Idag började jag dagen med att göra mig ett par mackor. Jag bäddade sängen och borstade tänderna. Vi åt mat som var lax och potatismos och tog en promenad. Innan jag fortsätter på den här dagen vill jag skriva om gårdagen. För den tog sin början i min lägenhet. Jag hade gjort frukost beståendes av två knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag hade fått all medicin för helgen och hade fullt upp med att packa. Jag läste lite tidningen Skriva. Ville läsa ut min äldsta tidning så jag gjorde. Om jag nu inte gjorde dagen innan för det kanske jag gjorde. I alla fall började jag läsa tidningen efter det. Hittills så har jag läst om Ellika Lagerlöf, någon släkting till Selma, som skrivit Den sista kastraten. Som jag är sugen på att läsa. Men jag åt inget när jag var hemma. Jag höll på att packa och tänkte väl inte på att jag behövde äta också. Dagen innan hade jag satt ut alla tomatplantor och pumpor i pallkragen. Resten av fröna kommer jag nog sätta hos mamma i Rädbjörka. Jag har ställt ut grapefruktplantan på balkongen så jag hoppas den tål mycket regn för det har regnat mycket den senaste tiden. Men förutom det hade jag inte gjort så mycket. Jag tog bussen som gick kvart i fyra och kom till busstationen vid fyra. Jag tog bussen till Gnesta som gick fem över halv fem och var framme någon gång vid tjugo över fem tiden. Det är en annan grej jag tänkt på. Att jag tycker om att åka buss. Det kanske inte riktigt är som att köra bil men det är ändå en frihetskänsla i det. När jag kom fram så kramade pappa och jag om varandra. Jag gick även in på ICA lite snabbt för att köpa mig chips och Mer äpple. Väl hos pappa så fick jag tacos som var mycket gott. Jag såg på Stamsites stream lite snabbt men ville se SVT;s sändning av Nationaldagsfirandet där KAJ, Ola Salo, Peter Jöback, Sofia Karlsson och Seina bosi(tror jag hon heter), skulle spela. Både kungen och Statsministern höll tal och det kan man tänka sig att jag var kritisk till hans tal. Han pratade om alla förbättringar som gjorts men det var inga som jag sett i alla fall. Jag pratade med pappa lite om att han hade applåderat till Kristerssons tal och han nämnde väl att han inte var så bra. Nä det kan man minst sagt säga! Nedskärningar och privatiseringar är Moderaternas melodi. Och det var som John Lapidus sa att vården inte längre är till för den som behöver den. Men vi pratade om annat också. Som när vi skulle ta den där vandringen. Det verkar luta mot att det blir närmare höst någon gång eftersom det är så mycket som händer den här månaden bara. Och jag ska ju jobba också. Så var vi tillbaka till den här dagen igen. Vi åt gott grillat och potatissallad. Sen skulle pappa visa mig husbilen. Det var väl någonstans där som jag kände att det blev för mycket. Jag nämnde det att jag inte fick ta körkort längre men att de verkade ha det bra i alla fall. Det verkar som jag får hjälp av pappa att ta kontakt med Transportstyrelsen och säga att det har blivit något stort missförstånd eller liknande. Något måste göras i alla fall för så som jag har nu kan jag inte ha det längre. Jag vill kunna ta bilen och själv åka till Brunnsvik, Tiberget eller Fulufjället. Tills dess kan jag ju skriva om det, men det hade varit nödvändigt att kunna köra dit själv också. Och andra naturreservat som jag inte varit i. Jag vill inte vara beroende av mamma. Vad gör jag till exempel om mamma kör och så säger hon att hon måste stanna tio minuter för att vila? Då hade jag kunnat ta över om jag hade haft körkort. Men då måste jag ha körkort! Då kan man inte skriva att jag har nedsatt omdöme och är personlighetsförändrad. Det går helt enkelt inte! Så ja; jag är rätt frustrerad just nu! På psykiatrin! Men jag ska fortsätta kämpa för min rätt och det här skrivandet verkar ju faktiskt gå bättre för mig nu vilket det inte gjort på flera år. Jag har ju lagt ut ett kapitel men jag kanske lägger upp mer när jag skrivit mer. Men mest är jag nog kärlekstörstande. Det var länge sen jag var ihop med någon. Men det är ju svårt förstås att hitta någon här i Grinda. Här finns det väl bara ekorrar. Eller något mystiskt väsen som gömmer sig i mörkret. Kanske Lugero; jag har inte sett så många tätbevuxna skogar här. Inte som i Bonäs. Det undermedvetna är tätbevuxen skog. Den är tät och man kan inte se vad som gömmer sig i den. Inte till en början i alla fall. Själva resan är själva anledningen. Och har man ingen bil får man gå. Bland oändliga gräsmarker och någon dag kanske man kommit fram. Men inte idag och inte imorgon. För jag har inte skrivit något. Men kanske faller sig lusten in någon gång och jag får för mig att skriva så där mycket som det bara gör när man är i någon slags trans. Jag hoppas det i alla fall. Annars får man brottas med orden. Ett ord i taget. Det här landskapet jag skapar? Det är väl inget jag själv befunnit mig i? Inte samma mörker. Inte samma jord. Det här något annat; något påhittat. Och visst jag kan ha tagit lite inspiration från när jag odlade i Skattungbyn men mest ska det nog vara naket. Och kallt. Och mörkt. Och kanske lite, lite vägledande ljus i horisonten som vägrar gå ner… 

Vissa personer får en att lysa upp. Igge är en sådan person. Den senaste tiden har mitt liv varit fyllt av ord. Inte arbete utan ord. Jag har varit ledig den här veckan. Inte för det spelat någon roll i mitt fall. För mig är alla dagar likadana. Och jag bara läser mer eller mindre ord. Det går inte att beskriva allt i livet med ord. Men det mesta. Och jag hoppas att folk vill fortsätta läsa mina ord även om jag blir rörig. Läsandet av ord ska ju förhindra det. Att bli rörig alltså. Och jag känner mig mindre rörig efter att ha läst många ord. Jag har läst så många ord. Man kan vara så påhittig. Med sina ord. Så klart måste man ha tålamod också. Tålamod att vänta på de rätta orden. Men oftast brukar de komma till en nästan automatiskt. Ord som man kan säga att man står för. Och som flyter på tungan som en strid ström fors. Om man nu har läst många ord. För det krävs nästan alltid om man vill skriva mycket att man läser många ord. Så går det om och om och om igen. I ordens eviga kretslopp… 

Han var rädd för mörkret. Det hade han alltid varit. Han kunde inte rå för det; att inte kunna se vad som gömde sig bakom ett hörn eller en dörr skrämde honom något oerhört. Därför var det extra obehagligt när precis allt var svart och han inte kunde se någonting. Precis som han inte kunde nu. Det var totalt kolsvart överallt och han var naken. Kunde känna jorden mellan tårna och han tänkte att han nog inte kunde stå ut med det här så länge till. Han var så blottad. Annars brukade det vara hans patienter som var blottade men nu var det han som var blottad. Och det skrämde honom något oerhört. Han hade ingen aning om hur eller varför han hade hamnat här. Han försökte gå men benen ville inte riktigt röra sig. Det var som de hade slagit rot; som om de inte lät honom gå förrän han hade insett något. Vad visste inte han själv men han hade heller ingen annan att fråga. Var det så här hans patienter kände sig när han pratade med honom? Kanske han behövde gå till psykolog själv? Det verkade ju faktiskt som det. Om han bara visste vad det här var för något. Men det visste han inte. Och det skrämde honom något oerhört. Förutom mörkret som omgav honom. Så famlade han i mörkret. Han famlade och råkade krama om täcket i sin säng…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag gjorde mig en Varma koppen grönsak och gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Inte första dock för den tog mig till busstationen men bussen efter tog mig till jobbet. Väl på jobbet så var det bara att byta om och sen rensade jag i pallkragen och vattnade. En hel del faktiskt. Jag vill väl inte slarva helt enkelt. Och efter det kunde jag byta om och få skjuts hem sa Patrik. Men jag skulle inte hem för jag skulle till affären och handla. Så jag fick skjuts till ICA knuten i stället. Det var ju enda dagen jag jobbar den här veckan eftersom jag ska till Tingsrätten imorgon och inte vill till arbetet på onsdag. Och på fredag så är det väl student så då antar jag att det inte går att åka till jobbet. Jag tyckte att vi lämnade varandra lite snabbt men de ville väl åka iväg så vi sa hej då till varandra sen så var de borta. Jag gick in i ICA knuten och handlade baguette, Varma koppen, oliver, pesto, äpplen, mjölk, tvål, chips, Mer äppel- och pärondricka, pajer, matlåda och choklad. Efter det tog jag bussen som verkade vara försenad. Det var nästan som jag missade bussen till Brandholmen men när jag vinkade åt bussen som började åka iväg så kommenterade han att man egentligen inte fick stanna där. Så gör inte så nästa gång, sa han. Jag hann med bussen i alla fall och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag har läst lite av tidningen Skriva vilket nästan kräver en separat text eller texter. Så, som sagt, så är jag ledig i en vecka nu. Under den här tiden tänkte jag läsa en hel del. Kanske kommer jag kunna läsa ut Stormningen under den här tiden? Och börja läsa Marcus Birros bok som jag inte minns namnet på nu? Men framförallt ska jag läsa tidningen Skriva och jag trodde jag var färdig med den men det visade sig att det var en del kvar i den…