Jag hade ramlat ner på något som kändes som en grusväg. Det gjorde ont men det gjorde inte för ont. Det som gjorde ont var att det låg stenar precis överallt. Och att vissa av dem hade åkt in i mitt skin. Det gjorde ont att dra ut dem…
Men jag fick så klart dra ut stenarna så att jag inte behövde ha ont. Annars skulle de ligga kvar där och då fanns väl risken att det skulle bli infekterat eller något liknande. Och det ville jag väl knappast. Jag fick lov att dra ut stenarna även fast det började blöda och det gjorde ont men det var nödvändigt. Att det sen var som att jag hade tusen andra stenar eftersom jag låg på en grusväg var en helt annan sak…
En sak som jag tänkte på var att det växte gräs på sidorna av vägen. Alltså inget vanligt gräs utan vilt högt gräs. Som växte som om det inte hade någon herre. Som styrde och ställde över det. Och klippte ner det så att det såg så där snyggt ut som det brukade göra på gräsmattor. Eller parker. Det spelade ingen roll vilket. Det som spelade roll var nog hur det såg ut och hur stort det var…
Hur stort var det? När jag reste mig upp lite grann så kunde jag inte se änden på det. Det verkade oändligt och det verkade väldigt stort. Så pass stort att man nog inte skulle komma till änden på det på flera dagar. Och det var nog inget jag ville prova men jag kunde tänka mig att det skulle vara väldigt jobbigt. Att gå så väldigt långt. Det skulle vara så väldigt jobbigt och det skulle vara så väldigt svårt att ta sig fram. Längre. När inte ens ben orkade bära en längre. Och det enda man hade kvar var en vetskap om att landskapet skulle fortsätta…
Så det kanske var bäst att jag stannade på grusvägen. Om inte annat för att veta riktningen på vägen jag gick. Det fanns inte så många andra vägar att gå ändå. Och om jag hade förstått rätt så skulle det här vara den enda vägen jag kunde gå. För att komma upp mot högre höjder. Men vad jag skulle göra där visste jag inte. Vad man kunde göra på högre höjder var att se utsikten som ofta brukade ofta vara en utsikt som sträckte sig långt bort i horisonten…
Och oändligheten låg någonstans bortanför horisonten. Eftersom man inte kunde se den så bara gick och gick den utan att någonsin ta slut. Och utan att någonsin ta slut kunde den fortsätta gå och gå gränslöst. Utan att någonsin ta slut och utan att någonsin ha en ände. Var det de oändligheten kallades. Och jag hade aldrig gått så långt att jag inte skulle orka gå längre men jag tänkte mig att om man gick så långt så skulle det kännas som man gick i oändlighet. Och att det var där själva namnet kom ifrån i så fall…
Men de här ängarna kändes verkligen oändliga. Hur stort det var gick inte att se eftersom det tog slut vid horisonten. Men det var bara gräs här och det var så mycket att jag trodde att det hade växt vilt för sig själv här. Vilket det förmodligen hade gjort också men just det faktum att det var så stort var en svindlande tanke. Och i närheten gick det att se det vildvuxna gräset tydligt men lite längre bort suddades det snabbt ut och blev bara som en grön gräsmatta…
Grönt som gräset. Och som det grönaste gräset som fanns på vårarna när de precis hade börjat växa och var så där väldigt gröna. Så gröna kunde det vara längst bort någonstans. Men det kunde ju inte jag veta förstås. Jag kunde bara veta vad jag såg i närheten och det jag såg i närheten var det vildvuxna gräset. Det vildvuxna gräset var så mångfärgat att man blev alldeles yr och jag visste inte riktigt vad jag skulle titta på där i det vildvuxna gräset. Men jag tittade på det röda-, orangefärgade gräset. Det gräset som såg ut som det stod i brand…
Jag tittade på det för det var så hypnotiserande mediterande och för ett tag undrade jag också jag hallucinerade eller började se synvillor. För det kunde vara så svårt att veta vad som var vad i det mångfärgade gräset. Men det fanns så klart ingen eld i det här gräset. Och det fanns så klart inget annat som liknade eld i gräset. Det fanns bara gräs och det var mångfärgat. En del röd och orangefärgat. Men även en del som hade olika versioner av grönt. Som om det vore en mörkgrön skog. Eller en skog som hade ljusgröna löv. En myriad av färger och skepnader. Också den där bruna lite opassande färgen. Men det var ju för att gräset var gammalt. Och det var så typiskt att gammalt gräs blev brunt…
När det tappade färgen. Och blev grått och trist. Men det här gräset hade så många färger att det inte fanns en som stod ut. Och jag visste fortfarande inte vad jag skulle titta på när jag tittade ut över landskapet. Och såg att det var precis som ett landskap som var så där gammalt att det inte längre såg ut som att det hade någon kontroll. Och det hade det förmodligen inte heller men jag tänkte mer att det inte hade någon kontroll av någon människa längre. Som såg till att det var kortklippt och lågt…
Som såg till att det hölls efter. Det gräset som var så vildvuxet. Att det inte längre gick att få kontroll på det. Växte som om det inte längre fanns någon kontroll på det. Och det gjorde det förmodligen inte heller. Längre. När det inte fanns någon här längre som kunde ha kontroll över det som växte det också som om det inte längre fanns någon kontroll på det. Det var ju rätt logiskt egentligen. När man tänkte efter så var det rätt logiskt. Och jag kunde förstå varför det blev så vildvuxet…
Även fast det inte var så vanligt att ängar och åkrar blev vildvuxna. Inte för att det var något problem egentligen. Snarare tvärtom. Naturen trivdes nog bra med att sköta om sig själv. Det var bara det att ingen tog hand om det som förmodligen hade varit kulturmarker. Och det var något som kändes extra jobbigt med vetskapen att sådana platser bara skulle lämnas för själva. Nu var det förmodligen inte alla som skulle kunna komma till dessa platser men de som kunde det kunde väl i alla fall sköta hand om dessa marker? Eller i alla fall se över dem…
Så att det inte blev som nu. Så där öde åkrar och övergivna ängar. Fast att det mestadels bara var vildvuxet gräs. Vildvuxet gräs och vildvuxet ogräs. Fast varför sa man ogräs? Om nu gräset var vildvuxet; var inte det ogräs också? Eller hade det undantagits från själva begreppet som var ogräs…
Så var det nog. Och det såg inte ut som ogräs heller. Det såg ut som gräs. Högt vildvuxet gräs. Och det var vad det var också. Där det var. Som om det hade fått växa lite som det ville. Det hade växt och det hade blivit okontrollerat. Så risigt och rörigt. Att inte något skulle komma igenom det. Men det fanns heller inte något som kunde komma igenom det. Inte just i dag kanske. Kanske om någon skulle klippa ner det att det skulle gå att gå igenom det. Men jag kunde inte se vem som skulle kunna göra det. Framförallt som man skulle orka göra det. Också. Och då var det inte säkert att någon skulle ha tid för att reda ut bland det vildvuxna gräset…
Men jag tänkte att det nog inte gjorde något. Att det nog kunde vara som det var. Vildvuxet och högt. Jag kunde bara undra hur det hade blivit så. Och dessa tankar tog mig så långt tillbaka i tiden. Men inte så långt att jag inte längre existerade. Utan det var mer som när jag var lite yngre. Så att jag kanske gick i skolan eller något liknande. Och jag hade sett någon äng då som hade varit så stor att det hade varit som att den inte hade haft någon ände. Men den hade inte varit lika ändlös som den här ängen. Den här ängen verkade verkligen inte ha någon ände. Och det var verkligen en svindlande tanke. Att något kunde var så gigantiskt stort…
Och jag tänkte att jag trivdes bland det här gigantiskt stora. Det var som jag kunde vara kvar här och kanske bo här. Men varför jag skulle bo här visste jag inte. Det fanns ju inga hus. Men det kändes som det skulle finnas hus här. Var de osynliga? Eller hade de bara försvunnit? Hur kunde hus som var så stora försvinna? Det gick väl inte? Det var väl helt omöjligt för så stora hus att bara försvinna? Helt omöjligt att bara försvinna…
Men det var ju klart att husen inte var allt i ett landskap. Jag bara undrade var de hade tagit vägen. Märkligt nog hade jag sett några hus bakom mig som jag kände igen. Från vägen jag kom ifrån. Men var kom det ifrån? Det visste jag inte…
Det var som landskapet var oändligt. Det var som det gick och gick utan att aldrig någonsin ta slut. Jag visste inte om jag någonsin skulle komma härifrån. Men det verkade inte heller som landskapet ville släppa mig. Då det hela tiden blev större och större. Och jag kom ingenstans. Oavsett hur mycket jag gick. Det var som jag gick i cirklar. Runt och runt. Tills jag inte orkade gå längre. Men här kunde jag inte lägga mig ner och vila. Här fick jag lov att fortsätta gå. Oavsett hur trött jag var. Och oavsett hur mycket landskapet retades med mig…
Landskapet retades med mig. Det började bli lite irriterande nu. Att inte komma någonstans. Att inte få komma någonstans. I detta oändliga landskap. För då skulle det ju verkligen vara oändligt. Om jag inte kom någonstans. Kanske att landskapet ville bevisa det för mig? Kanske att landskapet ville bevisa att det kunde vara oändligt?
Det var nog så det var. Och det var nog bara för mig att acceptera. Att oavsett hur långt jag gick så skulle jag inte komma närmare mitt mål. Och oavsett hur långt jag gick så skulle jag egentligen inte komma någonstans i landskapet. Då jag hela tiden gick på samma ställe. Och samma ställe upprepade sig gång på gång. Som om det var en trasig vinylskiva. Men snart skulle jag komma till lite andra landskap. Och när jag skulle göra det så skulle jag upptäcka något som jag inte hade sett på väldigt länge…
Jag skulle upptäcka en gammal ek. Som hängde ut över en stor sjö. Jag visste det eftersom jag hade varit i det landskapet förut. Men jag kom inte ihåg vad det landskapet hette. Eller vad jag gjorde där. Det var något med den där eken som var väldigt mystiskt. Som om den bar på en hemlig kraft. Och att den kraften hette vilja. En vilja att resa sig över sjön. Precis som jag gick mot högre höjder. Och jag tänkte att det var just så det måste ha varit att resa över mängden…
Att resa sig över mängden. Var något jag försökt göra. Utan att lyckas nämnvärt. Eftersom det var egoistiskt. Och det var inte en grej som man får gör egentligen. Men vad man får göra är så mycket mer. Om man bara vet vad man vill göra. Och jag ville ta reda på vad som fanns längre fram på vägen. Men jag kunde inte komma längre på vägen. Jag kunde inte komma längre på vägen…
Det var som jag gick på samma plats hela tiden. Och det var som denna plats upprepade sig varje gång jag kom till ett specifikt ställe i landskapet. Upprepade sig och blev bara längre och längre. Den vägen jag gick blev bara längre och längre. Ju längre jag gick. Så jag kunde inte precis sluta gå. Men jag kunde gå lite långsammare. Och hoppas på att jag skulle komma lite längre…
Men kom jag längre? Nej det gjorde jag inte. Det var fortfarande samma plats som jag hamnade på och jag började bli lite frustrerad. Att jag inte kom längre. Men det var något jag inte tänkte på. Jag var säker på det. Som fick mig att inte komma någonstans. Och detta något var själva anledningen till att jag var här. Så vad det än var så skulle det också lösa gåtan med varför jag var här…
Det vildvuxna gräset. Växte vilt och högt. Och hade så många färger att det inte gick att urskilja en specifik på en gång. Det var alla färger på en gång och det var en enda röra. Förutom det faktum att jag kunde urskilja det röda- och orangefärgade. Det var fortfarande som det brann i gräset. Och det var en riktigt verklighetstrogen synvilla…
En synvilla som inte skulle gå bort om jag inte tänkte på något annat. Men det var lätt att tänka något annat också när det fanns så många andra färger att titta på i gräset. Och jag tittade på andra färger i gräset men jag kunde inte titta på alla samtidigt. För då skulle jag få ont i huvudet eller något liknande…
Något liknande kunde vara förvirring. Sådan förvirring skulle jag nog inte känna någonstans. När det enbart var en sådan förvirring man kände när man såg för många färger. Precis som det målats alldeles för mycket i målboken. Och inte längre gick att uttyda vad som var vad. Men behövde man det heller? Eller kunde man nöja sig med att se allting i en helhet?
Det kunde man nog. Så det var också det jag gjorde. När jag gick vidare. Och när jag gick vidare så började landskapet förändras. Det började bli nytt. Jag började äntligen komma framåt…
Och jag kom till en gammal ek men den var på andra sidan en stor äng. Och den var så där väldigt långt bort att jag knappt kunde se den. Men den var där och den var till vänster om vägen. Så att jag fick lov att vända mig om och titta på andra sidan vägen…
Skogsnytt 