Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Vid tre-fyra-tiden kom mamma och hämtade upp mig. Hon skulle laga köttfärssoppa. Väl hemma hos mamma så satte jag på tv;n. Jag tyckte att jag var för förkyld fortfarande för att hjälpa henne. Så jag såg först något matlagningsprogram, sen något på SVT och sedan castade Drömproduktioner på Disney plus. Kort därefter var maten färdig och vi kunde ta soppa med creme fraiche och bröd. Till maten började vi titta på Mufasa. Vi såg inte hela dock. Det tänkte vi göra någon annan gång. Vi tog lite kaffe som inte var pulverkaffe den här gången och kakor. Efter det åkte vi till ICA knuten där jag handlade mjölk, chips, en stor fanta, Mer päron- och apelsindricka, pajer, marschmallows och choklad. Efter det fick jag skjuts hem. Jag har inte gjort så mycket sen jag kom hem. Jag såg på någon video på youtube och har börjat se på Harry Potter och dödsrelikerna. Det känns som jag borde skriva något. Som att det förväntas av mig att jag ska skriva något. Jag anser inte att det blir några bra texter om man ska gå på känsla hela tiden. Men något borde jag väl kunna skriva? Inte på beställning nej. Det funkar sällan så. Jag vet inte om det finns någon mirakelkur för skrivandet för jag har inte hittat något i alla fall. Men så tittar jag hela tiden på polisens hemsida. Väntar på att något ska hända. Det är så frustrerande att jag inte vet var jag ska ta vägen. Men jag borde skriva på något annat. Något annat som är en berättelse som jag inte skrivit på evigheter. För den ligger i en mapp och inte i min mejl. Det skulle nog vara lättare att skriva på den om den låg i min mejl. Men frågan är vad jag ska skriva om. Det vet inte ens jag längre. Men det har något med medvetandets ytterkanter att göra… 

Nu har jag sett hela Mufasa lejonkungen-filmen. Och oh boy vilken bra film det var! När man befinner sig i en sådan situation som jag befinner mig i, en där man inte har körkort eller full kontroll över sin ekonomi, så kan ändå en film ta en till platser som man aldrig trodde att man skulle få besöka. Afrikas slätter. Nu tänkte jag inte bli bitter. Förhoppningsvis kommer min situation förbättras en dag. Jag har ju fortfarande jobbet att gå till. Även om jag är rätt förkyld än. Men nu tänkte jag berätta om filmen. I början var ju Mufasa med sina föräldrar. De sökte efter ett land som var full av rikedom. För det land de befann sig i då var torrt och fattigt. Det började regna och en flodvåg svepte iväg Mufasa långt bort från sina föräldrar. Jag vet inte hur mycket jag ska avslöja av filmen men kort efteråt träffade han Tiki, som senare skulle bli känd som Scar. Jag älskade precis allt med den här filmen. Hur den tog oss igenom detta främmande landskap som nu var Mufasas nya hem. Och nu hade en ny bror. Vi fick träffa Scars föräldrar. Lära oss att det var hans mamma som tog hand om Mufasa. En ny lejonflock riskerade att ta död på den gamla. Mufasa dödade den lejonflockens son och blev därför jagad. Men det var för att skydda Tikis mor. Att inte Tiki själv kunde försvara sin egen mor gav honom väldiga skuldkänslor och han undrade om han kunde göra något rätt. De fick i alla fall lov att fly och får på vägen ta sig igenom farliga raviner, apfulla träd och snöklädda berg. De får, på vägen, lära känna det som i framtiden kommer att bli Mufasas flickvän, hennes följeslagare Zaziki och babianen Rafiki. Man förstår Tikis avundsjuka när Mufasa börjar umgås med den här tjejen. Det var ju Tiki som var kär i den där tjejen. Kanske var det också därför som Tiki förrådde honom. Berättade för de andra lejonen var de befann sig. Mer borde jag egentligen inte berätta men det känns redan som jag berättat för mycket så jag kan väl inte sluta nu. Så mycket kan jag berätta i alla fall att de upptäcker det land som ska komma att bli deras land. Rafiki får sitt stora träd och när jorden skakar så skapas plötsligt den där klippan som kommer att bli så känd genom alla Lejonkungen-filmerna. Jag har svårt att slita mig från varje sekund av filmen, varje scen, gör att jag glömmer bort min situation för en stund. Egentligen finns det inget som heter patient eller börda. Men familjerelationer är komplicerade. Det finns inga rätt eller fel. Vissa har helt enkelt haft mer otur, som Scar, och det går inte i förväg se vem som är skurken eller hjälten. I början tror vi bara att vi är bröder, som vi gör i filmen, men jag kan inte låta bli att undra om de ska göra en otecknad film om Simbas dotter Kiara också. För i så fall kommer jag se den också. Men jag måste säga att jag inte är missnöjd. Långt ifrån missnöjd faktiskt. Den här filmen får fem av fem möjliga och får jag chansen så kommer jag att se den igen… 

Har precis sett Harry Potter och halvblodsprinsen. Jag inser nu att jag borde ha varit försiktigare när jag blev förkyld. Men jag behövde lämna tillbaka boken. Nu har jag inte bara en envis snuva och nysningar utan också en hosta som får det att kännas som jag ska hosta sönder lungorna. Det är rätt skönt dock att ha inte lika mycket att göra som jag hade igår när jag både var på jobbet, hem till mamma, till affären, till biblioteket, i alla fall inte på boendemöte efter avrådan från personalen och hundvakt. Jag har dock svårt att sova senare än till två. Efter det blir jag rastlös och jag vet inte vad jag ska göra. Om jag hade drömt så hade jag drömt om vita korridorer där det plötsligt skulle dyka upp random färger. Alltså feberdrömmar. Och jag får lust att skriva mer nu när jag är hemma och ska vara hemma imorgon. En dröm jag hade bland annat hade Smile 2 monster i sig. Det var verkligen en mardröm. Och för den som sett filmen förstår verkligen vad jag menar när jag säger att det är värsta typens monster. Just nu funderar jag dock på varför inte min god man ringer mig. Jag trodde jag skulle få ett nytt kort imorgon. Om han inte ringer; blir det inte lite väl opassande att dyka upp då. Om han nu dyker upp. Jag vet ju inte när det är. Och jag kanske ligger och sover då. I alla fall. Jag tror jag får ta skrivandet i omgångar nu för jag orkar verkligen inte att skriva hur mycket som helst. Men det är viktigt att hålla fast i skrivandet även när det känns som det går emot en. Kanske inte lika hårt som när man inte är sjuk men likväl hålla fast vid det. Det är något speciellt att skriva om feberdrömmar. Det är inte alltid man är sjuk och när man är det så är feberdrömmarna tydligare. Annars skulle jag kunna skriva om att jag bara ligger i sängen men det kanske inte skulle vara lika kul. Roligare då om jag hamnar i ett helt annat landskap som en vit korridor eller ett snöklätt landskap. Man börjar se saker som inte finns där. Färger dyker upp ur tomma intet och svävar fritt framför näsan. Det är så det är att ha feberdrömmar och det är så jag har det just nu. Jag ska väl försöka att inte vara allt för långrandig men jag tycker det är ett intressant ämne i alla fall. Och det skulle hjälpa mig mycket i mitt skrivande. Feberdrömmarna alltså. I å för sig har jag inte tänkt ha med några feberdrömmar i de övriga texter jag skriver. De kräver att man håller sig vaken. Även fast man befinner sig mitt i drömmen. Det är lite märkligt, jag vet, men så är också så många andra av de texter jag skriver… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Efter det tog jag bussen som skulle ta mig till Spindelplan och väl på Spindelplan var det bara att byta om. Min ledare tyckte väl att det inte var så jättebra att jag kom förkyld men jag hade ju inget val. Jag behövde lämna tillbaka bokcirkelboken. I alla fall så rullade vi ut släpkärran. Vi rullade också ut åkgräsklipparen. Tog ut gågräsklipparna och trimmern. Sedan rullade vi in släpkärran igen. Försökte få igång de olika maskinerna bara för att upptäcka att det var slut med bensin i en av gräsklipparna. Så vi åkte till Preem och tankade en dunk med bensin. Sen så åkte vi tillbaka och tankade i bensin och sen så gick och åkte Patrik omkring med de olika maskinerna och klippte gräset. Det var mest för att testa dem dock och efter ett tag gick vi in i lokalen igen. Jag bytte om och spelade lite My little universe innan jag gick hem till mamma. Jag ringde henne på vägen och det gick bra att jag kom till henne. Hon skulle laga köttfärssås. När jag kom till henne så var hon redan ute med hunden Bella. Hon hade tydligen varit till Öppen hand och handlat lite saker, bland annat en ny kastrull. Bella hade bajsat fem gånger idag så vi behövde inte vara ute så länge till. Väl i lägenheten började mamma laga mat men jag kunde inte hjälpa till eftersom jag är förkyld. Det blev spagetti och köttfärssås med pizzasallad till och när vi satte oss ner för att äta så satte vi på ettan och spolade tillbaka så att vi kunde se Invandrare för svenskar och Trädsgårdstider. Vi tog lite pulverkaffe och samma kakor som igår. Jag skulle både till ICA knuten och biblioteket. Jag började med att gå till affären där jag handlade baguette, Varma koppen, iskaffe, punschrullar, pulverkaffe och chips. Efter det åkte vi till biblioteket där jag lämnade tillbaka Den underjordiska järnvägen eftersom jag inte börjat läsa den än. Efter det åkte vi hem till mig där jag tänkte gå på boendemötet men där jag blev avråd från det eftersom jag är förkyld och riskerar att smitta andra. Väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. När personalen väl kom sen så ville jag att han skulle framföra en önskan från min sida att ha journalistmöte nästa onsdag. Det sa han att han kunde framföra. Men de höll sig på avstånd. Eftersom jag är förkyld. Just nu tittar jag på Harry Potter och halvblodsprinsen och är hundvakt. Egentligen är jag inte i form för att skriva något så jag kanske återkommer senare när jag sett färdigt filmen och hunden Bella är hemma igen… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Eftersom jag började få slut på mjölk så tog jag en promenad till Tempo Humlan. Promenaden gick förbi Rosvalla, fotbollsplan, några villor, Rosenkällaskolan och till slut affären. Väl i affären så handlade jag mjölk, pajer, chips och dricka. På vägen hem så tog jag en lite annorlunda väg. Den gick förbi villorna. Och jag kunde ha svurit på att jag såg Lugero Sömnväktaren gömma sig där någonstans i skogen. Annars är villor och deras trädgårdar väldigt existentiella tycker jag. Ingen är den andra lik. Och den speglar på något sätt den person som äger den. Nu bor inte jag i en villa utan en lägenhet men om jag hade bott i en villa så hade jag tänkt mig att jag skulle odla mycket. I å för sig skulle jag bara koncentrera mig på biblioteket och det skulle va jättestort så att det får plats med en massa böcker. Både debutanter och gamla författare. Det spelar ingen roll. Alla böcker ska få plats i mitt bibliotek. Nu har jag ingen villa och kommer kanske inte ha på ett tag. Jag tänker mig snarare ett hus på landet. Promenaden gjorde mig väldigt svettig dock och därför blev jag kall och därför förkyld. Jag tror inte jag är för förkyld för att vara på jobbet dock. Men det är ett tag kvar tills dess. Har spelat en del minecraft. Och sett Harry Potter både Den flammande bägaren och Fenixorden. Så jag har nog inte gjort så mycket annat idag. Jo just det; jag kunde ha svurit på att jag såg Lugero Sömnväktaren någonstans där i skogen. Det var ju lite bakom villorna så jag hade svårt att se. Men jag är rätt säker på att jag såg rätt. Sen var det en annan grej också. Medan jag gick där bland villorna så föreställde jag mig hur det skulle vara om allt låg i dimma. Och att den här dimman var så tät att det inte skulle gå att se någonting i den. Det tänker jag annars att jag kommer skriva om i en av mina berättelser senare. Den som är i Mora och jag sitter i Rosa huset och jag har varit på Arbetsförmedlingen och ska på körskolan. På något sätt hamnar jag i dimman sen. Men saker och ting förändras i dimman. Inget är som det ska och det är precis som det ska va. Men varför skulle dimman vara just vid villorna? Nej det fanns ingen dimma där. Mer än en föreställd sådan och något sådant är ju inte verkligt. Eller är det verkligt? Vad är verkligt? Efteråt blev jag i alla fall förkyld men inte för förkyld. Det kändes som jag skulle kunna få feberdrömmar. Sådana saker där man börjar se saker som röda ringar som egentligen inte finns där. Vad hette den där boken som var så märklig? Den där någon hamnade i en värld som var så märklig att ingen begrep sig på den. Inte ens han själv. Jag kan inte komma ihåg vad boken hette men jag kan skriva själv om märkligheterna. Som jag själv upplever. När jag drömmer. Eller skriver att jag drömmer. Skriver om så märkliga saker att ingen kan begripa vad sakerna betyder. Vilket är också som det ska vara. Men det är förstås en utmaning. Att skriva så folk tror en. Eller att skriva i över huvud taget. Det hade varit lättare om man jobbade med bilder eller video direkt. Precis som jag gjorde i Brunnsvik. Men det är länge sen. Inget av det jag gjorde då kommer jag ihåg. Vilket är lite sorgligt på ett sätt. Men det är så det är och det finns inget jag kan göra åt det. Om jag inte skriver om det. Och jag skriver om det. Hela tiden. Vare sig jag vill det eller inte. Skrivandet är sällan lustfullt. Det måste jag erkänna. Men just det faktum att det går att besöka platser man inte besökt på evigheter gör det väldigt lustfullt. Och det ska man inte slarva bort. Känslan alltså. Känslan av att befinna sig i utkanterna av samhället. Allra längst bort där inga bussar eller tåg går. Där fann jag en gång mig själv vandrandes i en skog som var så skrämmande att jag fick skynda förbi den. Och fäboden. Den var stor. Det var så många år sen jag var i en sådan fäbod. I å för sig har jag Rädbjörka men en fäbod där man kan vara för sig själv. Har man sällan. Och det var det jag minns. Att jag var ensam och att jag alltid hade möjlighet att besöka samhället igen om jag ville det. Jag hade också högstadiet att tänka på. Och jag vantrivdes något oerhört. Kanske är det just därför som jag har så svårt att minnas fäboden. För att det är förknippat med dåliga minnen. I alla fall, nu blev det som jag sa att jag var rädd för att det skulle bli. Att jag skulle skriva utan mening och mål. Men det kanske är meningen också. Det kan inte vara meningen att allt i livet ska ha mening? Nej om det skulle ha det så skulle det bli meningslöst och tråkigt. Så jag skriver utan mening för att komma någonstans och jag kommer någonstans och det är bortanför villorna. Längre bort än jag någonsin gått tidigare. Och jag kan se att jag lämnar spår efter mig. Både mentala och fysiska. Det gör jag alltid. Det är så det är att skriva. Man lämnar förhoppningsvis något läsbart…