Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag såg på en video av Shulkercraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Efter det gick jag till busshållplatsen började plötsligt en gammal tant prata med mig. Jag vet inte om jag var ivägen eller något sånt men jag hjälpte henne i alla fall att blippa busskortet så att hon slapp det. Resten av vägen till jobbet gick smidigt. Det klev på några personer med barnvagnar som pratade med den gamla tanten tydligen. Jag tog nästa buss och väl på jobbet så var jag ensam med arbetsledaren. Jag trodde att jag skulle få slippa jobb men han sa åt mig att byta om ändå. Så jag bytte om men jag nämnde att det hade varit brand i Nyköping så jag behövde skriva den nyheten först. Sedan sa jag väl ett aprilskämt där jag sa att jag fått en biljett till Mars. Att jag pratat med Elon Musk men det förstod han ju på en gång att det var ett aprilskämt. Så vi gick ut och sopa grus. Vilket var lagom roligt. Det tar liksom inte slut på saker man ska göra. Precis hela tiden. Vara tillgänglig för allt och alla. När ska man kunna få vila någon gång? Kanske när jag skrivit färdigt den här berättelsen jag börjat med nu på skrivarkursen? Vi sopade i alla fall en hel parkering. Efter det fick jag byta om och sen satt vi bara där för en liten stund. Jag skulle få skjuts ner till biblioteket men vi skulle inte åka ner riktigt än. Jag kan undra varför jag får lov att arbeta. Trotts att jag sagt att det varit brand i Nyköping. Hur mycket mer ska krävas av mig liksom? Nämnde jag förresten att jag hörde och såg flera brandbilar som åkte åt motsatt håll? Det var när jag skulle åka till jobbet som jag såg dem och det kändes som det var en stor brand eftersom det var så många brandbilar. Men så stod det inte så mycket om det på polisens hemsida. Jag fick i alla fall skjuts till biblioteket där jag läste tidning. Fast jag tog kort på det först så att jag hade som bevis att jag hade varit och läst tidning på biblioteket. Efter det satte jag mig på Stora torget och åt min baguette och tog en Coca cola medan jag läste tidningen Skriva. Jag känner mig så fridfull och harmonisk nu. Fridfull för att jag inte känner några bekymmer längre och harmonisk för att jag inte kan stressas upp lika lätt längre. Allt på grund av tidningen Skriva. Och jag vet att jag ligger lite efter med läsningen men den ska jag nog komma ikapp med så småningom. Till exempel så har jag ju en hel dag imorgon, efter psykiatribesöket, som jag kan läsa tidningen Skriva på. Efter att jag ätit min baguette så gick jag med min Coca cola genom stan och till parken där jag hittade några parkbänkar som jag tog kort på också tog jag kort på vägen in mot stan igen från parkens perspektiv. Jag läste lite mer av tidningen Skriva men blev så kissnödig att jag behövde hitta en toa fort. Och först gick jag till Folkuniversitetet men det var ingen som öppna så jag gick till busstationen men där var det stängt så jag gick till Esspressohouse och där hade de toalett. Vilket var en befrielse. Sen gick jag till Folkuniversitet. Jag såg att där jag hade suttit innan satt det nu en massa andra personer så jag vågade inte gå dit. Dessutom kom det några poliser dit så det kändes inte som det vore bra om jag gick dit just då i alla fall. Det fick bli en annan gång i så fall. Så jag gick till Folkuniversitetet i stället och jag stod där och väntade i fyrtio minuter tror jag innan vår lärare kom. Jag kunde läsa lite till när jag väl kom in. Och gick på toa en gång till. Sen började kursen och det tänker jag att jag kan skriva om i en separat text om jag vill det. Jag kan väl säga så mycket att jag börjat bygga på karaktären Lugero Sömnväktaren allt mer och mer. Efter kursen kom mamma och hämtade mig på busstationen. Av någon anledning var bilen fullproppad med grejer så att jag knappt fick plats. Men vi for iväg i alla fall och mamma tankade lite och stannade kvar lite. I min lägenhet alltså. Och fikade lite. Efter ett tag gick mamma och personalen kom för att ge mig medicin. Så nu vet jag vem som kommer följa med mig på mötet imorgon. Och efter det gick Bella och jag på en promenad. Och efter det duschade jag och det var hela dagen. Jag kallduschade och det kändes verkligen som jag isvaksbadade där för ett tag. Jag trodde det skulle ta längre tid än det tog att skriva ner allt jag gjort idag. Så klart kändes det som jag tillbringade en evighet nere på stan. Så känns det alltid när man är där. När man inte har något syfte som att gå på puben eller gå i affärer. Då känns det meningslöst att vara nere på stan om man inte typ läser eller äter någon baguette. Som jag gjorde nu. Men jag vill inte va för långdragen. Det var en härlig dag nere på stan helt enkelt. Men nu skulle jag vilja koncentrera mig på berättelsen. Det finns så mycket jag vill skriva om. Berättelser jag bara påbörjat. Hela tiden. Så imorgon är en ny dag. Om jag sätter som mål att skriva ett antal ord varje dag så kanske jag börjar komma upp i sådana nummer som författare kommer upp i när de ska skriva böcker. Kanske… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag såg en liten snutt av Harry Potter och fången från Azkaban på Facebook och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Efter det tog jag bussen till jobbet och väl på jobbet var det bara att byta om. Någonstans på vägen fick jag en jättekonstig kommentar. Den sa att jag hade skrivit att jag var trött på att det var mer killar än tjejer på boendet. Eller något liknande. Jag kommer inte ihåg riktigt. Vad som var uppseendeväckande var att det var uppenbart att hon ville trigga igång mig på någonting. Vilket jag inte hade för avsikt att göra. När vi sedan skulle arbeta, som var att sopa grus, så irriterade hon sig över att jag kommenterade att hon sopade fel. Det räckte med om Patrik sa till henne tyckte hon. Resten av arbetsdagen så märkte jag inte av att hon var särskilt irriterad i alla fall. Men det blir ju svårare att arbeta. Dessutom tyckte jag att det var ett rätt tråkigt jobb, att sopa grus. Jag vet inte vad hon kommer säga när jag kommer tillbaka till jobbet imorgon. Förmodligen kommer hon vara rasande och slå ner mig och sen kommer polisen och sen har allt löst sig. Men jag måste kunna våga gå till jobbet utan att bli nedslagen. Utan att vara rädd hela tiden. Det här är inte hållbart. Och hon säger att man inte ska skriva om sådant på Facebook men vad ska jag annars skriva om då? Ska jag bara hålla det inom mig? Det är väl inte heller bra? Resten av dagen så sopade vi färdigt gruset i alla fall. Jag bytte om och ringde mamma som sa att det gick bra att jag kom till henne. Jag fick också ett papper utskrivet till mig där det står skrivet hur man odlar de frön jag köpt. Sedan gick jag och jag mötte mamma och hunden Bella när jag nästan var hemma hos dem. Vi tog en lite längre promenad och när vi var i mammas lägenhet så lagade vi till korv med mos. På tv såg vi Ett enklare liv och Rapport. Och lite av Eva Longoria: searching for Mexico. Vi pratade om att man kunde se det på SVT play om man kände för det. I alla fall så åkte vi och handlade och mamma hade lite bråttom eftersom en målare skulle komma till henne vid fem. Så jag handlade baguette, mjölk, chips, Coca cola, Fanta, paj och choklad. Efter det fick jag skjuts hem där jag satte på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag vet inte hur jag ska göra imorgon. Som det är just nu vet jag inte om jag vill gå dit i över huvud taget. Att man jämt ska få känna på det här sättet. Den här rädslan att bli nedslagen. Hur ska jag kunna göra ett bra jobb när jag hela tiden är rädd för att bli nedslagen? Nej som det är just nu känns det inte som jag vågar gå till jobbet imorgon. Men jag måste väl stå för det jag sagt. Så då får jag stå ut med att bli utskälld bara för att jag skriver? Alltså det kan inte vara att jag skriver som kan vara problemet. I så fall behöver man väl inte läsa det jag skriver? Men det verkar ju hon göra också trotts att jag inte är vän med henne på Facebook. Nej nu ska jag göra något annat som att vara hundvakt och imorgon ska jag ju på skrivarkurs. Jag undrar dock hur det ska gå med jobbet imorgon. Om jag ska orka gå trotts att det är så här. Just nu känns det inte som jag ska orka gå. Men det här är väl lite av ett nödrop till er. Vad är det den här personen är arg på egentligen? Det känns inte som det är saker som de flesta bryr sig om egentligen. Det är bara hennes egna personliga integritet där hon kan sitta med huva och snusa som jag attackerar. Vem vill leva så egentligen? Jag får lite vibbar av sverigedemokraterna av den här stilen. Det kan hon väl inte säga emot va? Så vi säger så, så länge… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Klockan halv två skulle mamma komma men hon var lite försenad så hon kom kvart i två i stället. Vi skulle på visning klockan två i Oxelösund och hissen upp till lägenheten var trång. Lägenheten var modern men utsikten till SSAB var ett stort minus tyckte mamma. Annars var sovrummet stort, vardagsrummet stort, balkongen var stor och köket var stort. Spisen kändes högteknologiskt som att det skulle krävas ett intyg inom rymdingenjör för att förstå den. Vi var inte där så länge utan gick efter ett tag. Jag tror mamma bestämt sig för en lägenhet lite utanför centrum alltså inte utanför Oxelösund utan bara lite längre från centrum. Mamma visade mig lägenheten hon tittade på igår. Fast vi gick inte in förstås. Utanför fanns en rolig lekpark så det skulle nog storebrors barn tycka vara rolig. Fast vi nöjde oss inte med det utan tog en extra lång promenad. Över en bro som gick över motorvägen och som tog oss till en frisbeegolfbana. Där gick vi bland träd som såg ut att ha stått där i flera hundra år. Vi gick förbi en fotbollsplan och kom fram till ett badhus. Där genade vi över gräsmattan eftersom det inte fanns någon gågata till dit vi skulle. Kort efter promenaden gick vi in i butiken för att se vad de sålde. Mestadels utländska varor kändes det som. Och efter det åkte vi till ICA där jag köpte soppåsar och mamma gick på toaletten och köpte lite festis och kakor tydligen. Efter det åkte vi till en liten pizzeria där vi köpte en kebabrulle och en falafelrulle. Jag hade beställt falafelrulle. Så jag blev ordentligt mätt innan vi åkte till Nyköping igen som jag har gjort så många gånger förut. Jag har väl känt mig lite nedstämd över om mamma ska flytta. Jag kommer väl inte undan att det blir en stor livsförändring för mig. Då kan jag ju inte gå hem till henne efter jobbet. Bussar lär väl gå då och då till Oxelösund så det är nog ingen fara. Det är nog bara en vaneperiod. Så är det ju alltid när det är stora livsförändringar. Jag får helt enkelt försöka vänja mig. Det tvingar ju mig att skriva lite grann också. Om en dröm jag inte haft. Där väggarna är omöjligt höga. Och där det regnar inomhus. Precis som det gjorde i Oxelösund idag. Vad mer har jag att skriva om? Det känns bara som jag påbörjar projekt hela tiden. Men om jag har en grund att stå på, något som jag ska ta mig igenom, så blir det lättare att finna en handling till berättelsen. Jag vet inte om en omöjlig vägg är just den där utmaningen jag behöver ta mig igenom men förmodligen är det just det. Förmodligen kommer jag skriva om någon omöjligt hög vägg någon gång. Kanske inte nu men senare. På det sättet går handlingen vidare. Precis som den ska göra…