Det var totalt kolsvart. Han kunde inte se någonting. Det var något. Var det jord? Som han kände mot sin nakna hud? Han försökte röra sig lite men det gick inte. Den här jorden låg hårt hoppackad mot hans kropp. Så vad skulle han göra? Han kunde ju knappast ge upp. Syret började ta slut och han visste inte vad som skulle hända om allt syre tog slut… 

Om han skulle dö; vad skulle hända då? Skulle han förmultna och bli en del av jorden? När maskarna fått äta ostört? Eller skulle han ta sig ur det här helvetesstället innan det var för sent? Han prövade att röra händerna och fötterna. Varför hade han inte gjort det tidigare? Något rasade; det kändes som det var jorden under honom. Som liksom gled under honom och plötsligt var han inte begraven längre. Men han visste inte heller var han var. Det var totalt kolsvart. Det gick inte att se någonting. Bara känna och allt han kände var jord. Torr jord så han kunde inte vara på något blött ställe. Långt ner i underjorden var han och här, här var allt så extremt mycket torrare, än det var på ytan. I alla fall om man inte var i någon slags berggruva med stalaktiter och liknande saker. Då var det blötare, hade han för sig. Han hade aldrig själv varit i en sådan grotta, men kunde tänka sig att det var så… 

Så vad skulle han göra nu? Han kunde inte se någonting så han kunde inte se var han skulle någonstans. Han fortsatte att glida längs med den här jordhögen han befann sig på. Det verkade inte riktigt finnas någon mark. Jorden, som i övrigt inte gick att få grepp om, gav inget fäste. Han föll handlöst med allt det där jordiga. Och det jordiga täckte honom precis överallt och begravde honom igen. Nu gick det att röra sig dock. Om det slutade regna jord någon gång, det vill säga. För det fortsatte regna jord och det begravde honom. Och han tog sig loss. Så där höll det på. I omgångar… 

Det kändes som maskar försökte äta honom. Det kändes som också han skulle förmultna. Men han vägrade acceptera det. Han reste sig upp och jord föll av honom och landskapet han såg, det var det sista, han hade väntat sig att han skulle få se… 

Nu har jag sett färdigt Little nightmares 3. Jag har följt med när vi stött på en spindelkvinna, två dockor Matinbum kallade Palle och Knalle, en gubbe med en docka och nu sist en gubbe med armar som rör sig som ormar och som har ögon i händerna. Också det där ansiktet ned glasögonen som man fick lov att slå sönder. Det slutade nog som jag hade väntat mig att det skulle sluta. Jag kunde inte tänka mig att det skulle sluta på något annat sätt och det är både en lättnad och en börda. Jag hade hoppats på att spelet skulle vara längre men nu när jag har sett det så förstår jag det bättre. Under spelets gång så fanns det ett flertal gånger som jag tänkte att det, det måste ha varit svårt, att skapa. Alla detaljer. Men så tänker jag på mitt eget skrivande och kommer ihåg att det är ganska detaljrikt det också. Det verkar finnas en hunger efter sådana historier i alla fall vilket är en fördel för min del. Om man nu ska skriva om drömmar, det vill säga, så är det ju bra om folk förstår dem. Och det kan tyckas som man drivs till vansinne, men tro mig, jag har koll på allt. Trotts att dröm och verklighet flyter ihop till en enda röra och till skillnad från Little nightmares så skriver jag inte om några mardrömmar. Däremot kan de upplevas obehagliga och som att de aldrig tycks ta slut. Så var tanken i alla fall. Men vem har sagt att jag inte kan försöka igen? 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet var det bara att byta om. Idag skulle vi klippa lite gräs och jag fick gå med gågräsklipparen runt buskar och längs med husväggen. Vid ett tillfälle så råkade jag klippa till en gren och fick därför smeknamnet grenknäckaren av vår arbetsledare. Det var lite på skoj, förstås, och jag tar inte saker på jättestort allvar på jobbet. I alla fall borde jag inte göra det. Och det går väl inte att överanalysera varför jag körde på en gren. Gräsklipparen gick ju inte sönder i alla fall som tur är då vi tittade till den. Vi körde på ett ställe till men sen var vi färdiga. Jag bytte om och min arbetskamrat bytte om och jag ringde min mamma som sa att jag kunde komma. Jag fick skjuts hem till mamma och väl hos mamma så fick jag ta ut hunden Bella så att hon fick bajsa och kissa. Väl inne sen igen så satte jag på tv:n som sände Nyhetsdagen på tv4. Jag kunde ge mamma brevet jag hade fått från Överförmyndarnämnden och boken Ett jävla solsken eftersom jag tänkte att den skulle passa henne. Det verkade som hon tyckte den var intressant i alla fall. Och till mat fick jag potatis, köttbullar i sås och kokt blomkål och morötter. När vi skulle till att äta satte jag på Chernobyl på HBO max. Jag skulle nog säga att det är den jobbigaste delen av Chernobyl. Den där brandmännen är i ett sjukhus i Moskva. Och de blir så väldigt skadade av radioaktiviteten. När vi hade tittat färdigt på ett avsnitt av Chernobyl så såg vi på nyheterna på SVT 2. Det var något SVT forum innan också som jag inte visste vad det handlade om och sen var det något program efter nyheterna också. Vi tog lite pulverkaffe och kaka och satte på Pirates of the Caribean I främmande farvatten. Vi såg inte så länge dock eftersom vi kom på att vi behövde panta burkar. Så vi åkte först till Arken Zoo för att beställa kloklippning åt hunden Bella. Sen åkte vi hem till mig för att hämta pantburkarna. Sen åkte vi till ICA maxi och pantade. Sammanlagt blev det hundrafemtio kronor ungefär. Efter panten åkte vi till Stadium och kollade efter sockor. När jag hade köpt ett par åkte vi till Lager 157 där jag också hittade sockor men även vanliga strumpor och en filt. Jag fick skjuts hem och jag hade redan startat igång radion och datorn. Jag såg sista avsnittet av Little nightmares 3 vilket nästan skulle kräva en recension för sig själv. Så, så mycket mer har jag inte gjort idag. Jag kanske skriver något mer om jag kommer på något men annars får vi se den här dagboksanteckningen som färdig! 

Idag började dagen med att göra mig ett par nästan rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe. Nästan rostade för att jag inte ville bränna av dem. Spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Jag var lite stressad då jag vaknade lite sent men hann precis med bussen till jobbet. Väl på jobbet var det bara att byta om. Innan vi skulle jobba så pratade Patrik med sin flickvän på mobilen. Jag tyckte det var lite okänsligt av ledaren att säga åt Patrik att vi skulle börja jobba. När han pratade med sin flickvän. Så skulle i alla fall jag tycka om jag hade en flickvän. Nu har jag inte det men jag tror ni förstår vad jag menar. Idag skulle vi i alla fall klippa gräs. En åkte med åkgräsklipparen, två av oss gick med gågräsklipparna och två av oss krattade löv. Jag klippte längs med husväggen och klippte lite löv men då sa Patrik att jag inte behövde klippa löv utan att det skulle krattas upp i stället. Så när jag var färdig så satte jag mig på parkbänken. En arbetskamrat satt lite längre bort. Hon klippte onödigt mycket och kom fram lite efteråt, nästan lite hotfullt, och tog av sig sin tröja. La den på bordet. Hon var väl förmodligen svettig eller något. Jag gick i alla fall till de andra och Patrik sa att om jag var färdig så kunde jag gå med gräsklipparen till garaget och hjälpa till att kratta löv i stället. Så det var just det jag gjorde. När jag hade gått iväg med gräsklipparen så hjälpte jag till att kratta löv. Jag lassade i löv i säckarna. Och krattade lite mer löv. När vi var färdiga så hade vi ungefär två och en halv säck med löv. Jag reagerade på att en av arbetskamraterna var extra aggressiv just då. Vår ledare fick säga åt henne ett antal gånger för att hon irriterade sig på småsaker. Jag vet inte vad jag ska tycka längre. Jag har ju sett det förut. Och det är samma, förbannade, rädsla att nämna det vid namn. Man har haft för lite sex. Eller något liknande. Jag har i alla fall inte haft något sex. Men så har jag inte heller någon flickvän. Det har hon. Eller hon har en man. Så då har jag fått det sagt. Vad har jag gjort mer idag då? Vi åkte och tömde säckarna i Rosvalla. När vi kom tillbaka bytte jag om. Mamma hade ringt lite innan men då nämnde jag att jag skulle släktforska. Men först skulle jag handla och jag skulle handla på ICA knuten baguette, Yakisoba, pågenlimpa, mjölk, bregott, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Efter det tog jag bussen till släktforskningen vilket nästan skulle kräva en text för sig. När jag kom hem packade jag upp alla varor, satte på radion och datorn. Till mat åt jag paj och nu är jag hundvakt. Så jag ska väl gå ut med hunden vid tio ungefär. Ibland undrar jag om jag arbetar för mycket men så kommer jag på att det finns andra som jobbar mycket längre så jag har inget att klaga på. Däremot så har jag svårt att finna tid för skrivande vilket är lite jobbigt. Att hålla så många perspektiv i sitt huvud samtidigt gör en ju lite galen. Eller kanske inte galen men på gränsen till et mentalt sammanbrott. Lite så där hela tiden. Är det någon som känner igen sig?