Idag började jag dagen med att göra mig ett par pågenmackor och pulverkaffe. Min lillebror skulle komma kvart i två så jag kollade lite youtube tills dess. Lite SpaceX av Whataboutit. När lillebror kom sen så åkte vi direkt till mamma där hunden Bella var jätteglad att se oss. Lillebror och jag såg på Astrids jul medan mamma badade och lagade mat. Ungefär vid Kalle Anka och hans vänner tappade jag intresset och hjälpte mamma i köket i stället. Jag lagade köttbullar och prinskorvar. I ugnen stod en Janssons frestelse. Förutom det så hade vi sill, ägghalvor, rödbetssallad, potatis och tunnbröd. Sen såg vi på resten av Kalle Ankas jul. När filmen Kan du vissla Johanna började så bytte jag till Disney plus och Pluto. Blev lite nostalgisk eftersom vi hade Pluto på kassett när jag var liten. Det var precis som jag mindes det! Sen bytte vi till opera på tvåan och till efterrätt åt vi någon slags kaka, ostkaka, risallamalta, hallon, fruktsallad och pulverkaffe. Lillebror åkte hem ungefär vid den tiden. När mamma skulle sova lite kunde jag se på Harry Potter och Fenixorden. Inte hela dock eftersom mamma skulle jobba. Så jag fick skjuts hem och hunden Bella fick följa med mig. Jag såg på ett avsnitt av Welcome to Derry och gick ut med hunden så att hon fick kissa och bajsa. Något mer har jag inte gjort denna Julafton utan vill önska god jul till alla vänner och ovänner! Vissa är jag inte vän med ens men jag tror de fått min julhälsning på något sätt ändå. Sen kanske jag kommer skriva någon nyårskrönika längre fram. Det får bli ett senare problem… 

Om det hade gått att uttyda något ur allt det där vita så hade jag gjort det. Men det vita var inte längre kvar. Det hade ersatts av baksätet av en bil. En bil som såg rätt risig ut. Men den gick ju att framföra! Och det var väl det som var det viktiga?

Hur hade jag hamnat där? Jag hade något minne av att jag hade klivit på i någon stad. Men jag hade inte vetat vad det var för stad eller var jag fått minnet ifrån. Föraren, som verkade vara i femtioårsåldern, verkade inte medveten om att jag var där. Han hade svart hår och mustach. Körde hyfsat snabbt i alla fall. Ute var himlen blå. Hur var det möjligt? Hade det inte varit natt alldeles nyss? Så vitt jag visste så hade jag inte sovit något så det hade omöjligt kunnat gå så fort. Tiden alltså. Som verkade rätt oberäknelig. I alla fall här. Som jag inte visste var det var någonstans…

Inget tydde på att föraren skulle sakta ner. Och varför skulle han göra det? Han hade ingen anledning att göra det. Jag bara tyckte mig känna igen honom på något sätt. Precis som jag hade sett honom i något gammalt minne eller liknande. Han kändes väldigt igenkännbar. Jag kunde bara inte sätta fingret på var jag hade sett honom tidigare. Det var något fel med minnet. Jag kunde heller inte komma ihåg var jag hade varit innan jag hade hamnat i den här bilen. Någonstans måste jag ha varit men det kändes som den där tjocka mjölken var det enda jag kom ihåg. Det och något om en stad. Var va den staden någonstans? Var hade jag sett den tidigare? Det kändes som det var något som var väldigt gammalt. Alltså så gammalt att jag egentligen inte borde komma ihåg det för jag var så liten för att kunna komma ihåg det. Men ändå kom jag ihåg det på något vis. Det var ett mysterium. Ett mysterium som inte ville lösas på något sätt och det irriterade mig något oerhört. Men vad skulle jag göra? Det fanns inte mycket att gå, både när det gällde att minnas saker, och att begripa var vi var på väg någonstans egentligen. Det var något jag inte hade tänkt på för ett tag. Var jag var på väg egentligen. Föraren verkade inte mycket för att berätta det i alla fall och jag undrade varför. Hade jag träffat honom i ett annat liv, ett annat minne? Jag kom inte ihåg. Det fanns dock ett minne om ett ställe som låg så väldigt långt bort och jag var osäker på om vi skulle dit men det kändes som det var ett av de ställen som vi kunde åka till…

Det kändes också som vi kunde åka till fler ställen. Att vi hade lite fler valmöjligheter än om man inte hade körkort och var beroende av cykel eller buss. Det kändes också som jag hade haft den möjligheten en gång men att jag hade sumpat den. Och därför fick åka i baksätet av en bil…

Jag kände mig lite skamsen där jag låg över sätena. Det var ingen bekväm känsla att ha. Men jag saknade också något annat. Jag hade svårt att sätta ord på vad det var. Men det var någonting bortanför det här landskapet…

Det här landskapet. Vad var det här landskapet egentligen? Det kunde jag inte veta liggandes förstås utan fick resa mig upp. Ute var gräsmarkerna som ett hav; det nådde till horisonten och verkade inte ta slut. Jag bara stirrade på det här gräshavet för ett tag; jag var som i trans. Men snart nog skulle jag väckas ur min trans. Det var chaufören som saktade in och som sa något om att det var för farligt att fortsätta och att jag fick fortsätta till fots framöver. Så jag famlade med dörrknappen, kastade mig ut på grusvägen och såg bilen göra en U-sväng och fara iväg i ett moln av grus och damm…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet. Men väl på jobbet behövde jag inte byta om eftersom de redan hade tagit trapporna. Däremot så behövde lokalen städas men någon från steg 3 kom så Patrik och en arbetskamrat satte sig i ett rum medan jag började städa. Jag började med att torka bordsytor och dammsög först när jag hade flyttat på skor så att jag kom åt överallt. Och mot slutet moppade jag golvet också. Efteråt så behövde ju den arbetskamrat som hade suttit i möte städa också. Jag kunde inte låta bli att undra varför hon var så irriterad på mig för att jag inte ställt undan städmedlet och trasan. Jag tänkte inte på det så mycket i alla fall och vi hade alla fått julklappar i form av choklad av FINAB. Jag fick skjuts till ICA knuten och handlade Varma koppen, risgröt, skivad melon, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, en stor Fanta och choklad. Jag tog den närmaste bussen hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag vet att jag inte skrivit så mycket om gårdagen heller. Det var i princip samma sak förutom att vi städade trappor. Jag minns inte så tydligt men jag har för mig att jag gick hem till mamma och åt lasagne och såg resten av Avatar The way of water. Jag behövde inte handla men vi åkte till Arken Zoo där jag kunde drömma om att skaffa katt. Jag tittade på väska att ha katten i och kanske någon leksak. Men så mycket mer var det inte. Huvudsyftet till att vi var där var va för att Bella skulle klippa klorna. Så där fick vi också en massa tips på var vi kunde hitta katt. Efteråt fick jag skjuts hem och satte på radion och datorn men packade inte upp några varor eftersom jag inte hade några varor att packa upp. Jag såg även färdigt Bruce almighty. En grej som jag tänkte på när personalen kom var att det var en som var lite väl formell. Hon var ny och skulle skaka hand precis som att man var någon slags kund av något slag. Det kanske är värt att påminna om att vi inte är några kunder av något slag. Jag äger mitt eget hem. I alla fall var det jag trodde när jag först flyttade hit och fortfarande vill tro. Men man kommer nästan alltid möta på någon som vill bestämma över en. Det är i princip oundvikligt. Det är inte så sexigt dock att vara så formell. Det är så osexigt att bestämma över andra. Så kan vi inte bestämma oss för att sluta med det bara? Det är svårt förstås och folk är ju olika. Hela tiden möter man olika personer. Det är inte mitt eget hem eftersom så många olika personer kommer hit och vill bestämma över en. Och vad menar man när man säger lilla gubben till en främling? Jag har mött så många konstiga personer under mina dar. Men nu vet ni om dem i alla fall. Så kanske det kan bli lite ändring på den fronten? Kan det bli det? Jag hoppas det för jag är ingen kund. Jag är en människa. Är det högervridningen som skapat kundsynen? Att allt ska privatiseras och nedskäras? Och om man inte har företag så är man i princip körd? Ja men seriöst; trodde ni inte att jag visste? Nyköping är ju seriöst företagarstaden! Man måste i princip har företag för att klara sig här! Men om man inte har företag, om man bara jobbar som vanligt, ja då är livet annorlunda. Jag är inte emot alla företag, hade själv UF-företag när jag gick gymnasiet, men att leva under devisen att företag är allt känns lite missvisande. Men man ska vara väldigt vågad för att våga ifrågasätta företagsamheten. Man är, så att säga, på väldigt tunn is. Jag bara säger som jag tycker och så får ni avgöra sen. Om jag är anti- företagsamhet. Kanske är det mer privatiseringen och nedskärningen som jag är anti? Och kapitalismen? Fan ta kapitalismen! Den kan dra något täcke över sig och bara försvinna! 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde en Varma koppen grönsak. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet var det bara att byta om. Idag skulle vi sopa och skrubba trappor. Det var mycket sopande i början. Men sen blev det skrubbande. Det gick så långt att jag trodde att jag skulle drömma om trappor. Men det har jag väl redan skrivit om? I alla fall. På något sätt tog jag mig igenom sopandet och skrubbandet. Då skulle vi bara slänga in de smutsiga skrubbarna i tvättmaskinen och tömma hinken med vatten. Sen kunde jag få skjuts hem sa Patrik så jag bytte om igen och sen åkte vi till mamma. Väl hos mamma möttes jag av en jätteglad hund och på tv såg jag något program av Kalla fakta om Coronakrisen på tv4 fakta. Mamma lagade till lasagne och vi såg lite av En ung Jane Austen på SVT 2. Men mamma ville se Avatar The way of water så vi satte på den på Disney plus. Vi hann dock inte se hela så vi fortsätter nog imorgon. Och på onsdag ska jag eventuellt se Avatar Fire and ash. Bella skulle ut och kissa och bajsa. Och när hon hade gjort det så åkte vi till ICA knuten där jag handlade Varma koppen, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka och paj. Efter det fick jag skjuts hem och väl hemma satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Så mycket mer orkar jag nog inte göra idag. I å för sig så såg jag sista avsnittet av Welcome to Derry idag så det skulle förklara varför jag är så trött. Men jag är inte bara fysiskt trött utan känslomässigt trött också. Och det skrämmer mig lite. Det är som att jag måste hålla mig vaken för annars kan något döda mig. Jag kan nästan inget om kärlek, var inte ihop med någon förrän jag var riktigt liten, så om någon skulle kunna lära mig så vore jag väldigt tacksam. Jag börjar bli rätt desperat… 

“Fönstret mot gatan 

Den som lever ensam men ändå vill vara med på ett hörn ibland, den som, beroende på hur dagen, vädret, yrkeslivet och allt möjligt annat utvecklas, helt enkelt vill få syn på en arm, vilken som helst, att gripa tag i, kommer inte att klara sig länge utan ett fönster mot gatan. Och även om han i själva verket inte söker något utan bara som en trött man går bort till fönstret för att låta blicken vandra fram och tillbaka mellan människorna nere på gatan och himlen däruppe, och egentligen inte alls vill se något utan håller huvudet lätt tillbakalutat, så drar ändå hästarna nere på gatan med honom i sitt följe av bullrande vagnar och därmed till slut in i den mänskliga gemenskapen. 

Önskan att bli indian 

Om man ändå vore indian, alltid på språng, hela tiden lätt skälvande av att marken skalv när man lutade sig fram så att man låg som ett streck genom luften på den galopperande hästen, tills man släppte sporrarna, ty det fanns inga sporrar, tills man släppte tyglarna, ty det fanns inga tyglar, och tills man knappt såg marken framför sig som en nyslagen äng; huvud och hals på hästen hade man redan släppt. 

Träden 

Ty vi är som trädstammar i snö. Skenbart växer de ovanpå snön och man borde kunna skjuta dem åt sidan utan större ansträngning. Nej, det kan man inte, ty de är fast rotade i marken. Men se, även det är bara skenbart.”