”Första gången jag spelade var hemma hos pappa i Stjärnhov. Pappa skulle ut på en promenad och lämnade mig hemma. Jag var lite förvånad då det var något väldigt ovanligt till skillnad från när jag var hemma i Nyköping. Jag trodde inte att det gick att spela så stora spel på en dator. Men det var stort och mäktigt och spännande på samma gång! Jag hade aldrig varit med om något liknande förut! Det var en massa märkliga varelser i detta spel som man skulle döda. Och de transformerades dit med hjälp av en enorm gul diamant, och då var det bara att fly därifrån för att ta sig till den största av monstrena i rymden som var deras ledare för att döda den för gott. Det var ett spel som fascinerade mig, men jag gillade även alla andra spel som jag spelade. Det kunde handla om tv-spel där äventyret var huvudämnet. De var fulla av skarpa färger där det skulle gå snabbt och där man skulle få många poäng. Det var lustfyllda färger och roliga belöningar. Men även om det gick snabbt och man fick många poäng så blev jag ofta otålig när jag dog för det mesta och då det nästan var för enkelt för spela spelen vissa gånger. Dessutom störde färgerna mig en del, men jag kunde ändå inte låta bli att spela eftersom det blev som ett annat avbrott från vardagen.
För vardagen var grå. Jag bodde i Brandkär i ett höghus i Nyköping med mamma och hennes dåvarande man som jag inte visste så mycket om just då.”

”16/2-13
Idag har jag inte gjort något. Jag har varit i kontoret och städat lite, läst samhällskritisk bok och skrivit lite. Det är rätt skön att sitta i den där lilla hörnan av biblioteket.
Har lagat lite mat. Med dom andra. Tagit det lugnt; haft huvudvärk. Och nu är det fäst!

19/2-13
Klockan halv tio dog Farmor.”

Just nu

”Det kanske är lika bra att jag tar bort det här kapitlet ”Öde stad”. Jag har ju ändå den här mystiska ”En natt i Brunnsvik” att jobba med. Och jag vet ju ändå inte hur jag ska formulera den. Jag kan inte få in den i berättelsen på något sätt. Och så kommer det nog förbli. Men jag måste ju vakna upp från någonting. Jag måste ju ha en anledning till att jag hamnade i soffan i Brunnsvik…

Jag tänker att det får lösa sig eftersom. Men om jag ska ha med ”Öde stad” så får jag ta bort ”En natt i Brunnsvik” istället. Det blir rakt på sak som jag tänkte att det skulle bli. Alltså rakt på sak precis som jag tänkte att det skulle bli. Skulle bli…

Och jag får ha med ”En natt i Brunnsvik” senare. Frågan är när bara. Jag kommer nog inte ha plats för den de första sju kapitlen. Och vad händer när jag vaknar upp ”En natt i Brunnsvik?”. Jag hade förmodligen slumrat till där på min väg hem från festen. Men jag mindes inte riktigt säkert. Jag försökte minnas men det var som ett stort och ogenomträngligt mörker blockerade mina tankar. Istället fick jag försöka tänka på något annat och en grej som jag tänkte på var att det var ovanligt tyst för att vara en natt i Brunnsvik. Det brukade inte vara så här tyst och om det var det så var det väldigt ovanligt. Kanske att det var väldigt ovanligt. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag låg och tittade upp i taket som lystes upp av gatlyktornas sken. Inte ett ljud hördes. Men så, helt plötsligt, hördes ett ljud. Knackningar på fönsterrutan. Och jag hajade till. Jag tittade dit för att se vem det var men det var ingen där. Vad var det här? Lurendreji. Jag återgick i alla fall till att titta upp i taket tills jag hörde det igen. Och den här gången såg jag faktiskt någonting. Men jag var inte säker att jag såg rätt och jag fick blinka flera gånger för att försökra mig om att jag såg rätt. Hur mycket jag än blinka så kunde jag inte ose de ögon som var framför mig. På andra sidan fönsterrutan. Och de tittade på mig som om jag hade gjort något dumt. Elakt. Och jag skämdes lite grann. Men för vad? Det fick jag aldrig reda på. För lika snabbt som jag fick syn på dem, lika snabbt försvann de….”

Så; där fick ni en lite bit av boken också…

”Sommaren i Tiberget
Micke och Tiberget
Jag var ofta själv i Tiberget. Det var ofta läskigt till en början, men det skulle man ju inte visa offentligt.
Jag strosade ofta omkring på olika ställen och blev mer och mer vågad ju längre jag var där. Det var som att jag brytit min egen gräns för hur mycket jag ska våga. Även om jag kom från staden så hade jag upplevt naturen även där. Och så tänkte jag ofta på min tid i Stjärnhov och vilken skillnad denna plats var från alla andra platser jag hade varit på; den var så gammal, såg nästan ut som ett reservat förutom det faktum att det var ett semesterparadis för våra grannar som söp loss och körde loss med skotern mitt på sin gräsmatta. Och jag blev lika deprimerad som vanligt. Men det var lika bra att dölja det, för annars skulle väl alla andra och så bli deprimerade. Och då skulle vi ju inte kunna njuta av denna semester något. Det var bara det att det inte var någon semester heller för den delen heller.”

”Rasmus K
Reflektion
Jag var rätt deprimerad under denna period.
Dagbok 15/2 – 13
Jag har lätt för att sätta miljöer i sammanhang. Men jag hade glömt det för ett tag. Just idag tänkte jag på ”Lord of the rings” när jag gick i skogen här på Brunnsvik. Annars har jag tänkt på skolan som Hogwarts i Harry Potter-böckerna; vi blir lika sammanhållna, skolan är enorm och ibland känns det som magi i luften när årstidernas växlingar är så påträngande inpå en. Sådant som de färgsprakande löven om hösten, den bitande kylan om vintern och den tid på året då man kan gå på sjön.”