Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag hade egentligen tänkt gå upp tidigare eftersom jag ville ägna dagen åt att läsa. Men jag hann läsa chefredaktörens text om land och stad i alla fall. Och det verkar som det blir hennes sista så det var lite tråkigt. Mamma skulle i alla fall komma halv fyra och då skulle vi åka till Jönåker där hon jobbar. Det var första gången jag var i det området någonsin och jag gillade det platta landskapet med det gröna gräset. Det är som något jag försökt skriva en gång i tiden. Vad är det? Något bortglömt och undangömt. Vi kom i alla fall fram till Betelhemmet, lite försenade, men mamma hade ringt jobbet så de väntade på oss. Vi åkte ännu en liten bit med en fripassagerare bakom oss till en sjö i något som såg ut att vara ett naturreservat. Men som jag inte visste om det var ett naturreservat eftersom jag aldrig frågade. Bella var glad att vara lite mer fri i alla fall och släpptes fri när vi hade gått en bit. Det var också första gången någonsin som jag träffade mammas arbetskamrater vilket var mycket kul. Landskapet var väldigt fint. Det var vilt och det skulle inte förvåna mig om det var ett naturreservat det var. Det verkade i alla fall som det var Sörmlandsleden vi gick och den känner man ju igen. Men det var egentligen lite för kallt med shorts. När vi hade gått nästan hela promenaden så stannade vi till och åt våran matsäck. Vilket var den här baguetten jag hade köpt på ICA knuten under gårdagen. Allt som allt var det mycket kul att vara ute på vandring och jag hade gärna gjort det igen. Själva platsen sa mamma att hon gärna besökte igen. Det skulle jag också vilja göra även fast jag inte sa något. Jag tror det var rätt tydligt att jag tyckte om platsen och gärna åkte dit igen. Även fast jag inte har körkort men det kanske blir ändring på det nu. Att de låter mig ta körkort. Men inget bestäms om man inte säger något och som det är just nu så är jag en trafikfara. Det är som att man bara vill lägga sig ner på sängen och gråta. Men det verkar som jag får åka till pappa i helgen så det är alltid positivt. Dessutom har jag Ung Vänster och Vänsterpartiet där jag ska på avslutning på Tovastugan på tisdag. Men jag kan ändå undra hur jag ska se positivt på saker och ting när så många saker går emot mig. Jag måste se positivt på saker och ting. Jag, själv, är den enda som kan rädda mig från detta mörker som jag hamnat i. Men det är inte jag som sagt att jag blivit psykotisk med nedsatt omdöme. Det är det andra som har gjort. Ja, ja. Nu har jag faktiskt gjort något annat för en gångs skull. Jag har sett andra landskap för en gångs skull. Och det är guld värt! Nu ska jag bara reflektera över det och fundera vad det betyder. Det är som jag varit i en egen bubbla den senaste tiden. En bubbla där jag inte sett världen utanför. Men vad är det jag vill skriva om? Alltså egentligen? Jag vet inte riktigt. Vissa dagar funderar jag bara på vad jag ska göra för mat. Men de djupa filosofiska frågorna, en gång i tiden försökte jag skriva om dem, och egentligen gav jag aldrig upp. Jag bara lät det var för ett tag. Ett väldigt långt tag visade det sig. Det är tur att jag haft engagemanget i Vänsterpartiet och Ung Vänster som ljuspunkter för annars vet jag inte hur jag skulle klara mig. Men ibland kan jag tycka att det blir för mycket. För mycket ondska i världen. Jag kommer aldrig ifrån det; att jag en gång gick en journalistutbildning i Brunnsvik. Och det är inte okej att göra kriminella saker. Det kommer jag fortsätta repetera in i galenskap och ingen kommer vilja prata med mig igen. Det är så synd hur det fungerar. Den som håller på med journalistik har sällan vänner. Men i helgen ska jag till pappa. Så då har jag det att se fram emot i alla fall… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag började se en video UFOsxm men hann inte se färdigt den eftersom den var så lång. Däremot så gjorde jag en Varma koppen sparris och gick till busshållsplatsen. Jag kan inte minnas hur många som satt på bussen varken till busstationen eller Spindelplan. Väl på jobbet var det bara att byta om och sen fick jag trimma. Jag gjorde det rätt länge och jag kunde känna motorn jobba på bakom mig. Det var som jag var i trans för ett tag. För ett tag var det bara jag och maskinen. Därför tyckte jag det var konstigt att jag fick gå med gågräsklipparen också. Men gräset behövde klippas. Och därför slutade det med att jag var mycket trött i benen efter den här arbetsdagen. Men jag var inte klar än! När gräset var klippt och vi gick till garaget med alla våra apparater så var det dags att byta om igen. Och jag ringde mamma och hon sa att det var okej att jag kom. Så jag fick gå från jobbet hem till mamma också. Men jag klagar inte. Tvärtom! Jag behöver motionen. Det kände jag när jag var ute och sprang igår. Det var mer att jag gick än att jag sprang men det var en början i alla fall. Väl hos mamma så behövde inte Bella rastas eftersom hon redan hade varit ute på promenad. Mamma lagade till någon potatisgratäng, falukorv, tomater och paprika. Jag såg något program som jag tror heter Noll stjärnor. Det var tillbakaspolat så efter ett tag kunde jag gå tillbaka till vanlig sändning där jag såg på Nyhetsdagen på tv 4. När vi väl började äta så bytte jag till Disney plus på castingen så att vi kunde se Insidan ut 2. I alla fall fortsättningen på den. Och efter den så tog vi pulverkaffe och sockerkaka. Till det såg vi Efter fem på tv 4 där de intervjuade Joakim Medin och hans fru. Det blir så känslosamt när jag skriver om det eftersom journalistik är så viktigt för mig. Att det finns och att vi är rädda om den. Han berättade i alla fall hur det var att vara fängslad och hur han höll kontakten med världen utifrån även om det i princip inte gick. Hans tjej, har jag för mig, var mycket för att han skulle släppas fri och hade gjort mycket bakom kulisserna. Det var ett väldigt starkt samtal i alla fall och jag hade nog velat läsa eller se mer om det där om det finns. Annars gjorde vi inte så mycket mer. Jag fick skjuts hem men först åkte vi till ICA knuten där jag handlade en baguette, mjölk, chips, Mer päron- och äppeldricka, pommes, hamburgare och choklad. På vägen hem så berättade mamma att de skulle ut på promenad på jobbet och frågade om jag ville följa med. Det är alltså första gången jag får träffa hennes arbetskamrater. Självklart sa jag ja. Men jag måste komma ihåg att läsa i alla fall. Och se några yotubevideos till. Men väl hemma så satte jag igång radion, datorn och packade upp alla mina varor. Sen dess har jag inte gjort så mycket. Jag hade tänkt se Moon knight också och som jag tror är på sista avsnittet av men det hade jag glömt bort. Sen såg jag att en trailer för Welcome to Derry skulle komma ut imorgon och som jag ser mycket fram emot. Men annars har jag inte så mycket att skriva. Mer än att jag tänkt skriva om mitt skrivande och jag tänkt skriva om ett samtal mellan Kasper och Lugero. Men det är ett mörker jag inte vågat närma mig. Inte förrän jag läst mer i alla fall… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. För det mesta har jag ägnat dagen åt att spela minecraft. Göra uppdrag och så där. Men vid fyratiden tvingade jag ut mig själv på en springtur. Med bara nycklarna på mig. Midjeväskan visade sig vara för stor. Så klart sprang jag inte hela tiden. Men de gånger jag gjorde det blev jag lätt utmattad. Så man känner hur otränad man är. Men det är en början i alla fall. Och det är alltid nått. Efter det så hade jag matstöd. Det enda jag gjorde var att värma på en matlåda så det är inte så mycket att skriva om. Av någon anledning fick personalen för sig att börja städa mitt under matlagningen. Trotts att jag hade sagt att jag hade sprungit. Men det var bara att spela med och städa toaletten. Sen kunde jag äta och se på när UFOsxm spelade minecraft. Nu senast såg jag på senaste avsnittet av The last of us. Det verkar som Joel och Ellie kommit till en säker plats som var lite “kommunistiskt”. Det var de ord Joel använde. Just nu skulle jag kunna spela minecraft eller läsa. Jag borde läsa men finner nästan aldrig tid för det. Skrivandet har jag ju alltid med mig i alla fall. Det och viljan att berätta. Berätta om något jag sett eller gjort. Härnäst ska jag jobba i alla fall så då ska jag väl förberedda mig för det. Men jag hade nog velat fortsätta berätta mer om Tiberget. Det var något magiskt med den fäboden. Som att man blev trollbunden eller liknande bara genom att vara i den. Jag vet inte men kanske jag kommer på något mer att skriva om den fäboden. Vi får se…