Jag har inte längre någon anledning till att hålla mig borta från internätet. Det finns så mycket jag vill veta och så mycket inspiration jag vill hämta.
Men på senare tid har jag upptäckt att den största inspirationskällan oftast har varit mig själv. Och då har det oftast handlat om gamla anteckningar jag skrivit ner av bara farten för att sedan lägga undan och glömma bort dem, precis som om de aldrig funnits! Men när jag sedan hittat dem så har de varit som en guldgruva av ovärderliga tankar och funderingar!
Jag kan bara nämna att jag inte fick dator förrän jag fyllde arton år! Innan dess försökte jag mig på att skriva ner små berättelseanteckningar, dagboksanteckningar, dikter och rent allmänna funderingar. Men när jag väl hade fått en dator var jag som fångad i nätet och det tog inte lång tid innan jag var introducerad till Facebook och fast i andras dagboksantecknande.
Jag har länge varit starkt kritisk till allt vad Facebookande heter, men när jag själv gick ur Facebook var det som att jag hade lämnat en gemenskap, ett sammanhang och ibland kunde jag överfallas av en känsla av tomhet.
Jag hade börjat på en kurs i ekologisk odling och hållbar livsföring i Skattungbyn och kände för första gången en gemenskap utan att vara med i sociala medier.
Men det fanns ett djupare hål i min själ. Och det kom efter Brunnsvikstiden: Jag hade lämnat allt bakom mig och visste inte längre hur det stod till med den skolan. Jag visste inte hur det var med mina kompisar och kurskamrater. Eller hur det skulle gå för mig…
Det hålet har jag aldrig kunnat fylla igen helt, men det har sakta läkt. Jag har själv fått kämpa mig upp på mina egna ben, precis som det brukat vara i det kalla samhälle som skapats under Alliansens åtta år vid makten.
Men nu har vi fått en ny Regering och en ovis framtid väntar.
Det kommer ta tid att läka de sår som skapats och inte blir det bättre av främlingsfientligheten börjat gro. Vad vi behöver behöver är gemenskap och en välkomnande famn.
För inte blir det bättre av att vi sitter för oss själva i ett mörkt rum någonstans bara för att kolla upp vad någon gjort?
Kanske att det behövs en tvärvändning i folks liv där man strejkar mot sitt eget Favebookanvändande?
Kanske att vi börjar upptäcka varandra då?

Denna text skrev jag för att få ur mig om den jobbigaste period jag hittills haft i mitt liv; bland annat för att farmor hade gått bort, men framförallt för att en stor tystnad lagt sig över skolan och jag själv blev allt ensammare och tystare då skolan blivit allt mer ödsligare och övergiven. Dessutom fanns en gnagande tanke i bakhuvet; snart skulle ju den skola jag kämpat så hårt för att bevara, läggas ner!

Vad skulle hända med mig när allt var slut? Hur skulle jag kunna återgå till ett normalt liv efter allt som hänt mig?

Mitt hjärta började slå allt långsammare. Mina steg blev allt längre och segare. Livet blev en enda stor väntan; en väntan på det stora och ödesdigra slutet. Men skulle jag bara lägga mig ner och dö? Skulle jag bara ge upp på mina bara ståendes ben?
”Har jag inte varit nära till att ge upp många gånger för? När ekonomin krisat och relationerna sviktat och dött ut?
Vad mer har jag att leva för? Nu måste jag verkligen lämna skolan, så dåligt som jag mår! Jag måste lämna skolan för att, för en gångs skull, ta reda på vad det är jag kämpar för! För här syns inget annat än ruiner!”
Vad finns det då kvar att kämpa för när allt lämnats och tömts på innehåll? Vad finns det då kvar som jag kan hålla kärt och säga att; ”Detta tror jag på!”
Ta reda på det du om du kan! Men en sak är då säker; denna arbetarrörelsens skola har varit en skola för arbetarklassen och det kan jag inte se i de tomma ruinerna av den forna stoltheten! Denna skola har sett sina bästa dagar och nu finns det bara en väg kvar för mig att gå; hemåt! Tillbaka till mina rötter…
Jag har sett stor skillnad på arbetarklassen nu och då: Den är i krisande behov av en egen skola, många gånger utan att själva förstå det! Precis som det var för mig innan jag började på Brunnsviks Folkhögskola…

Rasmus Karlsson

(Denna text skrev jag, sittandes i Brunnsviks bokstuga. Jag ville skriva en insändare om nedläggningar av skolor i landsbygden, så kallade byskolor. Eftersom jag hade varit med om en nedläggning förut, Siknäs skola, så tog det mig väldigt hårt att även Brunnsviks Folkhögskola skulle läggas ner i Brunnsvik och flytta till Borlänge. Jag hade kännt en saknad efter att få plugga på landsbygden och dessutom hade jag börjat med mitt nyfunna intresse; skrivandet!
Aldrig kommer jag glömma bort detta ovanliga år! Det kommer gå till historien!”

Det pratas mycket om Brunnsviks folkhögskola i debatter och artiklar. Men det är inte bara Brunnsviks folkhögskola det handlar om. Det är ett mönster vi ser i dagens samhälle som bara vill bli allt mer ”mordernare”. Men elevernas rösträtt om sin egen skola pratas det sällan om, det är snyfthistorien man får höra. Men elever har också en röst, och jag var en av dem.

I starten av femman till skolavslutning sexan gick jag på en liten skola i byn Siknäs ca 3 mil sydväst om Mora i Dalarna. Innan hade jag gått i en skola i en stad. Det var en viss skillnad på en plats med något på hundra elever och en annan på något om nitton personer.

Lärarna i Siknäs tog hand om oss i vått och torrt, bokstavligen! Vi levde nära naturen konstant och jag fick vara barn med andra barn. Det hade jag haft svårt med att få vara i staden.
Men beskedet att skolan skulle läggas ner i början av sexan kom som en chock. Var det endast jag som tyckte det var tråkigt? Det lades ju ner så många byskolor ändå. Varför skulle man bry sig om en sådan liten skola, så långt ut i skogen?
Men det är just det att något som tas ifrån barn i unga dagar påverkar hur den personen är i vuxna dar. För när beskedet kom om nedläggningen av Siknäs skola kom, var det som en nedläggning av barnet inom oss. En nedläggning av en natur- och kulturmiljö som få personer fått uppleva.
Vi sexor åkte på besök i högstadiet i Mora. Precis som jag anat så var byggnaderna väldigt trånga, kompakta och livet på höstadiet såg ut att endast leva på det sociala livet. Hur lyckades det leva vidare? Eller var det jag som skulle få lov att förändra mig mot min vilja?
Jag bävade efter två dagar; nedläggningsdagen och skolstarten på högstadiet. Varför?
Jo, möjligheten att springa ut i skogen när man vill och möjligheten att leka, studera och arbeta nära naturen skulle tas ifrån mig. Det fråntogs mig och under tre år levde jag, som väntat, på det sociala livet så gott jag kunde.
Men för det mesta kröp jag efter väggarna, det käraste hade tagits ifrån mig. Nu kändes det som att livslusten var nere på noll vissa stunder och inom mig undrade jag; Varför? VARFÖR?
”Därför att det är effektivast.”

Rasmus Karlsson/ Brunnsvik Ord