Jag blundade och njöt av att solen nu tittade fram långt därborta någonstans. Jag lät solen värma upp min stelfrusna kropp. Jag kände mig som en isbit som behövde smälta för att vakna till liv igen. Varje lem, varje muskel, i min kropp behövde sol för att vakna upp. Det märktes att jag hade befunnit mig i kyliga landskap; jag var så stel och den här stelheten höll nu på att upplösas av solen!

Jag hade också klättrat en del sen jag stod på den där vägkorsningen till den nu ickeexisterande fäboden. Jag var nu så högt upp att jag var en bra bit över trädens toppar och här kunde jag se landskapet jag lämnat bakom mig och att gräslandskapet verkligen var oändligt. I alla fall kunde jag inte se änden på den och det var så stort att jag fick svindel. Jag var en bit ifrån det där nu men kunde ändå känna känslan av vinden som blåste genom landskapet och hur jag försökte hitta något att fästa blicken på. För det hade jag inte fått då. Visst jag kunde fästa blicken på grusvägen men den hade inte heller gått någonstans. Så jag hade verkligen befunnit mig i ingenstans. Och nu var jag någonstans. Någonstans väldigt högt upp i landskapet. Bakom mig fanns en tätbevuxen skog. Jag visste inte var jag hade sett den tidigare men det var i alla fall där som vägen fortsatte. Så jag fortsatte på grusvägen…

Vad är syftet med den här texten? Vad vill jag få fram? Jag tänker mig att jag vill berätta om den orättvisa behandling jag fått av Nyköping som kommun. Varken mer eller mindre. Många saker hade kunnat förhindras om inte vissa personer triggat igång det hela. Till att börja med har vi polisen som misshandlade mig och tryckte ner mig i golvet i mammas lägenhet. Sedan har vi psykiatrin som fick för sig att jag hade hallucinationer och frågade om jag såg något när jag tittade upp i taket. Så klart såg jag inget men det sa jag ju inte då. För då såg jag bara himlen och att jag ville till den. Jag blev handgripligen tagen och bältad. Och skjutsad till ett vitt rum. Resten av tiden förstod jag inte riktigt vad som hände. Det jag fick höra där var så hemskt att jag inte önskade någon person fick uppleva det. Men de flesta verkade ha självskadebeteende så jag hörde egentligen inte hemma där. Men jag hade väl fortfarande någon slags psykos där jag trodde att jag skulle kunna rädda de personer som var där. Vid ett tillfälle kramade jag någon som absolut inte skulle kramas. Jag hade svårt att förstå hur man skulle bete sig när man var där. Men att jag, som god man och psykiatrin säger, aldrig ska få ta körkort är under all kritik. Det var psykiatrin som triggade dessa beteenden hos mig och ofta var jag livrädd för mig själv också. För vad man kan bli kapabel att göra. Jag önskar att den tiden är över och aldrig kommer tillbaka. Men det finns ju många som vill att man ska drabbas av psykos igen förstås. Såna där nationskramare som pratar om folkutbyte och liknande saker. Det är ett läskigt val som närmar sig. Men vem vet; kanske att vi, nästa gång jag skriver, har en vänsterregering! Det vore drömmen i så fall! Men vad var det i det politiska engagemanget som triggade att jag hamnade på psykiatrin? Jag har alltid ansett att politiken inte har något med det att göra. Men det vore delvis en lögn. För det finns många konflikter i politiken också. Som man får lov att hantera. Och till slut kanske allt kör fast när man inte kan hantera konflikterna längre…