Det finns säkert en massa olika sätt att skriva en dikt 

Men jag tänker så här 

Att min mormors mor var hårkulla 

Och min mormors far var korgmakare 

Det i sig är en dikt 

Det behöver inte vara mer komplicerat än så 

En gång i tiden gjorde man på ett sätt 

Och nu gör man på ett annat 

Före och efter 

Det fanns ett före och ett efter 

Före såg vi inga omöjligheter, bara möjligheter 

Efter var det som allt bara brast 

Och inget var möjligt längre 

Tills vi gjorde något och insåg att allt 

Bara var ett tankesätt (förhållningssätt?) 

Tavlan i rummet 

Det fanns en tavla i farmors lägenhet 

Den föreställde en tjäder som stod på en stubbe 

Och bakom den fanns ett kalhygge 

Och bakom kalhygget fanns en skog 

Jag hann aldrig fråga farmor vad den tavlan betydde men för mig är tavlan en symbol över hur skört livet är 

Ena stunden är man ett livfullt träd, i andra har man fällts och besegrats av en tjäder 

Så går livet vidare 

Och farmor är död 

och meningen bakom tavlan kommer vara ett mysterium för mig 

Så länge jag lever 

Nallen från farmor 

Jag har en nalle från farmor 

En av få saker som räddades 

Nu låter det kanske som allt slängdes 

När farmor dog 

Men man kunde väl inte spara på allt 

Men just den nallen är kvar av någon anledning 

Den sitter bland alla mina andra nallar 

Och väntar på att användas 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag gjorde mig en Varma koppen sparris och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Väl på jobbet var det bara att byta om och börja jobba. Idag skulle vi kolla in källargångar. Det var inte så mycket städning utan mest kolla vad som fanns där. Jag tror det blev något på nio källargångar som vi kollade igenom. Jag bytte om och fick skjuts ner på stan. På Pressbyrån på busstationen köpte jag en Mer hallon/svartvinbärsdricka, en sån där knippa med renkött och en stor kaffe. För ett tag satt på Teaterparken och åt min renknippa med kaffe och när jag ändå satt där passade jag på att ta lite kort. Sen gick jag gågatan upp med min kaffe i handen och satte mig på Stora torget och drack färdigt mitt kaffe. Sen satte jag mig i tidningshörnan i biblioteket och tog några kort där också. Och läste tidningen så klart. När klockan blev tio i tre, ungefär, så satte jag mig vid ingången till biblioteket och mötte först Johan som sa att han skulle komma tillbaka lite senare. Det är alltså han som leder skrivresponsen. Sen kom en tjej som heter Sara som satte sig bredvid mig. Vi gick till en lite mer avsides del av biblioteket där vi läste upp våra texter. Jag läste upp min Illusionen av en djungel medan andra läste sina texter. Jag måste säga att vissa verkar ha kommit mycket längre än jag har. Och jag är inte ens säker på att jag ska ha kvar samma text som jag haft förut. Det enda jag vet är att det ska handla om den här psykiatrin och att den här Lugero Sömnväktaren börjar uppträda i folks drömmar. Jag kan säga så här mycket att den här skrivarkursen inte var en plats att hitta kärleken i alla fall. Men jag är så sjukt trött på att vara singel. Har jag sagt det förut? Att jag är så sinnesjukt trött på att vara singel? Men vad ska jag göra åt det? Man bara går och sen är det över. Och sen undrar man vad meningen med allt det där var. Men imorgon ska jag på poesiträff i alla fall. Det blir nog kul. I alla fall. Jag kom hem och fick matstöd. Gjorde mig en Yakisoba nudlar igen med biffsmak. Berättade om Littart som är i Nyköping i helgen och personalen Igge sa att han kunde tänkas vilja följa med på det. När han var ledig i alla fall. Så jag har skrivit ner en massa punkter om vad som händer i helgen. Men nu ska jag väl försöka skriva något. Om jag lyckas. Det är massor av gånger jag känt att jag inte kommer vidare. De gångerna är ju inte så många men känslan av uppgivenhet är avgrundsdjup. Under tiden ska jag fundera på det här hur kärlek fungerar. Behöver man en masterexamen för att förstå den? 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag såg färdigt någon video av Mamma spelar där hon spelar minecraft. Efter det satte jag igång en maskin med tvätt, slängde sopor och nu har jag också gått och handlat på Tempo. Lite mjölk, paj, makaroner, chips, Mer äpple- och pärondricka och en stor Fanta. Det är nästan som att jag glömt bort att jag gjort lite skrivövningar också, en där jag skrev om en tavla som hängde i farmors lägenhet, och en om ett före och ett efter flyttbeskedet i Brunnsvik. Jag funderar också på att skriva en dikt om en nalle som jag räddade från farmors saker när hon gick bort. Jag skulle också kunna skriva på den roman jag håller på med nu, men jag känner att jag behöver skriva om andra saker, jag är så trött just nu. När jag går till Tempo till exempel så är det en sak jag långt ifrån orkar egentligen. Jag hade det där körkortet nästan! Jag hade det! Men nu får jag gå och det är så jobbigt! Det är nästan så att jag börjar skaka, men vad ska man göra, när man inte har körkort? Det går att vifta med körkortet framför den som inte har men löser det något egentligen? Enligt mig är det djupt orättvist att körkort har blivit en klassfråga. Och jag är så trött! Så trött! På folks beteende! Och Körkortscenter som jag skickade mejl till för ett tag sen kör halkbana för 2700 kr! Jag fick alltså inget svar men i stället blir de ett företag för redan rika? Vad är rättvisan i det? Nej jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Men jag är glad om du har läst ända hit. Det betyder att du bryr dig! Och det behöver jag verkligen! Trotts att jag inte har körkort så känns det ändå som vi är på väg åt rätt håll i samhället. Om det hållet innebär att vi tänker på de svagaste och även ger dem verktygen för att lyckas i livet… 

Byxorna blev leriga och tunga när han kröp på alla fyra genom det kolsvarta mörkret. Han började ångra sig lite att han gav sig in på det här. Vad var det ens det handlade om? Något som en patient till honom hade sagt? Och vad hade han sagt? 

Ja vad hade han sagt? Han visste ju att drömmar inte kunde bli verklighet men han började allt mer ifrågasätta det. Landskapet han kom ut till såg ut att vara tagen från någon film eller liknande. Någon typ av djungel. Ett vattenfall och en liten sjö med kristallklart vatten. Förmodligen livsfarliga djur men han visste inte var de var någonstans vilket gjorde honom ännu mer orolig. Han hoppade upp som en gasell ur den jordiga marken och landade på lövtäckt mark. Växtligheten här var verkligen grön. Men det var inte det han tänkte på när han tittade sig omkring i det gröna landskapet. Han letade efter solen för han visste att så länge han visste var solen var så skulle han veta vad han skulle göra härnäst. Det var dock svårt att se någon sol bland alla träden och löven. Och även om han skulle se någon sol så var han osäker på vad han skulle göra om han gjorde det. Var skulle han liksom ta vägen? Vad skulle han möjligtvis tänkas göra för att komma någonstans i det här landskapet? 

Han trodde att det bara var att dyka i. Därför var förvåningen stor när händerna slog i något precis under vattenytan. När hans ansikte nuddade vattenytan var det som att något sprack och han föll handlöst ner i golvet på psykiatrin. Ett flertal kolleger satt eller stod förvånade för det fanns inget i taket. Kasper visste inte vad han skulle göra mer än att han gick och satte sig i kafferummet som nu var tomt…