”Sommaren i Tiberget
Micke och Tiberget
Jag var ofta själv i Tiberget. Det var ofta läskigt till en början, men det skulle man ju inte visa offentligt.
Jag strosade ofta omkring på olika ställen och blev mer och mer vågad ju längre jag var där. Det var som att jag brytit min egen gräns för hur mycket jag ska våga. Även om jag kom från staden så hade jag upplevt naturen även där. Och så tänkte jag ofta på min tid i Stjärnhov och vilken skillnad denna plats var från alla andra platser jag hade varit på; den var så gammal, såg nästan ut som ett reservat förutom det faktum att det var ett semesterparadis för våra grannar som söp loss och körde loss med skotern mitt på sin gräsmatta. Och jag blev lika deprimerad som vanligt. Men det var lika bra att dölja det, för annars skulle väl alla andra och så bli deprimerade. Och då skulle vi ju inte kunna njuta av denna semester något. Det var bara det att det inte var någon semester heller för den delen heller.”