Det var ett ställe jag varit i förut. Baksätet av en bil. Jag hade varit här förut. Men jag visste inte varför eller när. Det var precis som jag bara hade hamnat där helt plötsligt. Men jag måste ha kommit någonstans ifrån. Hur skulle jag annars kunna ha hamnat i baksätet av en bil? Om det inte vore för den där dimman så kanske jag skulle komma ihåg det. Men nu var mina minnen lite mer, vad skulle man säga, dimmiga…

Utanför bilrutan lyste i alla fall solen. Där syntes ingen dimma. Tvärtom var himlen alldeles molnfri och blå. Precis som det var en sommarhimmel. Men hur var det möjligt? Hade det inte varit natt alldeles nyss? Hur hade tiden kunnat gå så fort att det redan hade blivit dag igen? Eller hade det varit som man sovit? Att man inte märkt av att tiden hade gått för att man hade sovit? Men jag kunde inte minnas att jag sovit…

Jag kunde minnas att det hade smält till och att det därefter hade blivit alldeles vitt och tjutit som tinnitus i mina öron. Det hade också känts som jag hade fallit. Men det var mer av en känsla. För tydligen hade jag legat på ett säte. Och tydligen hade jag varit där förut eftersom jag kände igen stället…

Vad var det jag kände igen? Det var mest detaljer som det trasiga taket och de gamla sätena. Det var en gammal bil. En gammal Volvo om jag mindes rätt. Från en tid och plats som var helt annorlunda än nu. Från en tid och plats då jag ofta brukade åka i en gammal Volvo då jag hade bott på en annan plats då. Vad hade jag bott för plats då?

Det hade varit en plats med många gamla bilar. Och många gamla hus. Faktiskt mest gamla hus. För det fanns inte så många som bodde där. Hade jag för mig. Jag försökte förstå varför men insåg att det mest var en fråga om vilja. Att vilja bo så långt från resten av samhället. Eftersom det var så svårt. Och krävde så mycket av en själv. Det krävde att man ville bo där…

Och vi ville bo där. På denna plats. Som låg så långt från samhället att man fick lov att åka buss för att komma dit. Men vilka vi var visste jag inte riktigt. Eller kunde inte längre komma ihåg. Vilka vi var. Eller vad vi gjorde där. Det var helt enkelt ett mysterium för mig. Och det var samma mysterium som om det att jag hade hamnat i baksätet av en bil. Men sen fanns det ett annat mysterium också. Och det var vem det var som körde bilen. För jag kunde inte komma ihåg vem det var även fast jag hade sett det mörka rufsiga håret förut. Och skägget…

Jag hade sett den här mannen förut på en tid och plats som var helt annorlunda från den jag befann mig i nu. Och jag skulle säkert komma ihåg honom om jag ansträngde mig lite. Men jag kunde verkligen inte komma ihåg honom. Vem han var. Och vad han gjorde här. Kanske om jag lät det lite gå lite tid att jag skulle komma ihåg honom. Men då borde jag kommit ihåg honom redan…

Det var en glömskans dimma. Som låg över mina minnen. Och förmörkade dem så pass att de inte längre gick att uttyda. Och det var så det var. När jag försökte resa mig upp och se ut över landskapet. Som skulle va där någonstans bara jag reste mig lite till. Men jag tappade greppet om sätet och föll. Det var helt enkelt för svårt att hålla grep när bilen var i rörelse hela tiden.  Och jag väntade på att bilen skulle stanna eller något liknande. Men den gjorde inte något av det. Förrän en röst började tala. Och den sa något om att det var för farligt att fortsätta. Och att jag fick fortsätta till fots; jag fick se till att ta mig ut så snabbt som möjligt. Så att bilen kunde åka vidare. Och jag tog mig ut så snabbt som möjligt. Så snabbt det nu gick när bildörren krånglade och det knappt gick att få upp den. Men till slut gick det och när väl det gick så ramlade jag ner på något som kändes som en grusväg. Bilen körde iväg i ett moln av grus och damm…