Jag har inte skrivit något om Peltsis vildmark idag. Jag känner väl att jag har egen vildmark att skriva om. Platser jag inte varit på evigheter. Fast nu har jag ju varit det. Platsen jag tänker på är nog framför allt Tiberget. Där var jag några somrar på högstadiet. Jag gjorde inte mycket; bara läste böcker. Jag var rädd för björnar där jag gick. Vi hade en massa andra djur också; får, getter, kalkoner, höns, kaniner och den där hästen som var så väldigt gammal. Det var en bra tid även om det var en kort tid. Den mesta av tiden ägnades åt plugg och lektioner på högstadiet. Den mesta tiden hann man inte med saker som att ”vara borta” och ägna tiden åt bokläsande och andra förströelser som jag kunde komma på. Och ändå gjorde jag det. Var på en fäbod. Och ägnade tiden på en fäbod. Men så var det de här med vildmarken då. Fanns det någon vildmark där? Förmodligen. Det var så långt från samhället som man kunde komma. Så varför skulle det inte kunna finnas vildmark där? Jag tänker på en bild jag tog också. Det är på ett hus i Venjan innan vi åker till Tiberget. Med oss har vi en gammal pensionär som äger stället. Väl där så visar Micke oss potatisodlingen. Men det känns som vi hade kunnat göra så mycket mera där. Utforska stället. Men tiden var kort. Jag kan bara minnas hur det var där när jag gick i högstadiet och att jag trivdes att vara där. Det var som att jag gick omkring i vildmarken när jag var där. Det var som att jag var så långt från mänskligt samhälle som det gick att vara. Och jag trivdes med det. Faktum var att jag gjorde allt för att slippa högstadiets alla måsten. Till och med utsatte jag mig för att isolera mig själv. För det var ju vad jag blev när jag bodde där. Isolerad och ensligt ensam. Vilka ord fanns det för att beskriva isolering? Inte tillräckligt många ord i alla fall. Och tiden gick. Mamma och Micke skilde sig. Jag, mamma och lillebror flyttade till Rödmyren i Mora. Jag började på Äldalens utbildningscenter. Ibland tänker jag att det är Älvdalen som jag vill skriva om. Men så tänker jag också att det är många saker som jag vill skriva om. Man kan inte få allt på en gång. Min livsresa har varit lång. Men minnena från Kättbo brinner fortfarande tydligt inom mig…

Jag har tyvärr ingen uppgift att gå efter idag. Så jag får skriva om något annat. Kanske om en bild från Kättbo? Eller så skriver jag bara hur jag mår. Jag mår bra. Jag har inte gjort så mycket idag. Spelat lite minecraft. Sett på Peltsis vildmark. Vad mer finns det att göra? Så klart kan man skriva om Kättbo. Det kan man väl alltid göra. Jag bodde ju där i fem år trotts allt. Men vad som hände där och vad jag gjorde där har jag svårare att komma ihåg. Efter Kättbo började jag Naturguidesutbildningen. Och efter Naturguidesutbildningen började jag i Brunnsvik. Vad exakt försöker jag komma ihåg från det här stora området? De röda byggnaderna. Våra hem som också var våra internat. Mitt internat hette Folkhemmet. Där bodde jag en gång när mitt liv var som mörkast. Och mitt liv försökte jag göra något med när jag bodde i Brunnsvik. Jag försökte komma på vad jag ville skriva. Fast det egentligen var en ändlös jakt på inspiration. Ett jagande utan slut. Kan jag känna så här tio år efteråt att jag hittat det jag sökte efter? Nej det kan jag nog inte. Och inte kommer jag göra det den närmaste tiden heller om jag inte kommer på vad jag vill skriva om. Det finns olika platser i Brunnsvik som jag känner behöver beskrivas. Berättas om. Först då har jag kommit någonstans på min eviga jag efter något att skriva om…