Ur En svältkonstnär, En läkare på landet, Små berättelser
Som vanligt briliant skrivet av Franz! Det märks varför dessa texter bevarats och varför han var så stor både då som nu. Om inte annat har jag något att lära av honom. Det är bara att prata om det där namnet Bukefalos. Det är så briliant skapat! Och meningsskapandet förvirrar en på ett briliant sätt. Man vet egentligen inte vad man läser om. Men förstår den på något sätt ändå. Ser fram emot att fortsätta läsa En läkare på landet…
”Vi har en ny advokat vid namn doktor Bukefalos. Hans yttre erinrar inte särskilt mycket om den tid då han ännu var stridshäst åt Alexander av Makedonien. Men den som är insatt i saken lägger märke till ett och annat. Häromdagen såg jag ju själv på yttrertrappan hur en ganska enfaldig domstolsvaktmästare med kännarblicken hos den lille stamgästen på kapplöpningsbanan förvånat betraktade advokaten, när denne med benen högt lyfta tog sig uppför trappan, medan hans steg hördes klappra mot marmorn.
I stort sett har man inom advokatsamfundet inget emot att Bukefalos upptagits som medlem. Med förvånansvärd klarsyn säger man sig att Bukefalos på grund av den nuvarande samhällsordningen hamnat i ett svårt läge, och att han därför, men också genom sin världshistoriska betydelse, i alla fall förtjänar ett vänligt bemötande. Idag – det kan ingen förneka – finns ingen Alexander den store. Konsten att mörda är det visserligen åtskilliga som behärskar, och inte heller saknas det skicklighet i att tvärs över bankettbordet stöta lansen i bröstet på en vän, för många känns Makedonien för trångt och de förbannar därför Filip, hans far, men ingen, ingen kan visa vägen till Indien. Redan på den tiden var Indiens portar ouppnåeliga, men det kungliga svärdet hade angett i vilken riktning de var belägna. Idag finns portarna på annat håll, de har flyttats längre bort och högre upp, ingen visar vägen, många bär svärd men bara för att vifta med dem, och den som försöker följa dem med blicken blir bara förvirrad.
Därför är det kanske faktiskt bäst att såsom Bukefalos fördjupa sig i lagböckerna. Fri, utan trycket från ryttarens lår mot flankerna, i lampans milda sken, fjärran från Alexandersstridens hetta, sitter han och läser den ena sidan efter den andra i våra gamla böcker.”