Arbetarrörelsen

Hur Kerstin Ahlberg minns Brunnsvik

”Kerstin Ahlberg är född i Brunnsvik. Hennes far skrev bland annat boken Brunnsviks folkhögskolas historia som kom ut i flera delar. Nu träder hon fram i en intervju efter att ha varit varit borta från Brunnsvik under en lång period av sitt liv. Och det som träder fram är ett Brunnsvik som försvunnit.

Snöstormen slår hårt och mörkret faller sakta mellan träden. En liten rädsla för vad som finns i mörkret finns jämt och ständigt, men jag fortsätter den korta prommenaden med snabba steg.

Efter det tunga pulsandet kommer jag tillslut till Kerstin Ahlbergs vita, lite slitna hus. Väl inne tar jag av mig jackan och känner värmen slå emot mig. Kerstin är så vänlig och verkar ivrig med att berätta om allt möjligt. Framförallt allt det som vi inte ska prata om. Men jag sätter mig ner på den gamla soffan och försöker komma på hur jag ska börja. Men för att få en bild så intervjuar jag henne som person först.

Alltså: Hon heter Kerstin Ahlberg och är dotter till Alf Ahlberg som skrev samlingen Brunnsviks folkhögskolas historia. Hon är pensionär och bor i Brunnsvik , men har själv inte ägnat sig åt så mycket skriverier. Hon har istället utbildat sig en hel del. Bland annat har hon varit Teckningslärare, biblioteksasistent och senare bibliotikarie i Malmberget. Hon har varit Konstterapeut i Södersjukhuset i Stockholm och vikarierade på många ställen i Dalarna som bibliotikarie. Men så tänker jag på hennes barndom i Brunnsvik, hur var den? Och för att få reda på den så gick jag rakt på sak:

Vad är ditt starkaste minne från Brunnsvik?

– Vilken svår fråga! Jag har ju så otroligt många minnen därifrån.

Hon verkar ha lite svårt att hitta bland alla minnen. Hon pratar om allt från roliga aktiviteter man gjorde i Brunnsvik förr till tokigheter man hittade på till hur lektionerna var där även om hon själv aldrig var med på dem särskillt mycket.

Men det är ett minne som hon minns särskillt väl. Det handlar om när hon och hennes familj bodde i en byggnad som hetter Lillstugan i Brunnsviks folkhögskolas område. Det är under Andra Världskriget och de är på övervåningen. Plötsligt kommer det ett skott genom barnkammardörren som träffar stolen som hennes farmor sitter på. Hon faller av stolen och hamnar senare på sjukhus. Det visar sig senare ha varit en militär som höll på att rengöra sitt gevärr och av misstag skjutit av ett skott. Men det var inte det hon minns starkast, utan det är just när en av dessa militärer kommer in till dem och berättade att de höll på att ”finkamma skogen” och att de därför skjutit ett skott av misstag. Men hon verkar ha svårt att lämna det minnet, det var lite traumatiskt för ett litet barn som henne att de sa att de skulle ”finkamma skogen”. Men vad gällde detta med militärerna så var detta under en tid under Andra Världskriget. Hon berättar om att det bodde militärer i LO:s elevhem (även det en byggnad i Brunnsviks folkhögskola). Det finns ju så många byggnader i Brunnsvik.

Så kommer ett annat minne som var lite roligare. Det handlade om eleverna på skolan och vad de kunde hitta på för tok ibland”

En dokumentär om Brunnsviksflytten

För ett tag sen lyssnade jag på en dokumentär om Brunnsviksflytten som en före detta klasskamrat till mig har gjort. Den tar upp den utsatthet som vi hamnade i när ledningen hade meddelat att vi skulle flytta till Borlänge under julledigheten och att vi inte hade några alternativ. Där finns även en till klasskamrat till mig, vid namn Petra Fogelholm, som där berättar sin version om beslutet att flytta, de vanliga försöken att ringa upp de ansvariga ifråga men som vanligt varit utan resultat och en exklusiv intervju med självaste Göran Greider på bokmässan i Göteborg.

Containrar, korruption och kampvilja

Det blåste vänstervindar på första maj!

I Dalademokraten den 2 maj i år kunde man utläsa rubriken ”På väg mot regeringsskifte” på framsidan av tidningen. Så gott som hela tidningen var full av artiklar från olika första maj-demonstrationer runt om i landet och i Dalarna. Även Göran Greider och Kulturredaktören Ulf Lundén hade publicerat tal som de förmodligen hade hållit under första maj. Deras tal kan man finna här: Dags börja om med allt! (Ulf Lundéns tal om de utrotningshotade kultursidorna) och Det är allvar nu! (Göran Greiders tal om den organiserade rasismen).

Båda talen var båda väldigt innehållsrika och radikala. Göran Greider varnar bland annat för en organiserad rasism vi inte sett sen andra världskriget och att det är dags att byta regeringsfärg från blått till rött.

Men som vanligt var jag mest intresserad av Ulf Lundéns taltext som bland annat nämnde Brunnsviks föredetta rektor Christina Garbergs Gunn som nu är död. Han nämnde räddningen av Brunnsviksböckerna och såg det som en ”seger för folkbildningen och kulturen” vilket kunde få honom att ”andas lite friare igen”. Jag har länge varit i kontakt med honom om just detta med Brunnsvikstiden då jag själv fick ett allt för abrupt slut på hela Brunnsviksåret vilket försatte mig i djup depression och ångest. Men det var även därför jag lämnade denna kulturhistoriska skola.

Jag skrev mina tankar till Ulf att jag tänkte mig Christina Garbergs Gunn som ett spöke som förgäves försöker återställa denna arbetarrörelsens biblioteket, men ständigt misslyckas då ingen längre kan något om Brunnsviks Folkhögskola. Varför jag tänker mig Christina som ett spöke i nutida dagar är just för att vissa på arbetarrörelsens eldsjälar som kämpar för att bevara arbetarrörelsens historia. Och varför är arbetarrörelsens historia viktig, kanske du tänker?

Precis som all annan kultur är den som kommer från främst arbetarklassen från ett helt annat perspektiv än överklassen eller medelklassen någonsin skulle kunna nå fram; de har inte tillräckligt med erfarenhet helt enkelt. Men att läsa litteratur från arbetarklassen får en att förstå verkligheten, att världen inte är svartvit, bara god eller ond utan att det faktiskt ligger något bakom fattigdomen och de eländiga livsförhållanden som ofta finns i en arbetares bakgrund.

Det ligger något bakom Vänsterns ideologi som många verkar ha glömt bort! Just en så enkel sak som att protestera anses idag som allmänt ohyfs, men är egentligen grunden för att kunna ha en demokrati!

För alla måste väl kunna få sin röst hörd? Och man måste väl kunna få protestera om det sker missförhållanden?

Det är vad som har varit grunden i svensk demokrati tills Regeringen Reinfeldt kom till makten! I år är det dags att vända skutan; det är vänstervindar som blåser!