Hur Kerstin Ahlberg minns Brunnsvik

Kerstin Ahlberg är född i Brunnsvik. Hennes far skrev bland annat boken Brunnsviks folkhögskolas historia som kom ut i flera delar. Nu träder hon fram i en intervju efter att ha varit varit borta från Brunnsvik under en lång period av sitt liv. Och det som träder fram är ett Brunnsvik som försvunnit.

Snöstormen slår hårt och mörkret faller sakta mellan träden. En liten rädsla för vad som finns i mörkret finns jämt och ständigt, men jag fortsätter den korta prommenaden med snabba steg.

Efter det tunga pulsandet kommer jag tillslut till Kerstin Ahlbergs vita, lite slitna hus. Väl inne tar jag av mig jackan och känner värmen slå emot mig. Kerstin är så vänlig och verkar ivrig med att berätta om allt möjligt. Framförallt allt det som vi inte ska prata om. Men jag sätter mig ner på den gamla soffan och försöker komma på hur jag ska börja. Men för att få en bild så intervjuar jag henne som person först.

Alltså: Hon heter Kerstin Ahlberg och är dotter till Alf Ahlberg som skrev samlingen Brunnsviks folkhögskolas historia. Hon är pensionär och bor i Brunnsvik , men har själv inte ägnat sig åt så mycket skriverier. Hon har istället utbildat sig en hel del. Bland annat har hon varit Teckningslärare, biblioteksasistent och senare bibliotikarie i Malmberget. Hon har varit Konstterapeut i Södersjukhuset i Stockholm och vikarierade på många ställen i Dalarna som bibliotikarie. Men så tänker jag på hennes barndom i Brunnsvik, hur var den? Och för att få reda på den så gick jag rakt på sak:

Vad är ditt starkaste minne från Brunnsvik?

– Vilken svår fråga! Jag har ju så otroligt många minnen därifrån.

Hon verkar ha lite svårt att hitta bland alla minnen. Hon pratar om allt från roliga aktiviteter man gjorde i Brunnsvik förr till tokigheter man hittade på till hur lektionerna var där även om hon själv aldrig var med på dem särskillt mycket.

Men det är ett minne som hon minns särskillt väl. Det handlar om när hon och hennes familj bodde i en byggnad som hetter Lillstugan i Brunnsviks folkhögskolas område. Det är under Andra Världskriget och de är på övervåningen. Plötsligt kommer det ett skott genom barnkammardörren som träffar stolen som hennes farmor sitter på. Hon faller av stolen och hamnar senare på sjukhus. Det visar sig senare ha varit en militär som höll på att rengöra sitt gevärr och av misstag skjutit av ett skott. Men det var inte det hon minns starkast, utan det är just när en av dessa militärer kommer in till dem och berättade att de höll på att ”finkamma skogen” och att de därför skjutit ett skott av misstag. Men hon verkar ha svårt att lämna det minnet, det var lite traumatiskt för ett litet barn som henne att de sa att de skulle ”finkamma skogen”. Men vad gällde detta med militärerna så var detta under en tid under Andra Världskriget. Hon berättar om att det bodde militärer i LO:s elevhem (även det en byggnad i Brunnsviks folkhögskola). Det finns ju så många byggnader i Brunnsvik.

Så kommer ett annat minne som var lite roligare. Det handlade om eleverna på skolan och vad de kunde hitta på för tok ibland”

Alla gånger jag var i Älvdalen…

”Om jag nu ska skriva så detaljerat så kan jag ju skriva om alla gånger jag gick till och från Älvdalens Naturbruksgymnaium. Och om jag ska skriva om det så väcker det fler minnen från Älvdalen. Fast det var inte alla som var så bra. Jag tror att jag försökte kompencera för festerna jag missade i Älvdalen med festerna jag hade i Brunnsvik. Men om det var något jag mindes från Älvdalen så var det väl alla gånger vi var på tur…

För att gå ut på tur behövde vi utrustning. Och utrustning fanns både på skola och hemma. Vissa grejer behövde man låna för att kunna ägna sig åt en viss specifik aktivitet. Vad det var för aktivitet berodde helt på vad man ville göra. Men oftast var det sådant som man inte gjorde så ofta. Som att åka tandemskidor till exempel. Men tyvärr missade jag mycket det första halvåret. Eftersom jag bodde i Mora och pendlande mellan Mora och Älvdalen. Så blev det så väldigt många resor. Varje dag. Blev det fyra resor varje dag. Och jag åkte bussen. Hela den långa vägen. Från Älvdalen till Mora…

Jag är osäker om det är dröm eller verklighet. Jag är osäker om jag kan se landskapet utanför fönstret. Det är som en suddig sörja. Som en dimma som jag inte kan se igenom. Vad är det som döljer sig i den? Vad är det som finns i den? För att veta det krävs att jag går bakåt i tiden och jag går bakåt i tiden hela tiden. Till den tid då jag inte bodde i Älvdalen men ännu bodde i Dalarna. Jag gick på högstadiet…

Jag var ganska trött på högstadiet när jag började på Naturguidesutbildningen. Men varför kunde jag inte längre komma ihåg. Kanske att jag hade en lust att komma ut? Kanske att jag ville lära mig mer om naturen? Minnena från Kättbo levde ju fortfarande starkt inom mig. Och det skulle de göra genom hela utbildningen. Oavsett vad jag gjorde. Oavsett vad jag fick uppleva. Oavsett vad jag kom ihåg…

För det handlade om vad man kom ihåg. Jag kom inte ihåg mycket. Om när vi var ute på tur. Om när vi var ute och gjorde saker tillsammans. Saker som man gjorde när man var ute i naturen. Det var ovanligt. Och ändå så naturligt. Naturligt på ett sätt som inte var så naturligt. Eftersom vi använde naturen för att laga våran mat…

För visst var det viktigt att laga mat? Liksom många andra saker. Saker som man bara gjorde i naturen. Vad var det? Jag har bara vaga minnen av hur det kunde va eftersom vi gjorde dem så ofta. Var ute på tur alltså. Och sakerna gjordes väl oftast innan turen. Förberedelser alltså. Och jag hade väl oftast inte mer än det jag hade på mig. Med mig alltså. Så var det hela tiden att man behövde ha koll på att man hade allting med sig…

För om man inte hade allting med sig så kunde det bli rätt jobbigt. Om man upptäckte att man saknade någon socka eller någon kastrull. Att laga mat på. Det kunde vara det enda man hade att laga mat på. Och då fick man ta till sådana där provisoriska nödlösningar som att äta maten lite kallare eller låna av någon annan…”

Vinter som sommar stod vi ut

Det sista året på gymnasiet börjar närma sig sitt slut och studenten närmar sig med oroväckande hastighet.

Det var något speciellt jag fick uppleva under dessa tre år på gymnasiet, kommer jag någonsin få uppleva det igen; Det gamla, det lite nyare, det tuffa och det lugna.

Jag försöker beskriva naturen, men den kunde inte ha blivit så levande om inte mina klasskamrater hade funnits där heller. Även om det inte alltid var roligt förstår jag nu att man lär sig mer av att försöka än att ge upp, och det är jag glad över att jag valde rätt. I alla fall för den här gången.