Hur Kerstin Ahlberg minns Brunnsvik

Kerstin Ahlberg är född i Brunnsvik. Hennes far skrev bland annat boken Brunnsviks folkhögskolas historia som kom ut i flera delar. Nu träder hon fram i en intervju efter att ha varit varit borta från Brunnsvik under en lång period av sitt liv. Och det som träder fram är ett Brunnsvik som försvunnit.

Snöstormen slår hårt och mörkret faller sakta mellan träden. En liten rädsla för vad som finns i mörkret finns jämt och ständigt, men jag fortsätter den korta prommenaden med snabba steg.

Efter det tunga pulsandet kommer jag tillslut till Kerstin Ahlbergs vita, lite slitna hus. Väl inne tar jag av mig jackan och känner värmen slå emot mig. Kerstin är så vänlig och verkar ivrig med att berätta om allt möjligt. Framförallt allt det som vi inte ska prata om. Men jag sätter mig ner på den gamla soffan och försöker komma på hur jag ska börja. Men för att få en bild så intervjuar jag henne som person först.

Alltså: Hon heter Kerstin Ahlberg och är dotter till Alf Ahlberg som skrev samlingen Brunnsviks folkhögskolas historia. Hon är pensionär och bor i Brunnsvik , men har själv inte ägnat sig åt så mycket skriverier. Hon har istället utbildat sig en hel del. Bland annat har hon varit Teckningslärare, biblioteksasistent och senare bibliotikarie i Malmberget. Hon har varit Konstterapeut i Södersjukhuset i Stockholm och vikarierade på många ställen i Dalarna som bibliotikarie. Men så tänker jag på hennes barndom i Brunnsvik, hur var den? Och för att få reda på den så gick jag rakt på sak:

Vad är ditt starkaste minne från Brunnsvik?

– Vilken svår fråga! Jag har ju så otroligt många minnen därifrån.

Hon verkar ha lite svårt att hitta bland alla minnen. Hon pratar om allt från roliga aktiviteter man gjorde i Brunnsvik förr till tokigheter man hittade på till hur lektionerna var där även om hon själv aldrig var med på dem särskillt mycket.

Men det är ett minne som hon minns särskillt väl. Det handlar om när hon och hennes familj bodde i en byggnad som hetter Lillstugan i Brunnsviks folkhögskolas område. Det är under Andra Världskriget och de är på övervåningen. Plötsligt kommer det ett skott genom barnkammardörren som träffar stolen som hennes farmor sitter på. Hon faller av stolen och hamnar senare på sjukhus. Det visar sig senare ha varit en militär som höll på att rengöra sitt gevärr och av misstag skjutit av ett skott. Men det var inte det hon minns starkast, utan det är just när en av dessa militärer kommer in till dem och berättade att de höll på att ”finkamma skogen” och att de därför skjutit ett skott av misstag. Men hon verkar ha svårt att lämna det minnet, det var lite traumatiskt för ett litet barn som henne att de sa att de skulle ”finkamma skogen”. Men vad gällde detta med militärerna så var detta under en tid under Andra Världskriget. Hon berättar om att det bodde militärer i LO:s elevhem (även det en byggnad i Brunnsviks folkhögskola). Det finns ju så många byggnader i Brunnsvik.

Så kommer ett annat minne som var lite roligare. Det handlade om eleverna på skolan och vad de kunde hitta på för tok ibland”

Den mörka skogen

”Kunde det bli för mycket information? Vad var det jag pratade om egentligen? Jag visste inte riktigt säkert men det var något om gräset som fortfarande stod i brand. Och det skulle stå i brand ett litet tag till. Men det började mulna på. Och det började blåsa. Så pass mycket att jag började frysa. Och jag kunde undra hur jag skulle klara av det här om det blev så mycket kallare än nu. Men det blev inte så mycket kallare än nu. Däremot mörkare. Det röda började försvinna och ersättas av ett mörker som inte gick att se igenom. Det var mystiskt och hemlighetsfullt. Men det var skogen som bar på mörkret. Den bar på ett mörker så hemlighetsfullt att det var svårt att veta vad som skulle komma härnäst. Eller hända härnäst…

Det var när jag klev in i skogen som mörkret la sig över mig. Det la sig som ett täcke och kvävde allt ljus som försökte nå ner till mig. Alltså ljuset från stjärnorna och månen. Men de hade ju ändå inte börjat lysa än så det spelade ju ändå ingen roll. Men de hade börjat lysa nu så det kanske visste spelade roll. Och när de sken genom träden kastade träden långa skuggor på den mossbeklädda marken. Skuggor som var som av jättar eller som jättelika pelare som stod upp. På ett sätt kunde man säga att skogen var som en jättestor kyrksal, på ett annat sätt kunde man säga att det låg något trolskt över den. Men då behövde man ha i åtanke att man behövde tänka mer vidskepligt för att kunna tro på det. Tomtar och troll. Och jag trodde ju inte riktigt på det. Men jag trodde det gömde sig något i skogen och att det var något som var högre än oss själva. Något övernaturligt. För att se vad jag pratade om behövde man gå in i skogen. Alltså jättelångt in i skogen. Så pass långt in i skogen att man nästan skulle gå bort sig. Och där skulle man inte bli upphittad för då kanske folk skulle undra vad man gjorde så långt ute i skogen. Det hette även något annat. Något som inte riktigt sågs så bra ut i allmänhetens ögon. Eftersom om man gjorde det så ansågs det som något var fel. Men man visste inte vad det var fel i…

I mitten av skogen gick en bäck. Jag kunde minnas hur jag på olika sätt försökt ta mig över den där. Till slut hade jag fått lov att ta hjälp av pinnar och det var en ganska riskabel liten bro att gå på för att komma till ett ställe som bara låg längre bort i skogen. Ett ställe som inte många människor hade gått på…

Men den här grusvägen jag gick på passade inte heller riktigt in i landskapet. Den kom som från en annan tid. En tid då jag befann mig på en annan plats och det var inte ens säkert att den här platsen fanns kvar i samma form. Det såg jag när jag tittade högre upp på berget en fäbod som var övergiven…”