Idag var en väldigt speciell dag. Det var min sista dag på Spindelplan. Den började som vanligt med ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Det var sista gången jag tog bussen till Spindelplan. Det var sista gången jag såg landskapet utanför bussfönstret. Nästa gång kommer jag vara på God morning hotell. Det var sista gången jag promenerade till arbetslokalen. Sista gången jag hälsade på mina arbetskamrater. Jag slapp ju byta om i alla fall så det var ju skönt. Vi tog en promenad runt området och hunden Bosse var på jobbet så det var ju en liten tröst. Men det var tungt. Jag sa det aldrig men det kändes som när man ser en person dö. Vilket jag sett morfar göra. Det är samma sorg. Men jag tror det blir bättre på andra stället. Jag tror det. Och blir det inte det så har jag jiu jitsun. En annan grej jag inte tänkt på är att hon som är på Fia-verksamheten låter lite som en moderat. Hon verkar nästan lite omänsklig. Utnyttjar hon personer bara? Jag var ju något på spåret förut men sen jobbade jag bara och ifrågasatte inget. Vad hade alternativet varit? Att jag börjat på Arbetsförmedlingen? Att jag skulle bli vräkt? Jag tror inte hon skulle våga gå så långt. Men jag ska arbeta och inte ifrågasätta. Jag ska ju ha min lön också. Om jag har någon. Nåja; när jag skulle gå sen så fick jag en lång, lång kram av Patrik. Det var nog något av det intimaste jag gjort mot någon person. Men den var varm och gav mig energi. Ville aldrig gå därifrån. Ville bara befinna mig i den kramen. Ville att inget skulle förändra. Men det är ju så livet är. Och jag tror det blir jättebra om jag börjar på jiu jitsu igen. Så jag promenerade till ICA knuten där jag handlade sill, Yakisoba, bananer, päron, äpplen, mandariner, mjölk, iskaffe, chips, Mer päron- och svartvinbärs/hallondricka, pajer och choklad. Skippade påskägg eftersom jag tänkte att det blev för mycket. Tog bussen hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Men tomheten har kommit ikapp. Idag var alltså sista dagen jag var på Spindelplan. Jag hann inte trimma eller klippa gräs. Men i stället så kommer något nytt som jag också tror är bra. Men just nu är jag bara ledsen. Jag vet inte vad som skulle kunna trösta mig nu. Känner mig otröstlig. Det kanske är ett utmärkt tillfälle att skriva lite. Det är lite det som är jobbigt också. Att jag fastnar i huvudet. Just därför är såna saker som jiu jitsu livräddande för mig…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag satt på balkongen och åt frukosten. Det var mycket skönt men jag behövde ju bevis att jag hade varit ute så jag tog några kort och la upp på Instagram och Facebook. Men sen blev det lite stressigt när jag skulle bädda sängen och packa lite. Men jag hann ju med bussen så det kanske var lite onödigt. Idag var jag ensam på jobbet. Ja förutom arbetsledaren då. Så vi sopade lite grus. Och när det var gjort bytte jag om. Tog bussen hem och försökte väl läsa innan bokcirkeln senare. Åt vegetarisk matlåda och tog bussen till biblioteket. Träffade Axel och något som heter Revolutionära kommunistiska partiet. Tråkigt nog ville de inte vara med och starta ett Ung Vänster. De tyckte att Ung Vänster var för mesiga. När bokcirkeln började så fick jag reda på en massa saker som jag inte visste eftersom jag inte läst ut boken än. Så det var väl lite tråkigt. Men jag får väl skylla mig lite själv. Jag pratade om att jag var i den del av boken där Edith ville ha barn. Man insåg också att det var en väldigt psykologisk bok när Edith plötsligt började skratta när hon sa att hon aldrig skulle komma till Europa och brast i gråt för att hennes vän förmodligen skulle dö. Det finns många såna märkliga stunder i boken så jag ser fram emot att fortsätta läsa den. Väl hemma så hade jag inte så mycket att göra. Spelade mest minecraft och gick och la mig…