Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gick sen till bussen som skulle ta mig till stan. Jag skulle gå på konsert. Och den var i S:t Nicolai kyrkan. När jag kom dit var jag rätt tidig så jag fick vänta ett tag innan man kunde köpa lunchsmörgås och kaffe och kaka och ett gelehjärta för det är Alla hjärtans dag om ett tag. Sen började konserten och jag filmade allt. Och när den var slut så åkte jag hem igen. Jag orkade inte göra så mycket annat än att ligga i sängen. Men personalen fick ändå lov att komma en liten sväng men jag fick i princip lov att kasta ut dem för att jag skulle få sova lite. Eller sova är jag inte säker på att jag gjorde men vila gjorde jag i alla fall. Jag fick inte vila så länge dock för jag skulle på Skrivrespons klockan fem. Men under den här tiden kanske jag hade kunnat drömma om något jag längtade till. Som en annan säng på en annan plats på en helt annan tid. Varför jag skulle göra det vet jag inte men jag antar att det är för att jag skriver om drömmar så mycket. Så kan jag skriva om att drömma om att drömma. För jag har gjort det så mycket den senaste tiden. Precis som att drömmen försökt säga mig något. Att jag borde skriva. Men som vanligt gjorde jag inte det. I stället åkte jag till biblioteket och skrev ut låttexter som jag själv skrivit. Sen var jag med på skrivrespons och det har jag skrivit en separat text om. Men förutom skrivandet så pratades det om spanska. När jag skulle med bussen sen så fick jag vänta en hel halvtimme. Så då passade jag på att läsa lite av Franz Kafkas En svältkonstnär. Det är nog förresten något som jag ska göra nu också. Men förutom det måste jag komma ihåg att skicka in dikten och att dela ett kapitel från min berättelse. Eventuellt delar jag något annat från min berättelse sen men jag måste göra andra saker också. Som att planera lunchen till måndagen. Jag funderar nästan på att bara laga till köttbullar och makaroner eftersom jag inte hittar något lätt på köket.se…

Flödesskrivande

Vad jag skrev på skrivresponsen:

”Det har varit en någorlunda lång dag. Jag kommer knappt ihåg lunchkonserten jag var på. Ändå filmade jag hela grejen. Vad jag däremot kom ihåg var att jag låg i sängen. Kanske det är där som de intressantaste grejer händer. Jag kanske behöver komma bort och skriva andra grejer. Drömvärldar. Precis som att man behöver resa ibland. Men en dröm är ju alltid något som man sett. Går det ens att drömma om platser man inte sett? Jag tror inte det. Jag tror man måste ha sett platsen man ska drömma om. Däremot så kan saker hamna lite huller om buller.”

Vad jag skriver här:

”Precis som det är i mina drömmar. Men det är inget jag överanalyserar precis. Jag bara vet att om jag drömmer om en plats så är det oftast en plats jag saknar. Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om drömmandets terapeutiska syfte men jag tror det skulle tråka ut er så jag skriver bara så här; drömmen bearbetar det man varit med om under dagen. När jag gick i Brunnsvik så hade jag så väldigt mycket att bearbeta. Därför blev drömmen dramatisk och långtgående. Om ni vill veta mer så måste jag skriva mer så då får ni vänta tills jag gjort det…”

Känsla av skuld

Vad jag skrev på skrivresponsen:

”Texten beskriver någon slags känsla av att ha kommit till ro med någonting. Man fick väldigt tydliga bilder och en känsla att man hade en skuld. Kanske till sig själv eller till någon annan. Det spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att man kommit till ro med känslan och kan leva med den. På så vis kan man bearbeta problemet som personen känner. Eller om det är något annat vet jag inte. Vem mer har haft känsla av skuld? Är det något allmängiltigt att den är så tydlig? Jag själv har knappt vågat prata om den men det är för att jag skämts så mycket för den. Det har varit ett trauma för mig. Och trauman brukar”

Vad jag skriver här:

”påverka en djupt. Om man inte är försiktig med den så kan den karaktärisera hela ens person. Precis som det gjorde för Adolf Hitler. När det undersökte hans DNA så upptäckte de att han hade mikropenis. Då han inte behandlade sitt trauma så utsatte han andra för det i stället. Sex miljoner döda judar. Nu har jag inte ett lika stort trauma men det har varit svårt förstås att besöka sitt gamla rum i Kättbo till exempel. Det gick så fort och jag var egentligen inte beredd på det. Men han som bor där ser det som den självklaraste saken i världen. Och verkar inte förstå att det gått för fort fram. Jag far inte illa av det nu längre; jag har bearbetat det. Precis som en dröm bearbetar dagen. Men jag måste säga att det känns konstigt att se ett rum som man inte befunnit sig i på över tio år. Nästan lite sorgligt. Och jag har svårt att förstå personer som väljer att bo så. Jag har verkligen det. Kanske måste jag resa mer för att förstå dem. Göra någon slags inre resa. Bli mer fridfull med mig själv. Det får ni själva avgöra…”

Har precis sett Tron: Ares. Det var så actionfyllt att jag blev alldeles mållös efteråt. Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra…

Det är ju baserat på någon gammal film. Det fick man se när Ares transporterades till någon slags 80-tals värld. Till en början så befann han sig i en slags fiendevärld. Fast allra först skapades han som ett program i den verkliga världen. Det låter märkligt, jag vet, men det var så det var i alla fall. Men till en början visste inte Ares så mycket om den verkliga världen. Han lärde sig allt eftersom. Och blev kär i en riktig tjej. Som också transporterades in i den här fiendevärlden så att de fick lov att fly. Jag kommer inte ihåg allt nu men jag ska väl inte avslöja så mycket heller utifall att någon annan vill se filmen. Jag ger den fem av fem möjliga i betyg! Den var högklassig och jag rekomenderar den verkligen! Finns på Disney plus!

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Jag skrev även en dikt och skrev färdigt dagboksanteckningen för igår. Jag tog bussen som skulle ta mig till jobbet men väl på jobbet behövde jag inte byta om. Vi bara tog en promenad och kort därefter kunde jag ta bussen in till stan igen. Jag hade ringt mamma men hon behövde ingen flytthjälp som tur var. Jag gick till biblioteket och åt min baguette. Satt och läste lite En svältkonstnär och kan säga att hans texter på ett sätt är ett avtryck från en tid som inte finns längre. Den här gången handlade det om att flyga. Jag tog även en kaffe från kaffeautomaten. Jag tog också kaffe när poesiträffen började men förvånande nog var vi bara två deltagare och bibliotekarien. Det verkar som det går mycket sjukdom nu men det var inte tråkigt för det! Tvärtom var det mycket kul och jag kunde prata om mit favoritämne låttexter. Egentligen skulle vi prata om Kristina Lugn och jag hade också läst upp mina dikter. Men jag nämnde det att vi hade fått lära oss skriva låttexter i Brunnsvik. Dock var det ingen som ville sjunga mina. Vi kom in på Jenny Wrangbrog, Mares, Håkan Hellström, Misty mountains cold, Hoola bandola band bland mycket fler. Vi fick även höra tonsättningar av Kristina Lugn och nästa poet som jag inte kommer ihåg namnet på men som är välkänd. Efter poesiträffen så tog jag bussen hem och väl hemma satte jag på radion, datorn och värmde mig en paj. Jag har sett det som jag tror är sista avsnittet av Hitlers DNA och funderar på att titta på Tron; Ares. Bland mycket annat. Det känns rätt värdelöst att göra dessa dagboksanteckningar dock. På fyra dagar har jag haft noll visningar. Jag vet inte om jag kommer skriva någon dagboksanteckning imorgon men det är ju svårt att motivera sig själv när man haft så dåliga siffror. Eller jag har inte ens haft några siffror. De har varit ickeexisterande. Sitter ni och väntar på att jag ska dö eller vad är det frågan om? För jag hade inte tänkt dö än precis om man säger så. Men man blir ju fundersam när man inte haft någon statistik för ett tag. Det gör ju automatiskt skrivandet tråkigare. I alla fall. Nu ska jag sluta prata. Och förhoppningsvis skriva lite…