Idag började jag dagen med att göra mig en skål med yoghurt och Start. Jag har för mig att jag såg en video av UFOsxm men inte hela eftersom den var alldeles för lång. Jag gjorde mig en Varma koppen Sparris och bäddade sängen. Spelade lite minecraft innan jag gick till bussen. När jag kom till busstationen så fick jag gå en bit för att ta mig till nästa buss. Men det gick bra. Väl på jobbet så var det bara att byta om. Sen började vi arbeta. Vilket betydde att vår arbetsledare skulle klippa buskar och vi skulle kratta ihop resterna i högar och lägga upp dem i högar för att sedan lägga dem i skottkärran för att slutligen lägga det i släpvagnen. Idag har det varit extra jobbigt eftersom en med skrikig röst ville prata med mig. Jag vet att hon inte kan rå för det men jag orkar inte med det helt enkelt. Jag antar att jag fick tänka på annat. Typ att jobba. Vad annars ska man göra liksom? Så jag gjorde jobbet och det gick väl bra. Det blev väldigt mycket ris som Patrik och jag samlat ihop. Jag hade tagit med mig boken av Jan Guillou men han ville inte ha den. Jag hade också skördat en pumpa som lossnat från plantan. Men klippningen av buskarna tog sin lilla tid. Jag kunde se att Patrik blödde lite från benen och nämnde det också för honom. Och fick till svar att det var vad man fick förvänta sig när man håller på med buskar. Efter jobbet ringde jag till mamma och hon hade precis vaknat efter att ha jobbat natt. Det hördes. Hon sa dock att jag kunde komma till henne. Jag hade dock inte bytt om än. Den här personen med den gälla rösten hade sagt att jag ju hade kunnat byta om innan jag ringde till mamma. Men nu fick jag byta om efter att jag ringt mamma i stället. Jag satt så länge i arbetslokalen att mamma hann komma med hunden Bella till arbetslokalen. Och så klart blev alla på jobbet så glada att se hunden. Jag också. Mamma sa det att vi kanske skulle till Rädbjörka på söndag. Jag sa att jag inte hade varit hos pappa på länge. Han skrev i alla fall upp det. Och efter ett tag gick vi hem till mamma. Jag hjälpte mamma att laga mat också. Att steka lök och äppelbitar. Att steka strimlor av falukorv. Någon gång ringde jag pappa också. Berättade att jag funderade på att följa med till Rädbjörka. Han sa att vi ju kunde ses senare. Jag berättade också att jag var sugen på att gå ut på tur med pappa också. Vilket han blev lite glad över. Någon gång ringde mamma och jag till lillebror via Skype. Han är i Kroatien och göttar sig. Vi åt mat och såg någon konsert på SVT. Vi ändrade dock till Google chrome och Invandrare för svenskar. Vi åt varsin glass och drack pulverkaffe. Jag tyckte det började bli lite sent för att klippa klorna på Bella men mamma hade nog inte tänkt på det. Vi hade rastat Bella och jag handlade på ICA knuten. Lite Crunchy, mjölk, chips, aloe vera-dricka, Mer pärondricka, crispies och choklad. Det var först när jag handlat som mamma insåg hur sent det var och det var närapå att det inte blev några klor klippta idag. Men hon som klippte klor kunde göra ett undantag bara för oss. Efter att vi klipp klorna så åkte vi hem till mig. Först tänkte jag att Bella kunde sova över den här natten men sen ändrade jag mig och tänkte att hon kunde sova över imorgon i stället. Jag satte på radion, datorn och packade upp alla mina varor. Sedan åkte vi för att panta mina burkar. Men pantmaskinen på ICA maxi var trasig. Det var flera som hade tänkt panta där som blev sura när pantmaskinen inte fungerade. Jag tänkte på det att det kändes väldigt speciellt att ha gubbar bakom sig som skulle panta. Jag visste inte varför men det kändes som de bara ville ha något att klaga över. Som att det var deras enda glädjeämne i livet. I alla fall så åkte vi till City gross i stället, mamma och jag, där man fick panta en åt gången. Efter att vi hade pantat så gick vi in i butiken och mamma handlade spetspaprika och jag tubost och yoghurt. Först efter det åkte vi hem till mig igen. Och nu är jag hemma. Jag har sett färdigt videon av UFOsxm och spelat lite minecraft. Imorgon kommer Bella hit så det blir kul. Men jag orkar nog inte skriva mer nu. Kanske något litet som inte tar jättelång tid att säga. Som vad jag ska skriva härnäst. Jag har alltid velat skriva om de simpla saker vi gör i vardagen. Som att laga mat, gå till busshållplatsen eller gå till biblioteket. Jag har som mål att skriva något mer om det. Även om jag inte skrivit så mycket om det förut. Det blir lättare om man fokuserar på en sak åt gången. Dessutom har jag bilder från Kättbo att skriva om. Det känns det som jag har så väldigt mycket att skriva om. Förutom alla drömmar jag tänkt skriva om. Men jag kallar det inte för drömmar. Jag kallar det för det undermedvetna. Och det gäller att hålla sig vaken om man ska beträda det undermedvetna. För man vet aldrig vad som kan komma härnäst. Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva just nu. Jag är ganska trött men inget farligt. Jag vet inte vad mer jag ska skriva egentligen som är intressant. Så jag lämnar denna dagboksanteckning här. I cliffhangern att något mer hade kunnat hända…

Om det fanns något ord att beskriva det han kände just nu så skulle det vara kaos. Det kändes som han snurrade okontrollerat i ett vitt rum. Eller var det en vit dimma? Han visste inte vad som var upp och ner, fram eller bak, vänster eller höger. Han bara önskade att det här snurrandet skulle sluta snart så att han kunde se var han var någonstans. Men det slutade inte. Det snurrade i 170 km i timmen. Och han var helt chanslös. Helt försvarslös. Mot kraften i hans snurrande…

Efter ett tag började dimman skingras. Och med den började snurrandet upphöra. Det enda han kunde se var baksidan av ett säte. Och att han befann sig i en bil som han tyckte sig känna igen. Den var på väg någonstans i hög fart. Vart visste han inte. Och han visste inte vem han skulle fråga. Om det ens fanns någon att fråga. Dimman lättade ännu lite mer och han kunde se ut och han kunde se att himlen var alldeles… blå. På något sätt kändes det främmande för honom just nu. Att himlen skulle vara blå. Det kändes som det tillhörde en annan tid. En annan plats. Men ändå befann han sig här nu. Så vad skulle han göra åt det? Han kunde ju börja med att resa sig upp. Så han reste sig upp och när han tittade ut genom bilrutan kunde han se… han kunde se… att landskapet inte hade någon ände. Eller hur man nu skulle förklara det han såg; var va han någonstans egentligen? Han kände inte igen dessa gräsmarker. Om de inte hade någon ände; var de oändliga då? Var det så man kallade dem? De oändliga gräsmarkerna? Och vad levde där ute i så fall? Levde något där ute? Det såg inte ut som det. Det enda som såg ut att finnas där ute var gräs. Inga blommor, inga andra växtligheter. Inget liv i övrigt. Det kändes väldigt dött helt enkelt. Dött och ogästvänligt. Ingen plats han ville vara på helt enkelt. Så han skiftade fokus till grusvägen de åkte på…

Plötsligt började chauffören prata. En skrovlig röst som han kände igen. Den sa något i stil med ”Det är för farligt att fortsätta. Du får gå resten av vägen.” Så bilen stannade och släppte av honom. Inte så där vänligt och förstående utan aggressivt och hastigt. Bildörren krånglade och chauffören verkade bli otålig. Men han lyckades få upp dörren och landade på mage i gruset. Det gjorde ont men det var ändå okej så länge bilen var kvar här. Bilen gjorde en U-sväng och körde iväg i ett moln av grus och damm. Och med ens var han ensam i detta landskap som han inte riktigt blev klok på…

Jorden på andra sidan rasade ner. Ändå var det som någon slags korridor jag gick i nu. Och jorden byttes snart ut mot snö och rätt som det var va jag ute. Jag tittade bakom mig. Det var som ett fyrkantigt hål in i jorden bara. Varken mer eller mindre. Men nu var jag ute i alla fall och här ute fanns inga metallstänger som hindrade min väg. Däremot kunde jag känna att det var något som försökte synas i allt det vita. En korridor. Men det var så otydligt. För det mesta var det bara snö. Och när jag klev ut i den här snön så blev det genast mycket kallare. Jag visste inte hur jag skulle behålla värmen när jag inte hade så mycket kläder på mig. Men på något sätt höll jag mig varm ändå. Var va jag på väg någonstans? Var hade jag hamnat någonstans? Någonstans i horisonten kunde jag se konturerna av en stad. Jag gick mot det men det var långt. Skulle jag orka? Nu såg jag det igen konturerna av en vägg och ett tag. Lika vitt som landskapet jag befann mig i nu. Men det var inget annat än en hallucination. Intalade jag mig själv. Och därför blev det också min verklighet. Men kanske att jag önskade för mycket. Den här staden såg inte välkomnande ut. Det var något med den som kändes väldigt fel. Var det för att det inte fanns några människor där? Eller för att den var så oerhört stor? Så onaturligt stor. Jag kom allt närmre och närmre de mörka husen. De var sneda och vinda. De var inte alls som man skulle kunna tänka sig att höghus var. Något fick mig att känna att jag närmade mig en kyrkogård. En stadskyrkogård. Snön låg tung framför mina fötter. Även om staden såg öde ut så såg jag fram emot att undersöka den mer. Vem hade bott där? Varför hade man bott där? Varför såg husen så konstiga ut? Fanns det någon mening bakom att trapporna inte bara ledde upp utan också neråt, framåt, bakåt, vänster och höger? Det verkade som den här staden hade tappat all logik om någon sådan ens hade funnits i början. Visste jag inte. Allt jag visste var den här snön och den började minska nu när jag närmade mig staden. Jag tog ett steg på asfalten. Och ett till. Och plötsligt hade jag äntrat denna mycket ologiska kaosartade stad…

Det var första avsnittet av andra säsongen av Maktens ringar det. Och som vanligt finns det mycket att skriva om. Jag vet inte hur mycket jag ska skriva om dock. Jag var mycket bättre på att skriva om det under första säsongen. Men nu under andra säsongen händer det många saker också. Vi får inte veta hur det går för dvärgarna. Däremot får vi följa den här hårfoten och den mystiske mannen. Och alverna har smitt tre ringar. En alv var närapå att slänga ner dem i havets djup dock. Tills han ändrade sig och tog med ringarna till alverna igen. När de satte på sig ringarna så började ett döende träd leva igen. Början förvirrade mig lite dock. Det var en som sa sig vara Sauron. Men han dödades och hans blod åkte ner i berget och blev någon slags svart massa. En massa som dödade en råtta i början. För att därefter döda en människa. För att därefter bli en helt annan person. Men sen knyter allt ihop sig och man förstår hur allt ligger till. Han följer med människor. Ut på havet i en båt. Han snor ett sigill av en person när båten attackeras. När själv hamnar i vattnet och ett sjömonster är på väg rakt mot honom så använder han någon slags kraft för att få den att vända. Vad som blir kvar av skeppet är ett skeppsvrak. Och kort därefter möter han Galadriel. Man får inte heller veta vad som händer med människorna. Men den som säger sig vara Sauron verkar lura rätt många att tro att Sauron är någon annan. Jag ser fram emot att fortsätta följa den här serien. Även om jag inte riktigt förstår allt än. Men så är det ju med mitt eget skrivande. Att jag inte riktigt förstår allt än. Jag önskar att jag gjorde det. Jag önskar att jag skrev mer. Det är så lätt att glömma annars. Vilket liv man har levt. Jag håller fast vid gamla idéer. Om att man kan skriva om drömmar. Och visst har jag försökt skriva om det förut men misslyckats. Förresten hade jag en dröm häromdan. Jag befann mig i någon slags by och ju längre upp i byn jag kom, desto mer tillfreds med mig själv kände jag mig. Det fanns ingen mat. Inget vatten. En dröm är som en berättelse. Den tar sällan med såna detaljer som vad man äter eller vad man dricker. Allt man har är resan och resan är nästan aldrig rak. Ett berg kräver mycket ansträngning för att ta sig igenom. På vilket sätt kan jag använda det i skrivandet i övrigt? Jag vet inte riktigt. Jag har alltid tänkt att jag har något att skriva om. Men jag går inte i Brunnsvik längre. Jag har inte längre tillgång till de röda byggnaderna. Och ingen kanske vill läsa om det längre. Jag hoppas att jag kommer ta körkort längre fram i tiden och att jag kommer kunna köra tillbaka till det ställe där jag hör hemma. I de röda byggnadernas land. För även om människorna är borta så har landskapet något att berätta mig. Förresten så saknar jag Helga Arvesten. Det var så länge sen jag såg henne. Jag tyckte om att prata med henne. Om allt hon hade varit med om. Det gjorde inget att jag i jämförelse inte gjort någonting med mitt liv. Så då får det bli så. Jag får skriva om våra små tillfällen i Brunnsvik. Allt för att ta tillbaka de minnen jag annars skulle glömt. Och allt för att minnas en person som försvunnit från jordens yta. Eller i alla fall från Facebook; vad kan hon tänkas göra nu? Trivs hon att vara där hon är idag? Jag har så många frågor men ingen som kan svara på de här frågorna. Jag har minnen av Brunnsvik men det är inte riktigt Brunnsvik jag skriver. När jag skriver om de oändliga gräsmarkerna och de mörka skogarna. Jag kanske ska pröva att skriva något i alla fall. Så kanske något utvecklas till att bli en hel bok. För det är väl därför jag skriver va? När jag läste Alejandro. så tänkte man inte att man läste en bok. Man tänkte att man läste en annans liv. Så jag ska skriva om mitt liv. Eller en annans liv. Det pendlar ofta mellan kreativitet och galenskap. Men det är ett liv. I alla fall. Och det är värt att skriva om. Det borde vara värt att skriva om. Varför skulle man annars skriva om det? Liksom?

Jag vet inte om jag ska kalla det recension eller vad jag ska kalla det. Nu har jag i alla fall sett andra avsnittet av Fall out och det var väl bra. Jag skulle kunna skriva om mitt liv också men det är ju inte riktigt det recensioner är till för. Recensioner är till för att skriva om vad som hände i serien. Men jag har svårt att minnas vad som hände i serien så jag kanske struntar i det. Och skriver om mitt liv i stället. Som är att jobba, sova, dö. Och repetera det sen. Ett antal gånger. Tills man har körkort. Eller liknande. Nej men den här serien är väl bra. Den är det. Det var en muterad björn i det här avsnittet som tog kål på en person i en sån där utrustning som är så typisk för just Fall Out. Den här tjejen kommer till en stad där en massa människor skjuts till döds. Det är mycket blod och det krävs mycket av en när man befinner sig i detta öde landskap. Men nu ska jag nog se Maktens ringar säsong två avsnitt ett…