Idag började jag dagen med att se på första avsnittet av Welcome to Derry. Jag tänkte ju att jag skulle ha jättemycket att skriva men nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jag antar att jag får se den en gång till för att minnas den. Jag gjorde mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Idag tog den en lite annorlunda väg eftersom vägen som går till lasarettet är stängt. Väl på jobbet var det bara att byta om och sen var det bara att arbeta. Idag skulle vi kratta löv och det var rätt mycket löv att kratta. Så pass mycket löv att det blev övermycket. I alla fall var det så det kändes när vi packade löv i plastpåsar och de blev överfulla med löv och man försökte trycka ner dem bäst man kunde även fast det inte gick. Tre säckar fick vi ihop allt som allt. Och efteråt åkte vi till Rosvalla där vi tömde säckarna. Och åkte tillbaka till arbetslokalen där det bara var att byta om och gå mot mamma. Jag ringde henne också och då sa hon att hon skulle ta med hunden Bella och möta mig. Jag mötte dem nästan i det bostadsområde som hon bor i. Bella skulle bara kissa och bajsa lite. Sen gick vi in och till mat åt vi chilli con carne med ris. Vi såg det sista avsnittet av Chernobyl och efteråt skulle mamma städa lägenheten lite inför en lägenhetsvisning. Så hon kanske flyttar trotts allt. Så att säga. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade baguette, Varma koppen, Yakisoba, chips, Mer svartvinbärs/hallondricka, pajer och choklad. Efter det fick jag skjuts hem och med mig hem har jag fått en hund. Mamma följde med in i lägenheten medan jag satte på radion, datorn och packade upp alla varor. Men annars har jag inte gjort så mycket. Jag ska väl gå ut med Bella vid niotiden. Och jag tror att jag ska försöka läsa en del av En del av havet som jag sagt att jag ska göra. Det brukar ta lite tid men det är väl ändå tid som man kan kalla kvalitetstid? 

Jag hade någon slags dröm i natt. Jag har svårt att minnas om den tog sin början på ett hotell eller i vattnet vid en klippa. Om den tog sin början på hotellet så var det som något hade hänt och hotellet var det enda säkra stället att befinna sig på. Det hade varit någon kärnvapenattack eller liknande. Men livet där verkade ovanligt normalt trotts allt. Vi skulle äta mat men maten var tidig. Och där någonstans hamnade jag i Moratrakten någonstans. Jag tror det var vägen som gick mot Älvdalen men på något sätt försvann den här vägen och ersattes av en stor sjö. Även klippväggen vred sig snett åt höger så att jag inte kunde hindra att hamna i vattnet. Jag tror drömmen var en symbol för rädslan att aldrig bli publicerad. Jag vet att värsta tänkbara scenario vore om jag hamnade i vattnet någonstans. Det är därför som jag är så rädd för att drömma om det. Men jag ser det som ett sätt för mitt undermedvetna att säga åt mig att skriva den där boken någon gång. Innan jag hamnar i vattnet. Vilket jag i å för sig gjort med vilje men att gjöra det med ovilje måste vara det värsta som kan hända en människa. Eller hur tänker ni? 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag gjorde ingen Varma koppen eftersom jag tänkte att jag ändå skulle äta hos mamma. Jag spelade lite minecraft och stängde av datorn och radion innan jag tog bussen till polisstation. Jag kom en halvtimme tidigt och nämnde för reception att jag skulle på förhör. Ifall de skulle undra vad jag gjorde där. De nämnde att de skulle nämna det för personen det handlade om. Tiden gick rätt fort dock och snart kom mamma och advokaten som var mitt målsägarbiträde. Sen började mötet som spelades in. När jag nämnde att jag hade kontakt med den här personen fortfarande så sa han att han rekommendera mig att blocka kontakten. Annars utgick från några skärmdumpar som jag hade skickat till polisen tidigare. En del saker undrade jag hur jag kunde skicka, men jag antar att det är lätt att vara efterklok. Mot slutet hade vi kommit fram till något i alla fall. Och jag följde med mamma hem där vi lagade till pizza. Vi såg en del på Nyhetsdagen på tv4. När maten var färdig så satte jag på Chernobyl på HBO max. Jag ville komma iväg ganska fort efter det. Så vi såg bara lite på tv4;as Nyhetsdagen. Ute var det riktigt ruggigt väder. Bella kissade bara och sen ville hon in. Mamma satte på en tvättmaskin i tvättstugan. Sen åkte vi till ICA knuten där jag handlade mjölk, milkshake, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, pytt, vegetariska chicken nuggets och choklad. Sen fick jag skjuts hem och jag glömde kassarna än en gång som jag brukar förvara panten i. Väl hemma satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag vet att jag inte haft tid och tänka på saker som kärlek när jag varit hos mamma hela dan. Men jag blir fortfarande lite fundersam när det kommer hit en kille igen. Visst; vi kan mysa kring något intressant samtalsämne men det är lätt att falla i den här Kafkapaviljong-fällan. Den då vi är för blinda för att tro att något som förintelsen bara skulle hända i trettiotalets Tyskland. Egentligen orkar jag inte tänka på det men jag måste tänka på det. Annars kanske jag blir en av dem som sätts i ett sådant läger. Jag måste prata, kanske på boendemötet, om Kafkapaviljongen. Om faran att blunda för nazismen. Men hur uppstår den egentligen? Jag vet väl egentligen inte. Jag skriver ju om något helt annat. Men man kan väl kort säga att den gror i en grund av fördomar och allmän dumhet. Nu har jag anmält mig till Ung Vänsters veckokurs i alla fall så då har jag äntligen chansen att vara med likasinnade. Det är allt för sällan man får vara det… 

Han hade hamnat i ett höstlandskap. Plötsligt byttes det mörka med det röda, gula och orangea. Sådana färger som fanns på löv på hösten, så att säga. Var det kom ifrån visste han inte riktigt säkert. Han var inte ens säker på att det hade varit höst för en liten stund sen. Han var rätt säker på att det inte hade varit höst. Så varför var det höst nu? 

Ja varför var det höst? Varför hade naturen sin gång? Så klart fick naturen ha höst om den ville det. Men det var inte det de hade varit för en liten stund sen. Och vad som hade varit för en liten stund sen var han också osäker på eftersom han inte kom ihåg. Minnet svek honom och det gjorde så ont i honom att han inte kom ihåg. Vem han var, var han var på väg och vad som var hans mål. Allt sådant blev så otydligt nu. Det enda han mindes var det som hände för stunden och det som hände för stunden var att gick genom ett lövtäckt landskap han inte kände igen. Det var som färgerna flöt in i varandra och bildade en sörja som det inte gick att uttyda något ur. Där var det som han fann sig själv, för en liten stund, och han lät sin kropp falla baklänges. Han tänkte att han skulle landa i löv, men landade i en säng, och insåg att allt hade varit en dröm… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet så bytte jag till jobbkläder. Idag skulle vi sopa en trappa av någon anledning jag inte förstod. Jag började överst i alla fall och det var rätt läskigt eftersom det var en rätt brant trappa. När jag var färdig så tog Patrik över och sen tog Patrik över. Vi har alltså två Patrik på jobbet. Vi brukar säga Ö och R för att skilja dem åt. När vi var färdiga så var det bara att byta om. Och sen var det bara att gå hem. Men först gick jag till ICA knuten och handlade mjölk, iskaffe, chips, Mer äpple och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Efter det tog jag bussen hem. Vid ett tillfälle sa bussföraren till några småungar vilket kändes lite onödigt eftersom de inte hade varit så stökiga ändå. När jag kom hem så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Annars har jag inte gjort så mycket annat. Mer än att fundera över varför jag inte kan kärleken förstås. Under långa perioder ligger jag bara och känner mig helt hjälplös över händelsernas gång. Och inte hjälper det att personalen kommer på matstöd eller medicinstöd. Det är knappast en person jag skulle få känslor för. Det känns som man inte får känna någonting. Plötsligt börjar man tro att alla är nazister. Som tur är så har jag träffat chefen. Jag vet inte på vilket sätt det ska hjälpa dock. Jag känner mig fortfarande lika ensam. Jag fattar inte varför ingen vill ha mig. Vad gör jag för fel liksom? Det känns mer och mer som det är personalen som gör fel. Men på vilket sätt vet jag inte än. Jag orkar inte överanalysera det här. Alternativet skulle ju vara att jag skulle dö vilket jag ju heller inte vill göra. Varför ska det va så här när man bor i Nyköping? Staden där killgängen styr. Jag hade verkligen velat hitta kärleken nu. Alltså verkligen! Min törst är avgrundsdjup och jag tror att min hunger är likaså. Kärlekstörstande och kärlekshungrande. Varför skriver ingen om kärlek för? Och om sex? Jag bara… vill inte dö ensam… vet inte… jag ger upp nu…