Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag såg färdigt Figgehns sista video där han berättade att han har cancer. Han är ju död nu, men jag vill ändå se den videon för att jag jag vet inte, vill gråta lite. Jag gjorde en Varma koppen och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen. Och på bussen var det inte mycket folk, varken till busstationen eller Spindelplan. Väl på jobbet behövde jag inte byta om. Det var en person på jobbet som frågade om det hade varit mycket folk på bussen. Samma person fick vredesutbrott på mig sen. Lite komplicerat att beskriva men kortfattat hade jag väl sagt att chefen inte är så viktig. Och då sa hon att chefen visst var viktig. Av någon anledning klarade hon inte av att jag ifrågasatte prisandet av chefen så då skrek hon på mig i stället. Vilket knappast var något jag behövde nu. Jag har nog så mycket att tänka på när det kommer till journalistmöte. Jag vet inte vad det blev av det där samtalet egentligen. Det var nästan så att jag ringde polisen. Det var så det kändes som det skulle bli. Att hon skulle gripas. Som tur var kom vi inte så långt. Och för det mesta satt jag och spelade Bloons td 6. Så jag hade inte så mycket annat göra. Förutom att gå på toa efter ett tag. Patrik pratade något om ledigheten över jul och jag nämnde att jag ville vara ledig under Musikhjälpen. Vilket gick bra sa han. Efter ett tag gick jag eftersom det ändå inte fanns något att göra. Jag gick i regnrusket till ICA knuten där jag handlade nudlar, mjölk, iskaffe, kex, Runda björn, chips, Mer päron- och apelsindricka, paj vegofärs, matlåda och choklad. Efter det tog jag bussen hem. Satte på radion, datorn och packade upp mina varor. Spelade lite minecraft. Men mest satt jag och tittade på när UFOsxm spelade minecraft. Sevtech närmare bestämt. Och det gjorde jag tills det var middagsstöd. Som Malin kom på. Jag kände då redan att jag hade velat prata mer med henne egentligen. Men jag fann inga ord för det. För tanken var att jag skulle ha journalistmöte i mitt hem. Vilket det inte blev något av. Det är samma gamla anteckningar som alla andra gånger. När personalen kom nu på medicinstöd så brast det dock för mig. Vad tror de egentligen att journalistik är? Vad tror de att de gör för att få driva med mig så här? Jag ställde inte alla de här frågorna men jag tror ni greppar grejen. Slutligen kom jag fram till att det är bedrövligt. Hur allt ligger till. Att vi inte kan ha några journalistmöten i gemensamhetslägenheten. Och att jag ska skämmas för att jag frågade ut en personal på dejt en gång! EN GÅNG! Jag vet att hon har lätt att bli arg. Jag vet ju det. Jag bara önskade att hon inte blev så arg på mig bara. För det gör ju att jag mår dåligt. Och får mig att undra om jag har gjort något fel. När det kommer till den chefen så känns det som det finns mycket hon borde stå för svars för. En chef kan inte vara viktigare. Då kollapsar hela redaktionen. En fungerande redaktion har en massa olika nivåer som webbansvarig, korrekturläsare, chefen, lokal koll, krim, foto och kultur. Jag måste erkänna att jag själv inte har koll på alla dessa nivåer men en bra början skulle väl kunna va att vi hade haft en sån där skrivargrupp och bestämt arbetsuppgifter där. Men då måste vi sluta skuldbelägga varandra. Alltså det här är helt sinnesjuk! Jag ska alltså skämmas för att jag frågade ut en personal på dejt? Och så kan jag undra; Var är alla tjejer någonstans? Var är de någonstans? Kommer jag dö ensam? Är det verkligen så mitt liv slutar?