Skriva

Världens längsta resa

Det första vi gjorde var att åka till en lägenhet i Mora. Väl där var det något som krånglade med bilen så vi fick hålla på med den ett tag. Jag ska inte skriva vad vi gjorde i lägenheten eftersom det var lite för personligt för min smak. Men efteråt åkte vi till ICA i alla fall…

Väl där så köpte jag choklad, mjölk, godis och öl. Jag tänkte att ölen kunde jag fira med sen när jag var färdig. Resan till Kättbo tog ungefär en halvtimme. Jag kunde inte komma ihåg hur det såg ut eller hur lång tid det tog. Att komma dit. Men nu gjorde jag det. Och det var lite av en befrielse att veta allt var annorlunda här. Till och med marken man går på…
Väl i Kättbo tog jag kort på allt jag kunde. Allt från mitt gamla rum i övervåningen till skogen utanför huset. Men första Dan orkade jag inte ta kort på hela Kättbo. Det fick jag göra nästa dag…

Att vara och bo i Kättbo var ungefär som att bo där förut. Förutom det faktum att jag sov i det som var Jimmys rum. Som hade gjorts i ordning för att sova i. Micke höll på med bilen. Det var fel med kylaren eller liknande. Han hade kört in den i ladan. Som tur är hade han fler bilar som han kunde ta av. Men det är mycket med bilar som han är intresserad av. Som att mecka och hålla på med bilarna. Det var väl först senare han upptäckte att jag dokumenterade allting. Alltså senare på helgen…
Dag två var Linus och jag ut på långpromenad. Jag skulle ta kort på hela Kättbo. Började med bystugan och slutade med änden av byn. Där några bodde som jag mindes jag kände igen. Men på vägen stötte vi på två miljonåk. Och på vägen stötte vi även på några som bodde där. Som fick mig att fundera över deras plats av boende. Men deras barn var ute och cyklade och det verkade ju gå bra. Tills någon gjorde illa sig och då gick det inte så bra längre. Men jag orkade inte tänka på det längre utan gick vidare…
Med Linus. Vi gick förbi tvättstugan. Och ett hus som några hade bott som vi sa kom från Stockholm. Kanske var det lite fördommar inblandat där också eftersom de hade svårt att komma in i gemenskapen. Men å andra sidan hade vi det också. Jag och Jimmy…
När vi bodde där hade vi också svårt att komma in i gemenskapen. Men av två helt olika anledningar. Jimmy var rätt snabb med att gå med i ett gäng då. Men då var då och nu var en annan tid…
Och vi beslutade oss att vända om när jag inte kunde hitta den plats jag sökte efter. Ett gammalt övergivet hus som var timrat. Vi fick gå och fiska istället och då jag inte hade så bra batteri på mobilen så fick jag gå hem och ladda den. Men jag var nöjd med promenaden. Jag fick de foton jag ville ha. I alla fall själva Kättbo. Men sen kom jag på att jag behövde kort på källaren, postlådorna och anslagstavlan. Men jag fick kort på båthamnen i alla fall…


Efteråt for vi iväg på en spontantur till Venjan. Det var väldigt spontant. Så pass spontant att vi fick byta bil där hos en gammal pensionär, ta med oss pensionären som jag tror heter Göte och åkte upp till Tiberget där han hade ett hus. Men allt blev väldigt stelt och jag var inte säker på att de själva visste vad vi gjorde där. Då ganska snart åkte vi därifrån. Till kvällen fick jag duscha eftersom jag luktade illa…


Jag kom på att jag tittade på Stamsites stream på fredagen. Men på lördagen tittade jag inte på något speciellt. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Så det var nog inget speciellt…

Men tv tittade vi nog på i alla fall. Och det är nog lite det som är grejen också; att göra saker tillsammans. För nästkommande dag, efter att jag hade tagit kort på källaren, brevlådorna och anslagstavlan orkade jag inte göra mycket mer än att ligga och vila. Men så hade jag haft en så märklig dröm under natten också där det var världens undergång och vi var några överlevande och vi skulle ner för ett rör och nedanför det här röret fanns en massa gifter som vi inte fick ta på. Grejen med den drömmen var att vi befann oss i en bok och att vi skulle hitta fortsättningen på den boken som också kunde vara en nyckel. För att ställa allt till rätta igen så att alla gifter och bensin försvann. Precis som det som min lillebrors använde för att köra bil. Men jag tänkte mer på det under dan utan låg mest och spelade mobilspel. Och först när klockan närmade sig fyra kom Micke hem från sitt hjortronplockande. Så nu har vi hjortron som räcker i flera dagar. Men att åka därifrån var jobbigt. Vi pratade lite om hur jag skulle kunna göra för att komma dit igen men det är många resor. Krävs mycket planerande. Bland annat för att komma till Mora men inte minst för att komma till Stockholm. Men det får jag lösa eftersom. Jag har helt enkelt för mycket annat att tänka på nu…

Och när de kommer till de här minnena så ger de ännu en anledning till att åka till Kättbo igen. Vad skulle det krävas? Buss till Gnesta? Tåg till Stockholm? Buss till Mora? Och sedan buss till Kättbo? Hela tiden finns det något mer och se och det är också meningen med att resa så här. En slags äventyrslust vaknar i mig och jag börjar förstå varför jag började naturguidesutbildningen för så länge sen. För jag ville upptäcka saker hela tiden. Men de här minnena. De här guldkornen. Kommer komma till mig tydligare nu. När jag ser på de här bilderna och ser tillbaks på när jag var i Kättbo. För nästkommande dag tog jag kort på källaren, brevlådorna och anslagstavlan. Men inte det minst viktigaste var busshållplatsen. Där jag gått på så många gånger. Jag tog kort på den för att jag skulle kunna planera. Resorna jag hade att se fram emot framöver. För även om jag vet att jag inte är i Kättbo nu så kommer alltid min själ vandra i Kättbos skogar…

Rasmus karlsson

Recension: Black Mesa

Skit vilket bra spel det är. Kan verkligen rekommendera Black Mesa. Det här är väl lite av en recension. Jag håller fortfarande på att ta igen mig från alla explosioner i slutet. I slutet möter man Nihilanth precis som i Half-Life. Men jag trodde att han skulle vara mindre. Det var han ju så klart inte. Däremot halvt alien, halvt robotiserat. Han flyger inte alls som han gjorde i Half-life utan sitter fast i något slags robotgrej. Fast hela vägen upp som heter Interlooper möter man på en massa alien-teknologi. Som så klart försöker ha kål på en. Vortigunsen samarbetar däremot med en. De kan ännu inte ens språk så de säger saker som genga och ga. När man kommer till deras by är de slavar. De torteras av de här varelserna som har såna där händer som det flyger flugor ut. Och som man skadas av men man har ju själv en sådan som vapen så det är bara att använda den om man börjar få slut på skott i de andra, så kallade, mänskliga vapen…

Jag har lite svårt att minnas hur det var i början. Det var så länge sen nu och spelet är så stort. Speciellt Xen. Men jag behövde ju ta mig hela Black Mesa innan jag kom till Xen. Där mötte man på monster som Blast pit och Power up. Även andra saker men jag kan inte sluta tänka på Xen. Och hur den världen funka och hur de kom på allt. Det var verkligen alien, precis som i alien-filmerna. Man får tänka utanför boxen och denna vintergata. Gravitationen funkar olika på olika ställen och helt plötsligt kan man vara på en sten flytandes mitt ute i rymden. Men det bästa är nog i slutet när man kommer till de här gröna kristallerna som kan ladda upp ens radioaktiva vapen. Och en annan, blå, kristall laddar upp ens dräkt medan blått självlysande vatten laddar upp ens liv. Glömde jag nämna spindeln som jag fått fightas med? Han ville bara retas lite. Sen att man råkade dö är ju bara en olycklig olycka. Nu har jag tagit kol på den också så. Det är bara Nihilanth kvar. Och han har jag nu klarat. Och man får även en inblick i hur han fått reda på människornas planet. Genom en karta över hela universum och några levande exempel av människor infångade i glasburar. Kan det vara så som alla människor blir infångade i Half-Life 2? Det verkar ju faktiskt som det. Och när man väl möter Nihilanth så kastar han bilar på en! Jag klarade mig med tjugo i liv och kan verkligen rekommender spelet. Speciellt med tanke på att man får möta G-man i slutet och där ska besluta om man vill arbeta med honom eller mot honom. Jag kan bara säga att det gäller att välja rätt där för annars är man dödens. Men om man inte vill välja på en gång så kan man ju alltid Quicksavea innan…

Som sagt finns det många sätt att spela det här spelet och jag börjar dra ut på det. Men nu när jag tänker på det så minns jag att man börjar någonstans i Mexico. Mitt i öknen. Kanske att jag ska spela om det bara för nostalgisk skull. Kanske inte. Vi får se…

Brustet hjärta

Jag har koll på polisen. Se. Jag har koll på vad som händer ute i landet. Även fast jag inte har körkort än. Det finns så många händelser som hade behövts skriva om. Jag kan inte skriva om allt. Men jag kan ta hjälp. Vem vill hjälpa mig att skriva nyheter? Vem vill hjälpa mig att skapa jobb? I ett jobblöst samhälle för visst hade jag kunnat gå tillbaka till Tonys pizza igen. Men nu får jag inte det. Och visste kan jag gå tillbaka till Bild och Data igen. Men de vill väl inte skriva tidning egentligen. Så varför ska de skriva tidning då egentligen? Då de inte vill skriva tidning…

Jag tror det är en typisk vänsteridé. Men jag hade behövt skriva mer erotik också. Jag tycker man får många idéer från Ligga med P3. Och jag tycker inte man ska vara rädd att prata om sex och samlevnad. Om man nu ska skriva en roman så kan man till exempel skriva en kärleksroman. Och det är väl lite det jag skriver också…

Jag skriver om att vara ihop. Med någon man inte längre kan vara ihop med. Och det enda som är kvar av denna person är en bild av henne. Även fast man ville göra så mycket mer. Med henne. Så fick man inte och man undrar varför. Man inte fick ligga med henne…

Hur Kerstin Ahlberg minns Brunnsvik

”Kerstin Ahlberg är född i Brunnsvik. Hennes far skrev bland annat boken Brunnsviks folkhögskolas historia som kom ut i flera delar. Nu träder hon fram i en intervju efter att ha varit varit borta från Brunnsvik under en lång period av sitt liv. Och det som träder fram är ett Brunnsvik som försvunnit.

Snöstormen slår hårt och mörkret faller sakta mellan träden. En liten rädsla för vad som finns i mörkret finns jämt och ständigt, men jag fortsätter den korta prommenaden med snabba steg.

Efter det tunga pulsandet kommer jag tillslut till Kerstin Ahlbergs vita, lite slitna hus. Väl inne tar jag av mig jackan och känner värmen slå emot mig. Kerstin är så vänlig och verkar ivrig med att berätta om allt möjligt. Framförallt allt det som vi inte ska prata om. Men jag sätter mig ner på den gamla soffan och försöker komma på hur jag ska börja. Men för att få en bild så intervjuar jag henne som person först.

Alltså: Hon heter Kerstin Ahlberg och är dotter till Alf Ahlberg som skrev samlingen Brunnsviks folkhögskolas historia. Hon är pensionär och bor i Brunnsvik , men har själv inte ägnat sig åt så mycket skriverier. Hon har istället utbildat sig en hel del. Bland annat har hon varit Teckningslärare, biblioteksasistent och senare bibliotikarie i Malmberget. Hon har varit Konstterapeut i Södersjukhuset i Stockholm och vikarierade på många ställen i Dalarna som bibliotikarie. Men så tänker jag på hennes barndom i Brunnsvik, hur var den? Och för att få reda på den så gick jag rakt på sak:

Vad är ditt starkaste minne från Brunnsvik?

– Vilken svår fråga! Jag har ju så otroligt många minnen därifrån.

Hon verkar ha lite svårt att hitta bland alla minnen. Hon pratar om allt från roliga aktiviteter man gjorde i Brunnsvik förr till tokigheter man hittade på till hur lektionerna var där även om hon själv aldrig var med på dem särskillt mycket.

Men det är ett minne som hon minns särskillt väl. Det handlar om när hon och hennes familj bodde i en byggnad som hetter Lillstugan i Brunnsviks folkhögskolas område. Det är under Andra Världskriget och de är på övervåningen. Plötsligt kommer det ett skott genom barnkammardörren som träffar stolen som hennes farmor sitter på. Hon faller av stolen och hamnar senare på sjukhus. Det visar sig senare ha varit en militär som höll på att rengöra sitt gevärr och av misstag skjutit av ett skott. Men det var inte det hon minns starkast, utan det är just när en av dessa militärer kommer in till dem och berättade att de höll på att ”finkamma skogen” och att de därför skjutit ett skott av misstag. Men hon verkar ha svårt att lämna det minnet, det var lite traumatiskt för ett litet barn som henne att de sa att de skulle ”finkamma skogen”. Men vad gällde detta med militärerna så var detta under en tid under Andra Världskriget. Hon berättar om att det bodde militärer i LO:s elevhem (även det en byggnad i Brunnsviks folkhögskola). Det finns ju så många byggnader i Brunnsvik.

Så kommer ett annat minne som var lite roligare. Det handlade om eleverna på skolan och vad de kunde hitta på för tok ibland”

Fanns det en gång i tiden en slags svensk ”Blaxploitation-genre” och hur tog den sig i så fall uttryck? — Tobias Hübinette

Jag har anslutit min blogg till Stripe…

För att jag ska fortsätta skriva…

5,00 Skr

 

Efter att nyligen ha gått igenom åtminstone större delen av allt som har publicerats, skapats och offentliggjorts som handlar om ras och rasism i Sverige och på svenska under efterkrigstiden så tror jag mig kunna hävda att det faktiskt fanns en sådan, som tog sig uttryck i att det från s k ”kulturradikalt” och s […]

via Fanns det en gång i tiden en slags svensk ”Blaxploitation-genre” och hur tog den sig i så fall uttryck? — Tobias Hübinette