Det blåste vänstervindar på första maj!

I Dalademokraten den 2 maj i år kunde man utläsa rubriken ”På väg mot regeringsskifte” på framsidan av tidningen. Så gott som hela tidningen var full av artiklar från olika första maj-demonstrationer runt om i landet och i Dalarna. Även Göran Greider och Kulturredaktören Ulf Lundén hade publicerat tal som de förmodligen hade hållit under första maj. Deras tal kan man finna här: Dags börja om med allt! (Ulf Lundéns tal om de utrotningshotade kultursidorna) och Det är allvar nu! (Göran Greiders tal om den organiserade rasismen).

Båda talen var båda väldigt innehållsrika och radikala. Göran Greider varnar bland annat för en organiserad rasism vi inte sett sen andra världskriget och att det är dags att byta regeringsfärg från blått till rött.

Men som vanligt var jag mest intresserad av Ulf Lundéns taltext som bland annat nämnde Brunnsviks föredetta rektor Christina Garbergs Gunn som nu är död. Han nämnde räddningen av Brunnsviksböckerna och såg det som en ”seger för folkbildningen och kulturen” vilket kunde få honom att ”andas lite friare igen”. Jag har länge varit i kontakt med honom om just detta med Brunnsvikstiden då jag själv fick ett allt för abrupt slut på hela Brunnsviksåret vilket försatte mig i djup depression och ångest. Men det var även därför jag lämnade denna kulturhistoriska skola.

Jag skrev mina tankar till Ulf att jag tänkte mig Christina Garbergs Gunn som ett spöke som förgäves försöker återställa denna arbetarrörelsens biblioteket, men ständigt misslyckas då ingen längre kan något om Brunnsviks Folkhögskola. Varför jag tänker mig Christina som ett spöke i nutida dagar är just för att vissa på arbetarrörelsens eldsjälar som kämpar för att bevara arbetarrörelsens historia. Och varför är arbetarrörelsens historia viktig, kanske du tänker?

Precis som all annan kultur är den som kommer från främst arbetarklassen från ett helt annat perspektiv än överklassen eller medelklassen någonsin skulle kunna nå fram; de har inte tillräckligt med erfarenhet helt enkelt. Men att läsa litteratur från arbetarklassen får en att förstå verkligheten, att världen inte är svartvit, bara god eller ond utan att det faktiskt ligger något bakom fattigdomen och de eländiga livsförhållanden som ofta finns i en arbetares bakgrund.

Det ligger något bakom Vänsterns ideologi som många verkar ha glömt bort! Just en så enkel sak som att protestera anses idag som allmänt ohyfs, men är egentligen grunden för att kunna ha en demokrati!

För alla måste väl kunna få sin röst hörd? Och man måste väl kunna få protestera om det sker missförhållanden?

Det är vad som har varit grunden i svensk demokrati tills Regeringen Reinfeldt kom till makten! I år är det dags att vända skutan; det är vänstervindar som blåser!

Sanningen om klassresan!

Vi måste ta tillbaka klassresan

nyvässat
Det tycks som om begreppet klassresa på något sätt blivit ett borgerligt modeord. Flera partiföreträdare inom alliansen berättar vitt och brett om sina individuella klassresor från brukssamhällen, att fly bort, lämna något bakom sig, lyfta sig in i en annan och mer berikande värld.

Klassresan blir ett sätt att mäta ut avstånd mot det förflutna, sina egna rötter. För Jan Björklund och kompani samt för en lång rad allmänborgerliga opinionsbildare är det en naturlag att klassresan får sin slutgiltiga kröning i en liberal världsåskådning byggd på valfrihet in absurdum.

De säger tack och adjö till sociala rörelser och en demokratisk vänster som en gång i tiden lade grunden till ett modernt samhälle baserad på en gemensam solidaritetstanke och ett mer likvärdigt samhälle utan stora sociala och ekonomiska klyftor.
Vårt samhälle blev en välfärdsstat på 1960-70- och 80-talet. Då var begreppet klassresa en socialt uppåtgående rörelse, en erfarenhet som många delade, något som många fick uppleva. Åtskilliga människor gjorde en klassresa in i ett tjänstemannayrke, en färd som tog sin början i en mycket sammanhållen och gemensam grund- och gymnasieskola.
Den byggde på mycket hög likvärdighet och även på en mycket väl utbyggd högskola i hela landet. Då fanns också en uttalad ambition att försöka locka in fler studiebegåvade unga människor som hade arbetarklassbakgrund.
Det finns självfallet många skäl till att vi behöver en mer social bredd på dem som antas till högre utbildningar, inte minst inom de konstnärliga disciplinerna. Vilka som skall vara framtidens kulturarbetare kan inte enbart rekryteras från en vit medelklassmiljö.

Det är självfallet en rättvisefråga om vi nu menar allvar med ett demokratiskt samhälle. Då måste grundtanken vara att alla människor skall ha lika stor rätt att utbilda sig och forma sitt eget liv.
Det finns också en uppenbar fara att de som skall utöva makt i en eller annan form ständigt rekryteras från vita välbeställda miljöer. Nej, vårt samhälle behöver bättre ta till vara de kunskaper som den nya underklassen i Sverige har.
”En människas status sjunker när hon kommer till Sverige.” Det säger Betty Ramirez. Hon är jurist men arbetar i dag på ett gruppboende. Hon tillhör Sveriges nya, mörkhyade underklass. Hon berättar sin levnadshistoria i ett reportage i SvD (söndagen 19 januari).
Det handlar om klassresan nedåt i samhällshierarkin. I samma artikel berättas det om en studie från Stockholms Linnécentrum för integrationsstudier. Den visar att utrikesfödda i Sverige är generellt högre utbildade än infödda svenskar. Den typiske invandraren kommer från urbana medelklassmiljöer.
Samtidigt visar statistiken att 40 procent av alla barn födda till två utrikesfödda föräldrar lever i barnfattigdom. För barn födda till två inrikesfödda föräldrar är motsvarande siffra tre procent.

Att inte ta vara på de ambitioner, förmågor och kunskaper som alla människor har oavsett kön, klass och etnisk bakgrund är förstås ett enormt samhällsekonomiskt slöseri. Det äventyrar hela vår gemensamma framtid.
Därför bör vi genast reagera på ökade sociala skillnader i samhället. Den syns överallt på olika sätt. Vi har i grunden samma klassproblematik på nytt.
Därför är det alarmerande att den svenska skolan inte längre är likvärdig i landets olika regioner eller ens i samma städer. Vi behöver en återkomst av kollektiva klassresor, inte enstaka goda Zlatan-exempel som borgerligheten nöjer sig med.

Den politiska medicinen lyder en offensiv och kraftfull välfärdspolitik. Den rekommenderas av ekonomprofessorn Gregory Clark som nyligen publicerade en rapport som visade att överklassen behåller sitt grepp om makten och pengarna både i USA och i Sverige.
För snart 70 år sedan kom antologin Statarminnen med förord av Ivar Lo-Johansson. Den var skriven av folket själv. En underklass som ansågs vara mindre vetande, som nyligen var analfabeter. De skrev sin egen historia.
2014 rör sig nya sociala gräsrotsrörelser i våra förorter, skrivarkurser leds av författare med utländska namn som Johannes Anyuru. Tanken är svindlande. Så stannar inte tiden, den börjar bara om.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se

Hämtat från:dalademokraten.se