Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Min god man skulle komma klockan tolv men jag var så nervös inför att han skulle komma så jag satte igång en diskmaskin och tvättmaskin. Det var inte så farligt när han kom dock. Det var väl bara någon enstaka hemsida som vi hade problem att få lösenord ifrån. Men det verkade ändå som allt löste sig till slut. Förutom att diska och tvätta så har jag spelat minecraft. Jag har byggt färdigt järnfarmen som nu är automatisk. Jag började med att bygga en järnfarm men sen byggde jag en sorteringsmaskin som sorterade järnet från blommorna. Sen byggde jag en autocrafter som gjorde järnet till järnblock och nu senast så gjorde jag en järnväg som gick upp till sorteringen och till en kista som lägger i järnblock åt mig. Jag kollade upp andras priser på järn och satte samma. Men just nu vet jag inte vad jag ska göra mer i minecraft. Det känns som jag har gjort allt. Också har jag hängt upp tvätten eftersom den var blöt. Jag har väldigt städat i min lägenhet. Jag blir lite ledsen över att jag inte kan ta körkort dock. Jag vet att jag inte har råd men anledningen var ju att jag var ju att jag insjukna i psykos och har paranoida vanföreställningar. Psykiatri är farligare än jag insett. Det känns som jag kommer dö innan jag får körkort. I alla fall kommer det bli väldigt svårt, jag måste börja med ett samtal, men det kommer fortfarande vara väldigt svårt att ta körkort. Jag är stämplad för livet. Jag är en som fått psykos. Så mina drömmar att åka till fjället kan jag bara glömma. För tillfället i alla fall. Men jag kan ju fortfarande skriva om dem. Det är en längtan jag har. Att själv kunna åka till fjället en dag. Men tills dess får jag skriva och läsa om alla möjliga saker. Jag har så mycket att läsa! Det tänkte jag att jag kunde göra i helgen. Men skrivandet blir lätt rörigt. Om jag inte har något tydligt mål, någon tydlig mening, att skriva om. Så är det alltid. Och just nu känns skrivandet som en överlevnadsstrategi också. Jag vet en gång när jag överlevde på riktigt. När jag var en vecka utan mat i skogen med mina klasskamrater. Jag kan inte påstå att det var särskilt svårt egentligen. Det var ju bara en vecka. Men man kände illamående. Och den där kaustiksodan som jag använde för att göra rent islandslav glömmer jag aldrig bort. Det var som det började fräta i munnen. Och hade jag inte spottat ut det så hade det förmodligen frätt sönder munnen. Men det var en reflex. Vi gjorde så mycket på naturguidesutbildningen. Var på så många ställen. Kanske att allt inte ser omöjligt för mig ändå? För inom mig bor en massa olika platser. Platser som jag försöker skriva om. Jag behöver inte göra det så komplicerat egentligen. Vi kan börja med vad jag har gjort idag. Och idag har jag satt igång diskmaskinen och tvättmaskinen. Saker ser bra ut för mig. Det gäller bara att koncentrera på det positiva. Hela tiden koncentrera sig på det positiva. Och just nu längtar jag väldigt mycket efter att få arbeta… 

Det lät högt. Som något larm av något slag. Han hade hört det någon gång förut men visste inte var. Det kom så plötsligt och var så allvarligt men det blev inget mer än så. Mer än ett larm. Om att någon eller något var på väg mot honom. Vad det var visste han inte. Han kunde inte se något i den här dimman. Men det kändes som han borde flytta på sig. Så det var just det han gjorde. Det lät som något åkte förbi men han kunde inte se vad det var. Dimman var för tät och han kunde heller inte se landskapet runt omkring sig. Landskapet som verkade väldigt trafikerat men han visste inte var eller varför någon åkte som de åkte. Han tänkte att om han skulle hitta en busstation någonstans så kanske han skulle kunna ta någon buss någonstans. Och rätt var det var kom han till en busstation. Det kom som på beställning och han tyckte att han kände igen busstationen. Det var med vana steg som han klev på bussen som skulle ta honom någonstans. Dimman var fortfarande tät men när bussen närmade sig just den platsen så lättade den något. Han klev av och gick över vägen. De röda byggnaderna var öde och övergivna… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Idag fick jag samtal av god man som ville komma och ge mig mitt nya kort och få lösenord till streamingtjänster av mig. Något jag inte vet om man får göra. En arbetskamrat sms;ade mig och frågade om jag skulle komma till jobbet idag. Jag svarade nej och han svarade okej. Han ringde kort därefter och då förstod jag precis vem det var. Han berättade att de hade rensat ogräs och att de saknade mig på jobbet. Det var skönt att höra att i alla fall någon saknar mig på jobbet. Det blir lätt ensamt att sitta i sin lägenhet. Jag har skrivit om det flera gånger nu och skriver det igen att det lätt blir en känsla av övergivenhet att sitta ensam i sin lägenhet. Men så ringde jag mamma också och då berättade hon att hon fått kristallsjuka. Det är något som sitter i örat och som gör en alldeles yrslig och illamående. Jag tvekade att åka till henne först men hon sa att det gick bra så jag tog bussen till mamma. Men först stängde jag av datorn och radion. Jag har märkt att datorn gått lite trögt på senare tid så jag ville att den skulle vila sig lite. Väl hos mamma så hälsade Bella på mig. Mamma hade redan lagat mat som var panerad fisk, potatis, bearnaisesås och hackad kål. Till maten såg vi färdigt filmen Mufasa. Till efterrätt åt vi honungsmelon som Bella tyckte om också. Jag försökte hitta någon bra källa till att lära mig mer om skjutningen i Uppsala men har inte hittat någon annan källa än polisens hemsida. I alla fall så var det inte det jag tänkte på när jag var hos mamma. Och efter maten åkte vi till ICA knuten där jag handlade päron, mjölk, chips, Mer päron- och äppeldricka, stor fantaflaska, knäckebröd, paj och matlåda. Efter det åkte vi till Pålljungshage till apoteket där mamma köpte något för sin yrsel och jag för min allergi. Jag nämnde det att jag tyckte att det var så tråkigt att apoteken privatiserats. Mamma sa något att det hade de väl varit länge eller vi var ju där precis nu? Jag känner inte riktigt att min poäng gick fram där. Jag nämnde det i alla fall att de ju inte är tillgängliga för såna som mig. De ligger alltid på långt avstånd men jag tänkte inte prata mer om det just då i alla fall. Det är en sån sak som jag känner att jag kan hetsa upp mig för. Tillgängligheten för apoteken. Men vi pratade om annat och jag fick skjuts hem och väl hemma satte jag på radion och datorn och packade upp alla mina varor. Sen har jag skrivit färdigt den där artikeln om mordet i Uppsala. Fortfarande har inget hänt i Nyköping och jag bara väntar på den värsta typen av nyhetshändelse. Men just nu skulle jag väl vilja skriva något eget. Något om hur livet såg ut efter Brunnsvik. När jag gick i någon slags dimma av glömska. När så mycket annat verkade viktigare och man verkade ha glömt hur man ska leva. Jag trodde ju att jag kunde få jobb och ta körkort. Men mitt liv var omsvept i en dimma som fick mig att glömma allt och alla. Något var i rörelse men det var inte jag i alla fall…