Just nu

”Det kanske är lika bra att jag tar bort det här kapitlet ”Öde stad”. Jag har ju ändå den här mystiska ”En natt i Brunnsvik” att jobba med. Och jag vet ju ändå inte hur jag ska formulera den. Jag kan inte få in den i berättelsen på något sätt. Och så kommer det nog förbli. Men jag måste ju vakna upp från någonting. Jag måste ju ha en anledning till att jag hamnade i soffan i Brunnsvik…

Jag tänker att det får lösa sig eftersom. Men om jag ska ha med ”Öde stad” så får jag ta bort ”En natt i Brunnsvik” istället. Det blir rakt på sak som jag tänkte att det skulle bli. Alltså rakt på sak precis som jag tänkte att det skulle bli. Skulle bli…

Och jag får ha med ”En natt i Brunnsvik” senare. Frågan är när bara. Jag kommer nog inte ha plats för den de första sju kapitlen. Och vad händer när jag vaknar upp ”En natt i Brunnsvik?”. Jag hade förmodligen slumrat till där på min väg hem från festen. Men jag mindes inte riktigt säkert. Jag försökte minnas men det var som ett stort och ogenomträngligt mörker blockerade mina tankar. Istället fick jag försöka tänka på något annat och en grej som jag tänkte på var att det var ovanligt tyst för att vara en natt i Brunnsvik. Det brukade inte vara så här tyst och om det var det så var det väldigt ovanligt. Kanske att det var väldigt ovanligt. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag låg och tittade upp i taket som lystes upp av gatlyktornas sken. Inte ett ljud hördes. Men så, helt plötsligt, hördes ett ljud. Knackningar på fönsterrutan. Och jag hajade till. Jag tittade dit för att se vem det var men det var ingen där. Vad var det här? Lurendreji. Jag återgick i alla fall till att titta upp i taket tills jag hörde det igen. Och den här gången såg jag faktiskt någonting. Men jag var inte säker att jag såg rätt och jag fick blinka flera gånger för att försökra mig om att jag såg rätt. Hur mycket jag än blinka så kunde jag inte ose de ögon som var framför mig. På andra sidan fönsterrutan. Och de tittade på mig som om jag hade gjort något dumt. Elakt. Och jag skämdes lite grann. Men för vad? Det fick jag aldrig reda på. För lika snabbt som jag fick syn på dem, lika snabbt försvann de….”

Så; där fick ni en lite bit av boken också…