Vit mjölk

En mikrosekund senare är allt borta. Det har ersatts av en vit dimma som är som vit mjölk. Ett olidligt tjut piper i öronen. Och jag vet inte vad som är upp eller ner, fram eller bak eller vänster eller höger…

Allt jag vet är att något förändrats. Och att jag måste anpassa mig efter den förändringen. Så hade det alltid varit. Det hade varit så många förändringar den senaste tiden. Flytten, farmor som fått cancer, en relation som visade sig inte vara en relation och en sviktande ekonomi. Men när jag tänkte förändringar så tänkte jag också lite större saker som att man fått lov att flytta mycket den senaste tiden. Kanske det hade gjort en lite rotlös?

Eller så anpassade man sig bara. Varje flytt var som ett nytt slag i huvudet där allting föll. Det gällde bara att fånga upp det sönderslagna glaset som var ens liv. Samla ihop brödsmulorna…

Men det här var något annat. Det här var verkligen ett fall i allt det här vita. Och det var okontrollerat. Det gjorde mig snurrig. Jag hade i alla fall inte grepp om verkligheten. Om det här var verkligheten. Det kändes inte som verkligheten. I verkligheten hade man inte fallit i all oändlighet i en vit avgrund…

Men sen när hade jag någonsin vetat vad som varit verkligt eller ej? Var det inte verkligheten som man försökte tänja när man gick på alla fester som jag brukade göra? När man höll på att dansa och de färgglada ljusen förblindade en medan den högljudda musiken gjorde en döv? Jag visste inte annars vad festerna var till mer än att dricka för billig öl som köpts ut till en för att man är underårig. Men det var någonstans i den där fyllan som verkligheten rämnade. Man var inte lika rädd för att göra saker längre. Jag hade haft många sådana perioder i Brunnsvik. Men vad betydde det egentligen att jag föll okontrollerat i en vit avgrund?

Det betydde att något hade rämnat. Förmodligen hade jag sett någon vara ihop med en annan och känt att jag också var kär i den personen. Förmodligen hade det här hänt på riktigt men det spelade ingen roll nu för nu befann jag mig på en plats som jag inte kunde ta mig ifrån. Och det gjorde mig så fruktansvärt irriterad. Var jag dömd att leva i denna vita avgrund för evigt? Eller skulle något hända snart? Något som var något annat än det här fallandet?

Jag föll okontrollerat. Jag kunde inte bestämma när jag skulle landa eller ej. Vad jag däremot kunde göra var att släppa taget om saker som ändå tyngde mig. På det sättet kunde jag äntligen landa. Och jag landade, även i verkligheten, i baksätet av en bil…