Jag har nog antagligen blivit avtrubbad eftersom jag inte blir lika skrämd längre av det jag brukade bli skrämd av. Min mörkerräddsla har exempelvis försvunnit. Och med den de lite hemskare drömmarna. Jag tror inte längre på att någon skulle komma och mörda mig helt slumpmässigt. Samhället är inte sådant. Däremot är jag mer rädd för fattigdomen i sig. Att man eventuellt inte skulle kunna ha råd med egen sjukvård och att det eventuellt skulle kunna leda till ens egen död. Det är en fruktansvärd tanke! Men likväl sann.
Så jag räds inte döden eller vad som händer efter den. Jag låtsas bara hur det skulle kunna tänkas vara i dessa dödsvärldar. Försöker göra dem så realistiska som möjligt. Det känns ju inte så svårt när man tänker på hur stelt och enformigt gudstron är. Det svåra är nog snarare att försöka förstå sig på de som tror på gud. Men det känns ju som det är grupptrycket i dessa sammanhang… tyvärr! Och jag förstår varför inte mamma blev kristen. Till vilken nytta skulle tron ha mer än att den eventuellt lindrar en sorg efter en död.
Man ska inte säga att man tror något man inte tror. Men det kanske bringar stålar, det kanske bringar populäritet och en själv kanske kan leva loppan. Ja man kan leva loppan, men samtidigt glöms ju allt annat bort om tankeverksamheten ska ägnas åt en tjock bok med en orealistisk fantasivärld.
De säger ju att det ska vara fritt att tro vad man vill. Och vissa gånger är det tillåtet. Vissa gånger bara överdrivet. Dessutom ett sätt att se ner på de lägre samhällsklasserna. För när man väl ställer sig där på golvet och börjar be med en massa andra tokar i någon sekt så bryter man ju kontakten med verkligheten. Och det kan gå riktigt illa. Det har vi ju erfarenheter ifrån.

Jag har spelat så minecraft att jag blivit alldeles trög i huvudet. Men det är väl på sin plats med en dagboksanteckning. I morse lämnade jag av hunden Bella som hade sovit hos mig under natten. Vi hade det så gosigt där hon till en början legat med huvudet över min arm men la sig på golvet sen. Sen hade jag medicinstöd och någon gång ringde överförmyndarnämnden och frågade om jag fortfarande ville ha en ny god man. Och jag svarade att ja det ville jag. Så då sa de att de skulle fortsätta leta. Någon gång ringde också Patrik och frågade om han kunde komma. Först sa jag att han kunde komma ett men han ville komma tidigare så då var det bara för mig att göra mig ett par rostade pågenlimpor med ost på och pulverkaffe. Han kom vid halv tolv och vi gick genom skogen. Jag berättade att Överförmyndarnämnden hade ringt men då sa han att han ju hade hjälpt mig när jag blivit blåst på pengar. Jag såg aldrig på det sättet. Jag har aldrig känt att min nuvarande förvaltare har jobbat för mig utan bara gjort det nödvändiga. Jag har aldrig känt att jag fått någon connection med honom och det är väl det som är det viktiga? Eller varför finns ens gode män i så fall? För jag vet att min förra god man hade blåst mig på pengar men han gick det åtminstone att prata med. Så att de nu börjar närma sig en ny god man är mycket goda nyheter för mig. Patrik fick se min odling men hann inte med att stanna på kaffe. Resten av dagen har jag mest ägnat åt att spela minecraft. Jag har också läst en del av Stormningen av Cecilia Khavar. Jag har inte så mycket att skriva om den för tillfället mer än att det ju var väldigt konstigt att kongressen stormades. Jag har också tänkt skriva mer men vet inte när jag ska göra det. En fredagskväll vill man mest spela minecraft. Men jag har ju gjort lite grann den här veckan i alla fall. På måndagen klippte jag häckar och i tisdags så rensade jag landet på jobbet. Jag vill inte bevisa något dock vilket jag inte vet varför jag skulle göra annars. Men jag hade kunnat också spela mer minecraft. Men jag hade också kunnat läsa mer Stormningen som jag borde göra. Det är lite av ett dilemma för mig; vad man ska göra. Jag borde ha frågat min god man att betala för Word också för det jag har nu, wordpad, är inte alls lika bra. Jag är glad att jag kan öppna mina dokument i över huvud taget men jag kanske kollar upp någon text som ni vill läsa. Vi får se… 

Har precis sett The nun 2 igen. Den var mycket mörkare än jag mindes den. Ska jag orka gå igenom hela filmen bit för bit? Kanske inte hela filmen men bitar. Det visade sig, trotts allt, att denna demon inte var död trotts allt. Valak. I början bränner hon en präst levande. En annan gång tar hon död på en levererare av mat. De kommer fram till att de måste leta reda på ett par ögon. Men mer tänker jag inte avslöja av filmen. För det tycker jag är upp till er att ta reda på. Vad jag kan säga är att den här filmen kändes mer elementär än första filmen. Elementär på ett sätt som bara en innerlig bön kunde lösa. För det är ju först och främst en religiös film. Som ska lösas med religiösa medel. Hur får ni ta reda på själva. Om ni vill ta reda på det förstås. Det kan ju inte jag veta. Tystnaden har varit öronbedövande den senaste tiden. Är det för att jag bytt konto? För det kan jag säga att jag själv är ovan vid. Det är så mycket jag förlorar. Minnen, texter, bilder och videor. Det är så tråkigt att Facebook gör så här mot mig. Men vad ska jag göra? Jag får arbeta på det jag har. Förstås. Så tillbaka till filmen; skulle jag rekommendera den? Absolut? Den får fem av fem av mig. Den rörde vid en del av mig som kändes djupt mänskligt. Något jag inte känt på länge. Kanske tänker jag på att mormor och morfar var religiösa? Att det faktiskt kunde vara något fint? För det var det! Även om jag själv inte alltid ville erkänna det. Så mår vi nog alla bättre av att göra något så simpelt som att be… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag såg färdigt på videon där Dualdgaming spelar Grounded och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Jag låg och vilade lite innan jag gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Väl på jobbet behövde jag inte byta om men jag skulle fortfarande rensa ogräs från landet. Det gick hyfsat fort, jag tror jag var färdig ett, så jag hade gott om tid att göra vad jag ville efter det. Veronika kom på besök. Det gjorde också en vikarie som jag tror ska jobba i stället för Patrik på måndag. Jag vattnade lite och sen tog jag bussen hem igen. Det blev en kort dag idag men jag hann i alla fall berätta vad jag hade gjort på semestern för Patrik och vi kom överens om att vi skulle ta promenad i Brandholmen på fredag. Annars har jag inte gjort så mycket annat idag. Mer än att spela minecraft då. Och jag kanske såg färdigt Grounded efter jobbet när jag tänker efter. Och jag har börjat titta på She-hulk på Disney plus. Jag har också tänkt att jag ska skriva mer om drömmar även fast jag inte kallar de drömmar. Så klart är det man drömmer om natten drömmar men det som hände i Brunnsvik för tio år sen är något annat än drömmar. Det var mitt undermedvetna som varnade mig för att jag höll på att bränna ut mig. Vilket jag också gjorde sen. Men innan dess så drömde jag om oändliga sommarängar och övergivna fäbodar. Jag tänker inte beskriva det mer än så. Vad det var har jag även idag svårt att beskriva. Men jag har sagt det att jag ska försöka lyssna på de drömmar jag drömmer idag för att förstå de drömmar jag drömde då. Men de drömmar jag drömt idag har oftast varit obegripliga och utan mening. Det är ju så det blir när man överger en idè. Hjärnan förstår inte vad det är vad man vill ha sagt och därmed blir drömmarna röriga och obegripliga. I alla fall till en viss gräns. Vill jag verkligen leva i en verklighet där jag inte vet vad jag vill göra? Elle ska jag för en gångs skull skriva den där berättelsen? Den där berättelsen som varit så tydlig i mitt huvud de tio år sen jag gick i Brunnsvik? Berättelsen som började i en soffa i mitt internat Folkhemmet i Brunnsvik… 

Så nu har jag alltså lämnat Skattungbyn, packat ur… en del av grejerna ur internatet och flyttat till min mormor i Bonäs.
I fredags var vi för sista gången på Mora Folkhögskola för att vissa upp våra vadmalsplagg. Jag själv visade upp mina nästan färdiga vadmalsbyxor som jag hade nålat upp för att i över huvud taget få på mig dem. Vi fick även höra tal från vår rektor, äta tårta och hade det allmänt trevligt med några av de lärare vi hade i hantverk plus våra egna. När festligheterna började ta slut och när vi hade tagit farväl av en av klasskamraterna som skulle ner till Falu-trakterna infann sig en tomhet inom mig: Det kändes som jag befann mig på slutet av en mycket lång resa som hade börjat i slutet av Brunnsviktiden då min farmor hade gått bort. Ända sen den tiden hade jag känt en ändlös tomhet som under tiden i Skattungekursen hade omvandlats till något värdefullt, även om vägen dit vissa gånger hade känts ogenomförbar eftersom jag hade gått emot mitt skrivarliv genom att börja en kurs i ”ekologisk odling och hållbar livsföring”.
Bredvid mig satt en av våra lärare Åsa Ringström. Jag berättade för henne att ”det var här allting började”. Då berättade hon att hon också hade gått en kurs där, fast redan under 99- till oo-talet. Det var lite svårt för mig att fatta; då hade ju jag bara varit en liten ungvasker som inte förstod mycket om världen! Och då hade hon alltså redan gått en kurs på en folkhögskola…
Det fanns även ett annat minne i tankarna! Ett minne där jag och mina kurskamrater lägger upp potatis på Kåres magasin för solning. När vi nästan är färdiga slås jag plötsligt av en bild från Ludvika. Det är precis innan man kommer in Ludvika, innan man åker över en liten bro som leder in till Ludvikas centrum. Jag tänkte på alla de gånger jag hade åkt över den bron; första gången när jag precis kom från en körresa på Gotland, alla gånger jag hade åkt där med mina klasskamrater för att inhandla mat till helgen, alla gånger jag åkt fram och tillbaka till mammas hem i Mora och sista gången som även var sista gången Brunnsviks Folkhögskola existerade i Brunnsvik…
Sista gången hade varit det definitiva slutet för Brunnsviks Folkhögskola. Men det var definitivt inte slut för mig; nu väntade istället en tid med arbetslöshet och djup ångest! Att jag hade lämnat skolan tidigare än jag hade tänkt lämnade djupa sår inom mig! Och när kursen hade slutat; när vi hade ringt ut skolan med de hundrasju år som den existerat och när vi hade blivit avtackade av vår lärare Örjan Svedberg kändes det som det inte fanns något kvar för mig; jag hade sumpat chansen att följa med på Berlinresan, jag återkom aldrig förrän det sista evenemanget KOM som höll till i Folkets Hus i Ludvika och var med på den sista utringningen av Brunnsviks Folkhögskola. Det kändes som jag hade gjort mitt där och att platsen bar på allt för svåra minnen av ångest, desperation, tårar och vrede över vår ledning som hade lämnat oss helt i sticket. Nu ville jag istället börja om mitt liv hemma hos mamma i Mora och det tog tid att återupprätta ett gammalt liv som jag trodde jag hade lämnat…
Den sommaren och den hösten gick jag rastlös och rotlös till arbetsförmedlingen. Oengagerad och ointresserad gjorde jag saker jag inte hade minsta lust med! Vad jag ville var att jag skulle få börja om mitt gamla liv på landsbygden, men jag hade ingen aning om hur jag skulle göra! Men så tipsade min körledare mig att jag kunde börja på studiemotiverande folkhögskolekurs på Mora Folkhögskola. Jag pratade med Arbetsförmedlingen om möjligheten att börja där. Det passade mig perfekt eftersom man behövde ha varit arbetslös i tre månader om man gått ut med fullt gymnasiebetyg och det hade det gått om bara några dagar. Så jag anmälde mig direkt och kom in i en värld av omtänksamhet och engagemang.
Jag kände mig som en liten unge bland mina nya kurskamrater, men hade här dock chansen att göra något vettigt! Allt blev så mycket roligare när vi hade en gemensam bakgrund bakom ryggen. Här fick vi chansen att visa vad vi gick för; vi fick laga mat, hålla på med film och bild, samhällsorientering, konst, matte, idrott och friluftsliv! Jag kom in i vardags- och skollivet efter ett liv i bottenlös ångest och jag fick en chans att göra någonting av mitt liv. Jag blev tipsad om Skattungekursen, men då hade jag onödiga fördommar om att det var en plats för hippies. Men jag valde ändå att ta den chansen eftersom jag förstod att odlingen kunde vara en bra livlina om man ska ägna sitt liv åt skrivande.
Efteråt var det nog ett av de klokaste beslut jag tagit; aldrig har jag lärt mig så mycket som jag gjort i Skattungbyn! Och då tänker jag framförallt på vem människan egentligen är i olika sammanhang och hur olika personer samverkar i olika situationer. Och då kan jag dra paralleller till när jag stod i Kåres magasin och stirrade på den solande potatisen då jag plötsligt slogs av en bild från Brunnsvikstiden. Egentligen innehöll den så mycket mer än det, men just då vågade jag inte tänka på så mycket mer eftersom min resa inte var slut än.
Nu är min resa äntligen slut och nu vågar jag äntligen tänka tillbaka på den tid som gått. Nu har jag äntligen hittat mig själv i mitt skrivande och förstått varför jag under så lång tid haft för svårt med det.
När jag gick från Mora Folkhögskola den dagen kändes det som jag lämnade en del av mig själv; en del som var fylld av ångest av desperationer efter alla motgångar den haft. Istället klev en annan del fram, fylld av ny energi, engagemang och framförallt en nyfikenhet över vad livet kan tänkas ha att bjuda på.
En ny resa har börjat…