Jag har några kvar att äta till imorgon i alla fall. Och jag körde parkourrace i minecraft men gav upp när jag precis var i slutet av parkouren. Till medicinstödet sen kom en kvinna som inte kändes som hon förstod mig. Hon sa att jag kanske borde gå ut med soporna och jag hade bra lust att skrika att jag går ut med soporna när jag vill. De sitter på sina feta skärtar och verkar tro att allt är perfekt. De har ju koll på oss. Tyvärr. Jag önskar att de kunde ge fan i ens privatliv. Men kanske det är ett mönster som speglar samtiden. Där vi utvisar bebisar. Vi har blivit så kalla. Också pratar alla om Alla hjärtans dag men jag ser inga killar som försöker förbättra sina beteenden på något vis. Jag är bara så jävla trött på att se personal. Och lite rädd för att dö. Det värsta som finns är väl att dö bortglömd? Är det verkligen så allt slutar? Jag hoppas verkligen inte det. Men mycket pekar tyvärr på det…

Just nu ska jag försöka skriva på min berättelse i alla fall. Jag tänkte att jag kunde skriva på Den tätbevuxna skogen eller I baksätet av en bil. Inser att det är ungefär som att skrapa upp en sårskorpa. En infekterad sådan. Då kommer bara fräscht för ett tag och även om det gör ont så kommer en ny sårskorpa bildas där så småningom. Skrivandet är också en massa metaforer. Bara det att mina är verkliga. Säger jag att jag går genom ett oändligt gräslandskap så menar jag det också. Säger jag att jag går genom en tätbevuxen skog så gör jag det också. Så ja; jag måste redigera en hel del. Och jag hoppas att jag trasslar till det på något vis…

Plötsligt var jag där. Platsen jag trodde jag hade lämnat för flera år sen. Under skuggan av ett träd, förmodligen björk, så hade jag uppsikt över landskapet som var där nere. Och det var stort. Så stort att det nästan gav mig svindel. Men jag hade aldrig varit i det landskapet. Jag hade bara varit här, på den här ängen, och vilat för jag hade tagit någon promenad eller liknande… 

Den här platsen var speciell. Jag hade svårt att beskriva den på något annat sätt. Den låg så långt bort från mänskligt samhälle att det nog skulle kunna kallas vildmark. Förutom just den här fäboden då som några få personer bodde i under somrarna. Hur jag hade hamnat här berodde helt på vilken tidsperiod man pratade om. Nu hade jag ingen aning om. Men då kunde jag tänka mig att jag fått skjuts. Och det var samma person som hade skjutsat mig till gräslandskapet. Han som hade sagt att det var för farligt att fortsätta. Och jag kunde förstå honom nu. Men förvånande nog var jag inte död. Förvånande nog levde jag ännu… 

Jag kunde inte med ord beskriva hur mycket jag hade saknat det här stället. Om det fanns ett ställe jag skulle kunna tänka mig att dö på var det just detta ställe. Det var så harmoniskt och man vaggades in i någon slags trygghet. Jag ville aldrig lämna den här platsen. Även om jag förstod att man förr eller senare alltid måste återvända till det mänskliga samhället. Eller måste man det? Det kanske var något jag fått för mig bara? Man kanske inte alls behövde vara en del av samhället… 

I så fall så kunde jag förstå folk som valde att bosätta på ställen som dessa. Antingen hade de tröttnat på det mänskliga samhället eller så var det bara deras sätt att leva. Det var deras livsstil. Behövde jag veta vad min var? Jag hade känt att jag hade fullt upp med att göra en massa saker som krävdes av en när man bodde i ett hus på landet att jag aldrig haft tid att fundera över vad min livsstil är. Och varför skulle jag göra det? Det är väl inte stor skillnad på en som bor på landet och en som bor i storstan? Och varför skulle det vara det? Vi bor alla under samma himmel. På samma jord… 

Jag hade suttit där för ett tag utan att något hade hänt och trädet skyddade mig från den värsta värmen. Det var fortfarande varmt, men det var i alla fall uthärdligt. Det var långt ifrån den värme jag känt i den tätbevuxna skogen. Var va förresten den nu? Tillsammans med allt annat? Det var ett enda mysterium. Skogen brukade vara ett mysterium. Jag har alltid tyckt att något känts mystiskt när man befinner sig i en skog. Kanske för att något kan gömma sig där? Eller för att det hela tiden varit platsen för återhämtning? Att det var platsen för att komma bort från något stressigt och påfrestande kändes självklart. Jag hade själv sprungit till skogen åtskilliga gånger under högstadietiden. För att komma undan det stressiga och påfrestande livet bland trånga korridorer och gråa metallskåp. Det var en konstrast som var enorm att komma till detta ställe under högstadietiden. Det hade varit som jag kommit till ett paradis. Och nu var jag där igen. Bland gamla träd och grönskande ängar… 

Jag ville aldrig därifrån. Jag ville aldrig tillbaka till de trånga korridorerna och de grå skåpen. Vem ville det? Egentligen? Hur kunde de kräva det av oss att vi skulle gå i så trånga korridorer med så många människor? Med så mycket läxor och uppgifter att man fick sitta till långt in på natten för att bli färdig med dem? Det hade jag fått gjort. Sitta uppe till långt in på natten för att bli färdig med någon läxa. Jag hade varit så trött. Men de hade sagt att det måste bli färdigt. Annars skulle det märkas på våra betyg. Och jag ville verkligen inte att det skulle märkas på mina betyg. Då skulle jag få problem att söka gymnasieutbildning till exempel… 

Hur gick det sen då? När jag skulle söka gymnasieutbildning? Jag sökte ju aldrig något i Mora som man skulle tro utan började i Älvdalen i stället. Men inget av det spelade någon roll då man ändå blev arbetslös efter gymnasiet. Det var inte livsavgörande att befinna sig på en sådan plats som Tiberget. Det gav inte ens livsviljan tillbaka. Men när man var trött på att ha folk runt omkring sig hela tiden var det välkomet att befinna sig på en så avskild plats som just Tiberget. Så mycket mer visste jag inte dock om denna fäbod som verkade väldigt gammal. Jag visste att min lillebrors pappa hade en stuga här och att det var den vi sov i om nätterna. Men jag kunde inget om vilka personer som bott i vissa hus. Så på det sättet var jag okunnig. Man kunde tänka sig att man även förr gick med djuren till fäboden och slog åkrarna. Men jag visste ju ingenting! Och det störde mig något oerhört! 

Plötsligt var det inte lika bekvämt att sitta under trädet längre. Jag ville resa mig upp och gå iväg. Men så hörde jag ljudet av en häst som galopperade. Och den galopperade mot mig. Någonstans på ängen. Någonstans där långt borta. Och innan den hann fram så vaknade jag i dikeskanten till vändhållplatsen. Stel men ännu vid liv…